Whisky Blues från tryckeriet




Då har Whisky Blues - min, och Börje Berglunds, kriminalroman äntligen
kommit från tryckeriet! Eftersom jag sitter i en lägenhet i ett soligt
Buenos Aires så dröjer det ytterligare två veckor innan jag kan få resultatet
i min hand.
Det är alltid lite speciellt när en bok kommer ut.
Whisky Blues släpps till konsumenterna torsdagen den 20 maj kl 19oo med
ett releaseparty på Grand Hotell i Kristianstad. Alla är välkomna!
Vi bjuder på lite prat om whisky, lyssnar på säckpipa - och vem vet, kanske kilten jag köpte i Inverness 1972 fortfarande passar mig...

Har du inte möjlighet att komma själv till Grand Hotell, så kan du beställa ett ex av boken direkt av mig på mail: p.e.i.tell@gmail.com.
Du kommer självklart också att kunna köpa den via bokhandel eller hos näthandlarna.
Beställer du av mig så får du den signerad, och levererad så snart jag är hemma i Sverige, vilket blir omkring den 14:e maj.

Boken har redan rönt stort intresse - inte minst på whiskyfestivalen i Växjö, i april.





Evita


I dag tog jag mig till Museo de Evita, som faktiskt inte ligger så himla långt härifrån. På calle Lafinur 2988, i Palermo.  Det är Bromans som tipsat om museet, som jag faktiskt inte hittat i min guidebok. Museet är inrymt i ett litet hus som en gång i tiden var ett familjehotell, men som Evita förvandlade till ett temporärt boende för barn och mammor - en sorts kvinnohus.

Här berättas hela historien om den fattiga flickan som for till Buenos Aires för att bli "något". Hon sjöng reklamjinglar i radion tills hon träffade Juan D Perón.

Roligt är att se alla fula klänningar, hattar och inte minst handväskor som Evita var utrustad med under sin tid i strålkastarljuset som rikets första dam. En handväska är alldeles för jäkla ful, en fyrkantig historia i lila med mässingsbeslag. Troligen lyckades Evita balansera sin dåliga smak med en fantastisk karisma.
Imponerande är också Cadillacen av 1951 års modell som man på något sätt har lyckats få in i museet. Entré 15 pesos. Värt pengarna.







Evitas dödsmask.


Passfoto

Jag har sagt det tidigare - och jag säger det igen: låt inte svenska polisen behålla monopolet på passfoton! Resultatet blir att svenska folket ser ut som grovt kriminella på bilderna. De här trevliga passpoliserna i Panambí tog det dock från den komiska sidan sedan de sett min bild i passet.


Gnagare i djungeln

Under min vistelse i Oberá, nu i april, bodde jag hos kompisen Roffe, som jag träffade i oktober då jag gjorde mitt första besök här. Då skrev jag också en artikel om honom, som publicerades i förortstidningarna Mitt i Nacka, med flera.
  Artikeln har lästs av många, inte minst av de svenskar som i april besökte Oberá tillsammans med pastor Flodell och hans Amigos de Misiones.
  Eftersom den dessutom olagligen plankats rakt av på andra websidor, finns det ingen anledning varför inte också du ska kunna läsa den här.





För nästan precis hundra år sedan slog sig de första svenska immigranterna ned i det som idag har blivit staden Oberá i provinsen Misiones i nordostligaste Argentina, inklämt mellan Paraguay och Brasilien.
  Fortfarande idag pratar ett hundratal av stans nästan 70.000 invånare svenska, som de lärt av föräldrar och farföräldrar.
  Men den svenska invandringen till Oberá är sedan generationer tillbaka i princip obefintlig.
  Undantaget är stockholmaren Rolf Wrethling!
  Rolf och elvaåriga dottern Fatima flyttade till Oberá för två och ett halvt år sedan. Efter drygt tre år lämnade de den spanska solkusten för att finna nya äventyr. Det blev Sydamerika, och Misionesprovinsen.
  - Jag hade läst lite om Oberá, och sedan jag väl kom hit så insåg jag att jag hade hittat hem, berättar han.
  Oberá ligger nästan i urskogen. I ett böljande landskap med kullar och slingrande vägar, genom stora skogar eller öppna fält med odlingar av traktens specialiteter, yerba mate eller också vanligt te, kinesiskt, som man föredrar att kalla det här.
  Karakteristiskt för området är den bördiga röda jorden.
  ”Den röda jordens svenskar” var också titeln på Prins Wilhelms bok från 1948 då han besökte området. Nu är Rolf Wrethling en av den röda jordens svenskar.
  - Det jag föll för direkt var de underbara människor som finns här. Människor med utsträckta armar och stora hjärtan.
  Det tog inte lång stund för Rolf och Fatima att bestämma sig för att bli Misionesbor. Han köpte hus och bil. En bil som Svensk Bilprovning skulle haft ett och annat att säga om, men som med lokala mått mätt håller en hyfsad standard.
  Fatima går i skolan. Hon är elev i Instituto Privado Carlos Linneo, skolan som drivs av den luteranska kyrkan i Oberá. Fatima pratar flytande spanska efter sina år i Spanien och Argentina och har många kamrater.
  Hennes långa blonda hårsvall gör henne heller inte till en udda fågel, vilket man skulle kunna tro. Oberá är en typisk invandrarstad och förutom en liten del svenskättlingar är många av tyskt, polskt och ukrainskt blod.
  Pratar Fatima flytande spanska så har Rolf fortfarande svårare att göra sig förstådd. Han tragglar med språkkurser, men litar nog mer på naturmetoden, att sakta men säkert lära sig genom umgänget med lokalbefolkningen.
  Och bland vännerna är det ju en del som pratar svenska. På ljumma kvällar, temperaturen nu i oktober då det fortfarande bara är vår, har redan tassat över 36 grader. Då träffas några gamla gubbar på terrassen hemma hos bröderna Hjalmar och Claes Björklund över en kopp mate, pratar och skojar.
  Rolf är sjukpensionerad efter ett långt liv inom bland annat missbruksvården. Han har också drivit ett eget konditori i Småland hemma i Sverige. Nu är kroppen sliten och värmen i Argentina gör honom gott.
  För att ändå skapa sig någon form av sysselsättning funderar han på att eventuellt hyra ut en del av huset till Bed & Breakfast. Det kommer med jämna mellanrum turistgrupper av svenskar till Oberá för att uppleva detta unika utvandrarsamhälle.
  Trots att man är utvandrare förblir man ändå alltid svensk. Det bevisas av alla de barnbarn och barnbarnsbarn till emigranter som ännu idag pratar svenska. Och det bevisas av Rolf som ordnat möjligheter att ta emot både SVT och TV4 på TV-apparaten i Oberá.
  Inte minst viktigt har det varit för honom att kunna följa den spännande slutstriden i fotbollsallsvenskan, inbiten AIK:are som han är. Han viker upp västen och visar pikétröjans emblem ”Exil-gnagare, Oberá, Argentina”. Är han klubbens mest avlägsna supporter?
  När slutsignalen gick på Ullevi kom både tårarna och glädjen, och det blev ett dopp i poolen i den över 30-gradiga värmen.





Ett hus av ett enda träd




En av alla svenskar jag träffade i Oberá var Dick Barney. Hans pappa Erik kom till Misiones 1927 och blev snabbt en profil i bygden. Han var under många år svensk konsul. En sjöman som gick i land och byggde sin chacra. Grannen Sverre har berättat att Erik Barney byggde sitt första hus av virke från ett enda träd!
Det finns inga sådana träd längre, säger Sverre. Då kunde man få ut 20 ton virke av ett träd.

Tallen som Dick omfamnar på bilden är 60 år gammal. Ett bevis om något på den enorma växtkraft som finns i den röda jorden i Misiones.


Vänner i poolen

Det lär vara en myt att fågelspindlarna - las tárantulas - ska vara farliga för människan. Men det känns ändå knepigt att gå till sängs samma kväll som man likviderat två stycken i köket, strax utanför sovrummet. En stod på köksgolvet och såg mig i ögonen, den uppfattade däremot aldrig att jag beväpnat mig med sopskyffeln. Den andre satt på väggen och mötte kvasten.
På tre år hade min värd, Roffe, sett en enda tarantel i Oberá. Det här dygnet hade vi besök av tre stycken. Den tredje ägnade måndagsförmiddagen åt att guppa runt i poolen. Den räddades till land, där den mötte sitt öde. Det måste vara en hanne, för den har inte rakat benen...

Samma eftermiddag kom regnstormen in över Misiones. Det regnar fortfarande.



Mission i Misiones completed

Jag låter bilderna tala för sig själv. Påpekar bara lite försynt att tålamod är en av mina bästa grenar...






Releasefest för Whisky Blues

Det är dags att pricka in torsdagen den 20 maj i almanackan. Klockan är 19oo. 
Platsen är Grand Hotell,nattklubben, i Kristianstad.

Det är releasefest för kriminalromanen "Whisky Blues" av herrar Börje Berglund och Per Erik Tell. En roman som utspelar sig i Pitlochry i de skotska högländerna, där Duncan MacMillan, som driver destilleriet MacMillans, har lyckats tillverka världens bästa whisky någonsin. Men det går inte så enkelt att tjäna storkovan som Duncan tror...

På programmet den 20 maj:
- En kort föreläsning av Bengt Arne Larsson, från whiskyklubben "Glen Helge" berättar om Skottland och varför skotsk whisky är den bästa.
- Rikard Arvidsson presenterar förlaget Bokpro.
- Per Erik Tell berättar om bokens tillkomst och läser ett litet stycke.
- Säckpipsmusik.
- Baren är öppen.

Naturligtvis kan alla köpa ett signerat exemplar av boken på plats. Om du inte har möjlighet att delta kan du beställa ditt ex på p.e.i.tell@gmail.com. Boken kostar 235 SEK + frakt, och levereras så snart den kommit från tryckeriet. Glöm inte ange namn och adress, och om du vill att boken ska signeras åt någon särskild, även dennes namn.

Välkommen!

Färjkarlen över Rio Uruguay

Jag kan inte undanhålla er bilden av en riktig sjöman, en sailor i Karl-Alfreds anda. Han som körde båten, "Piedra Branca", som bogserade bilfärjan över Rio Uruguay mellan Porto Vera Cruz, i Brasilien, och Panambí på den argentinska sidan. Han hade ju en sån där käck sjömanshatt som alla vi i medelåldern minns från vår barndom. Den som sedan någon figur kom på att man kunde vika ned kanten på och få en sorts "farbror Melker"-hatt.



Ja, det var en stilig figur det där. Färjan gled elegant över den stilla floden. Tre mans besättning, varav en ägnade turen åt att fiska från aktern. Vi var enda passagerarna. Eftersom passpolisen hade slagit igen för dagen i Brasilien kunde jag inte lämna in mina papper som skulle bokföra att jag lämnat landet, varför jag i praktiken är kvar i Brasilien, om någon undrar, fast jag alltså är tillbaka i Argentina.

När vi nådde den argentinska sidan möttes vi av pilsnabba blåvita svalor, som om de också hade klätt sig i klassiska sjömansfärger. Du hittar en av dem på Pippi på fåglar 5.




Bilfärjan över Río Uruguay mellan Porto Vera Cruz, RS och Panambí, Misiones.


Evig vila i palmens skugga


Omkring 1900 anlade de svenska immigranterna, i Porto Lucena i Rio Grande do Sul i Brasilien, den första svenska kyrkogården, "Cemiterio Sueco". Den ligger i lummig grönska på en svag sluttning ned mot Uruguayfloden. Tyvärr finns inte vyn mot floden kvar på grund av den explosiva växtligheten.

Hit åkte jag med Roffe som säker chaufför, på vad som borde kunna kallas en Herrans vägar, och förre secaderamästaren från Oberá, Klas Björklund, var med liksom dennes nästkusin i Porto Lucena, Ademar Olsson, numera politiker i Partido Trabalhadores.

Klas fick se morfars och mormors och farfars och farmors gravar. Ademar stannade till en stund vid mormors grav. Mormor som på 1920-talet planterade en palm för att få skugga över graven. Hon avled 1924, har skrivit Suecia - Småland, på gravstenen - och den nu 90-åriga palmen har blivit mer än fullvuxen.




Pippi på fåglar 5

Det var ett tag sedan ni fick se några flygfän. Det är dags att presentera några pippisar från Misiones. Som vanligt handlar det om att klicka på bilderna för att få se dem i större format. Klicka på du bara! Och den där kolibrin - ja, den satt på en gren en och en halv meter från mig (och poolen), skimrade i blått och grönt, och kameran hade jag i sovrummet...


   

   


Bad boys






Det går mot höst. Oberá, Misionesprovinsen, 20100413.



Krönika 8


På måndag sätter jag mig än en gång i en av de bekväma långsfärdsbussarna på Retiro, den stora omnibusscentralen, i Buenos Aires. Målet är åter Misionesprovinsen.
  Det är 120 mil dit, ungefär. Jag åker sent på eftermiddagen och är framme på morgonen. Då har jag förhoppningsvis sovit rätt gott, ätit bra och kunnat både kissa och borsta tänderna.
  Argentina är ett stort land.
  Jag har gjort ett antal resor. För fjorton dagar sedan gjorde jag en 350-milatur över Mendoza, via det jordbävningsdrabbade Chile och norra Patagonien, tillbaka till Buenos Aires. Med buss.
  En gång i tiden byggdes järnvägsnätet ut i Argentina. Det är ett till synes alldeles utmärkt land för järnväg. Platt, ödsligt, och man kan dra raka linjer, mil efter mil. Det var engelsmän, men också många svenskar, som var ingenjörer och rallare, och lade ut räls. I Rosario finns till och med en park som heter Plaza Sueca, för att hedra de svenska järnvägsarbetarna.
  I dag åker man istället buss.
  Vägarna är raka och i förhållandevis gott skick.
  Järnvägarna förfaller.
  Retiro är som en veritabel flygplats, med ett 80-tal plattformar för avgångar och ankomster. Ett antal restauranger, caféer, souvenirbutiker, apotek, kiosker och krimskramsaffärer.
  Bussbolagen tävlar i att fånga sina kunder. Bussarna är stora, moderna, ofta Volvobussar, och ombord finns alltid två chaufförer och en steward. De är fantasifullt målade med bilder från turistorter, och bara namnen på bolagen föder fantasin. Här rullar en ”Crucero del Norte”, där en ”El Patagonico”, en ”Tigre Iguazú” eller en ”Mendocino”.
  Det är ganska billigt. En 120-milaresa kostar i runda tal 300 svenska kronor, enkel resa. Men du åker på natten, spar in en hotellövernattning, och du sover ofta precis lika bra, om du har öronproppar och filt.
  Åker du dagtid kan du få enorma vyer.
  Jag har åkt i en krängande buss på hisnande serpentinvägar i Anderna, med chaufförer som gjort omkörningar i nedförslut, och dundrat fram på motorvägar. Men jag har ändå alltid känt mig trygg. Kanske för att bussarna inte får köra fortare än 100 km/h. I Chile fanns till och med en röd lampa som blinkade ilsket om chauffören körde för fort. Då kom det upp en ljusskylt som sade att man skulle påpeka detta för bussens personal, eller ringa ett nummer som angavs, för att klaga på vårdslösheten!
  Men varför blev det buss och inte tåg som dominerar resandet i Argentina?
  En taxichaufför i Rosario gav oss det enkla svaret på frågan:
  - Järnväg kräver underhåll, svarade han.
Detta är Argentina.

(Kristianstadsbladet 100409)

 

 


Sju sorters kakor






Det räckte inte med sju sorters kakor på hyllorna då vi besökte Confitería
Sueca på Avenida Santa Fé i Martínez,
en av Buenos Aires nordliga förorter. Det var kakor i långa banor.

Och ovanligt många som man kände igen från svenska kakkalas. Här fanns pepparkakor, chokladbullar, bondkakor, mazariner, toscakakor och några alldeles ljuvliga äppelknyten. 

Tyvärr dog den svenska konditorn Lasse för fem år sedan, så den svenska kedjan verkar bruten. Men kakorna rullar de fortfarande enligt de svenska recepten.

Fast, som gammal cafégubbe så saknade jag mina egna specialare, radiokakan, vaniljringen och björnkakan. Men man kan inte begära allt heller.




Marcos i Montevideo

Nu ska den här storyn ha varit publicerad i Växjöbladet/Kronobergaren, och därför känner jag mig oförhindrad att också publicera den på webben.



Artonårige Marcos Fuentes, från Växjö, funderade på att göra sin praktik på John Bauerskolans hotell- och restauranglinje i Sälen, i de svenska fjällens snö och kyla.
  Men så tänkte han om.
  Nu serverar han istället crepes och rödvin till lunchgäster och turister i stekande sol i Montevideo i Sydamerika. Egentligen är det inte så konstigt som det låter. Marcos är född i Sverige, men både mamma och pappa är från Uruguay, och för två år sedan flyttade pappa tillbaka till Sydamerika.
 - Det här var en rent spontan grej. Pappa tyckte att jag skulle ta tillfället i akt och göra praktiken här, säger Marcos, och tillägger, att det har han inte ångrat.
  Marcos Fuentes går tredje året på hotell- och restauranglinjen på John Bauergymnasiet i Växjö. Då ingår åtta veckors praktik, men eftersom det samtidigt är två veckors lov, så fick han en sammanhängande period av tio veckor i den sydamerikanska sensommaren. Samtidigt som det fortfarande skottas snö hemma i Sverige.
  Han inser att han är privilegierad. Han bor hemma hos sin pappa. Han talar flytande spanska, och han känner sig hemma i Montevideo, med släktingar och vänner.
  Det är lätt att förstå att Marcos stortrivs.
  - Uruguay är en helt annan sak än Sverige. Det är varmare, livligare och folk är mer öppna, säger han.
  Montevideo är huvudstad i Uruguay. Det är en storstad i Stockholms storlek, men kan ändå upplevas som en småstad. 
  Staden flödar av kultur, och nu, i februari, är det karneval, med dans och musik, och många turister på gator och torg.
  Musiken är en stor del av Marcos liv. Hemma i Växjö sjunger och rappar han i bandet ”Dynasty” och dessutom spelar han candombe i ”La Peregrina”.
  - Candombe är en uruguayansk traditionell musik med trummor. Jag har varit i kontakt med några band härnere som jag skulle kunna spela med, berättar han.
  Candombe uppstod för ett par hundra år sedan när afrikanska slavar kom till Uruguay. De tog med sig musiken och rytmen från Afrika och byggde sina egna trummor av oljefat som de spände djurskinn över. I dag är candombe lika specifikt för Uruguay som matédrickandet.
  Marcos har sin praktikplats på ”La Creperie” en liten restaurang, bara ett kvarter från Montevideos absoluta centrum, Plaza Independecia.
  Det är ett creperi, och pannkakor med olika slags fyllningar är krogens specialitet, men man serverar också annat, som sallader och den uruguayanska folkrätten chivitos.
  Marcos serverar. Efter skolan siktar han på en karriär som bartender, vilket betyder att han måste plussa på sin utbildning med ytterligare en kurs.
  Framtiden?
  - Jag skulle vilja resa mer och arbeta som bartender. Kanske i Brasilien, kanske på andra ställen i Sydamerika, eller i Europa, säger han.
  I Uruguay heter jetsetplatsen nummer ett, Punta del Este. Här lägger de stora amerikanska kryssningsfartygen till, här finns en stor marina för småbåtar och milslånga stränder med hotell och uteserveringar. Här finns chansen att tjäna pengar på dricksen.
  Som praktikant lever han på studiebidraget. Det blir inte mycket att röra sig med, men Montevideo är något lite billigare än Sverige.
  Men inte allt är billigare.
  Marcos skrattar då han berättar att hans pappa ville att han skulle ta med sig billiga t-shirts från Sverige. Kvaliteten på de svenska kläderna är så pass mycket bättre.
  Marcos är både svensk och uruguayare. När de amerikanska turisterna hittar in på den lilla restaurangen kan han praktisera sin engelska, och då och då har han också möjlighet att överraska ett förvånat gästpar från Sverige, som försöker tolka den spanska matsedeln, när han undrar på klingande småländska:
  - Önskar herrskapet fisk eller kött?

 


Fanerogamer i Anderna




På väg mot Chile reste jag över Cumbrepasset, som heter Christo Redentor, och är gränsen mellan Argentina och Chile. En bit in på den argentinska sidan finns en "sevärdhet" som heter Puente del Inca. Jag slängde iväg ett snapshot från bussen mot en hög ruiner, som jag inte vet vad det föreställer. Men i alla fall.
I går kväll läste jag protokoll från Kungliga Svenska Vetenskapsakademien (1903-04) och hittade följande stipendierapport från en G.O. Malme:

"Sedan de under vistelsen i Matto Grosso gjorda samlingarna hemsändts och utrustningen åter kompletterats, begaf jag mig via Villa Mercedes och Mendoza till Puente del Inca, då ändpunkten på den argentinska sidan för den transandinska järnvägen, beläget ungefär 3,000 meter öfver hafvet och alldeles i närheten af Aconcagua. Platsen har betydelse icke blott såsom nattstation för de resande öfver Cordillererna mellan Chile och Argentina, utan också såsom badort. Helt nyligen har där uppförts ett efter förhållandenavis förträffligt, ehuru något för litet hotell, där dock naturligtvis prisen voro ganska högt uppdrifna. Hvarannan natt vimlade där af resande, som ej sällan måste sofva på golfvet eller på borden. Tack vare värdens tillmötesgående fick jag tadt, utan någon förhöjning i priset, ett litet rum till min uteslutande disposition. Hotellets läge var särdeles lämpligt för exkursioner i den högalpina zonen. På endast ett par timmar kunde man nå bergstoppar, som höjde sig öfver gränsen för allt högre växtlif. Men vegetationen är, eller åtminstone visade sig vid första anblicken vara, ytterst fattig. I Puente del Inca och det ännu närmare den chilenska gränsen, något högre och alldeles invid Cumbrepasset belägna Las Cuevas uppehöll jag mig omkring fem veckor, och bortsedt från de allra tidigaste vårblommorna, torde högst få af de högre växterna i nejden hafva undgått min uppmärksamhet. Förut voro härifrån kända ungefär 50 fanerogamarter; min samling innehåller vid pass 130 sådana samt en enda ormbunke..."




Påsklamm i Palermo


Påskafton blev en mycket trevlig kväll i Palermo. Inbjuden till svensk-argentinska paret Kristoffer och Veronica (och unge Kalvin) på Avenida Santa Fé, trettonde våningen, med takterrass, där kvällens grillmästare förberedde lammet på terrassen.
Det gick hur bra som helst, tills Henke och undertecknad sattes att passa asadon. Inbegripna i ett djupsinnigt och intellektuellt samtal, upptäckte vi inte att elden fått fäste i trälåren med
kol och kolpåsar under själva grillen, förrän lågorna slog halvmeterhöga.
Men trädgårdsslangen skötte Henke som en infödd bombero, så det var snabbt släckt. Johanna och Göran skötte förrätterna, med bl.a. exklusiviteten Västerbottenspaj, Ägg Royal och Ägg Provencal, och Henke stod för den friska fruktiga efterrätten.
Eftersom jag nyligen besökt Mendoza fick jag förtroendet att stå för en del av vinet som konsumerades.
En fantastisk påskafton med trevliga samtal och en hänförande utsikt ner över Palermos pulsåder, Avenida Santa Fé.
 



Bildgåta

Nu vill jag ha lite förslag från läsekretsen. Kan ni lista ut vad det här är för någonting som jag har fotograferat? Kreativa svar kommer att belönas med glada utrop - och en vinnare kommer att dras som jag sätter upp på listan för ett gratisex av min bok om svenska spår i Argentina.
Belöningen dröjer emellertid eftersom boken bara är halvklar, förlag inte kontaktat, och utgivningsdatum således någon gång i framtiden. Men den som väntar på något gott...

Så vad är det här? Endast svar i bloggens kommentarsfunktion beaktas, och juryns utslag kan heller inte överklagas. Det behöver heller inte vara det mest korrekta svaret som utses till vinnare. Fantasi och kreativitet är ledord. Tävlingen stänger då boken om Argentina får sitt utgivningsdatum utsatt.




Bilder från Valparaíso


Finns det något namn, på någon hamn, i sjömansromantiken, som glittrar så som Valparaíso? Jag tror det inte. Besjungen av Evert Taube i "Vals i Valparaíso" och det var också härifrån som José de San Martín avseglade i augusti 1820 för att bli "El Libertador" och befria Chile, Argentina och Perú, från det spanska kolonialväldet.

Redan då fanns det svenskar på plats i Valparaíso. En av dem var Möller från Karlskrona, och en annan karlskronit kallade sig Pedro Eliseo, men hette i Sverige Petter Elis. Han var en ilandgången sjöman som blev glasmästare i Valparaíso. 

Valaparaíso hade sin storhetstid fram till öppnandet av Panamakanalen, då fartygen fick en betydligt kortare väg till den nordamerikanska västkusten. Tidigare hade de tvingats runt Kap Horn, och då haft Valparaíso som en naturlig hamn att pusta ut i efter det vådliga äventyren i syd.





RSS 2.0