Kautokeino, en blodig kniv

Lars Pettersson

Ordfront

I fjol körde jag motorcykel från Ystad till Haparanda. Då såg jag skyltarna mot Kiruna och Nordkap. Vad som finns där emellan har jag bara haft vaga föreställningar om. När jag vänder blad i Lars Petterssons samethriller uppenbarar sig en ny värld för mig.

  Jag tror inte ens att jag begrep att det finns ”riktiga” samhällen norr om Treriksröset. Det gör det, även om de ligger i Norge och Finland. En stor del av befolkningen är renskötande samer.

  Det är i denna miljö som Petterssons roman utspelar sig.

  En ung kvinna, Anna, bokens jag, är den förlorade dotterns dotter som återvänder till byn Kautokeino för att rädda kusinen Nils Mattis undan ett våldtäktsåtal. Hennes mamma lämnade familjen och renflocken och flyttade söderut. Själv är hon åklagare i Stockholm.

  Nu konfronteras hon med släktingar som både vill ha hjälp och hålla henne till svars för mammans flytt, eller beroende på perspektiv - flykt.

  Dessutom möter Anna ett samhälle som är vant att lösa sina egna konflikter, oavsett om det handlar om illegal slakt eller våldtäkt. Familjen och sammanhållningen står över lagen.

  Författaren bor själv vintertid i Kautokeino. Han beskriver den hårda senvintern i finnmarken på ett sätt som gör att man omedvetet drar filten tätare omkring sig i läshörnan och dricker téet så varmt som möjligt. Miljöerna med ändlösa tomma vägar och halvt övergivna hotell ger tillsammans med ordkarga samer känslan av Vilda Västern.  Petterssons språk är utomordentligt kryddat med många fina metaforer.

  Kanske inte riktigt en thriller, men en väldigt fin och välskriven roman som ger många tankar och lång eftersmak. Kartan är ovärderlig, men jag saknar ordförklaringar i slutet av boken, som skulle kunna berätta mer om denna del av vår nordiska kultur.

(Kristianstadsbladet 20121030)

Kongo, en historia

David van Reybrouck

Natur & Kultur

Ett mord i Kongo

Morten A Ströksnes

Leopard Förlag

Knappt har den svenska ankdammsdebatten om betydelsen av möjligheten att få läsa Tintin i Kongo i svenska kulturkretsar bedarrat, förrän vi får en chans att på allvar lära oss betydligt mycket mer om, och få en rättvisare bild av, detta plågade land. 

 Belgaren David van Reybrouck kommer med 600 sidor väldokumenterad historia i ett praktverk Kongo, en historia som sträcker sig från tiden före Stanley och kung Leopold, via det relativa välståndet i den belgiska kolonin över den katastrofala självständigheten, Mobutus zairiska diktatur, Kabilas krig och fram till våra dagars genomkorrupta demokrati. Van Reybrouck har förmånen att ledas av en säregen historisk guide när han 2008 träffar Nkasi, som påstår sig vara född 1882, och alltså är 126 år gammal, en uppgift som varken går att belägga eller utan vidare förkasta. En man som förmås förmedla ögonvittnesskildringar från skilda epoker.

 Kung Leopolds gummiterror under åren 1885-1908 i den egenartade statsbildningen Kongofristaten har belysts väl av Conrad och Hochschildt, och den svenska insatsen under perioden har jag själv skrivit om. Andra delar av Kongos historia har också fått stor uppmärksamhet i Sverige. Jag tänker på Dag Hammarskjöld och den svenska FN-insatsen.

  Van Reybrouck skriver: ”Historien är en avskyvärd rätt som tillreds av de bästa av ingredienser.”

  Inte minst kan detta sammanfatta det som hände då Kongo blev självständigt sommaren 1960. Efter en vecka hade landet ingen armé, efter två veckor ingen förvaltning. Den kalabalik som utbröt förstärktes av virrpannor (läs: Lumumba) i den nya politiska ledningen vars agerande lockade det pågående kalla kriget (Vietnam, Korea, Berlin, Kuba…) rakt in i Centralafrika.

 Detta praktverk sammanfattar i allt väsentligt Kongos moderna historia. Alla uppgifter är vederbörligen knutna till källor och tillförlitligheten känns bedövande. Genom fotnötter och länkar kan läsaren själv leta upp bilder på internet som kompletterar texten. Strukturen må vara akademisk, men det lediga språket gör tillgängligheten stor och Van Reybrouck skriver både inlevelsefullt och personligt med humor och sinne för anekdotiska detaljer, som till exempel att CIA skulle mörda Lumumba med förgiftad tandkräm (!), att Mobutus livläkare var William Close (skådespelerskan Glenn Close pappa) och att när Mobutu döpte om Kongo till Zaire för att nå tillbaka till ursprunget, så var namnet faktiskt en historisk portugisisk lapsus, en felhörning av ordet nzadi, som betyder floden. En stor förtjänst är också att författaren är mån om att låta de lokala muntliga källorna, inte bara gamle Nkasi, komma till tals. Möjligen undrar man i läsningen om författaren ändå har kunnat hålla sig så objektiv som han förefaller, då hans egen pappa som ung jobbade i Katanga och det blänker ibland till av en melankolisk nostalgi. Van Reybroucks bok är hur som haver en utmärkt plattform att kasta sig över nästa Kongobok ifrån.

 Så sent som någon av de första dagarna i oktober hade norska Radio P4 en telefonintervju med Joshua French, en av de båda norrmän som sitter i fängelse i Kinshasa, dömd till döden för mordet på en chaufför. De har suttit inspärrade i Kongo sedan 2009 och French trodde i intervjun inte längre att han någonsin skulle få återse Norge.

  Det är lätt att dra paralleller med Martin Schibbye och Johan Persson, och deras etiopiska äventyr, då man läser Morten A Ströksnes formidabla reportagebok Ett mord i Kongo. Två unga ambitiösa män tar sig in i ett oroligt och krigshärjat område och hamnar i fängelse. Men där slutar också alla likheter. Medan Schibbye och Persson tveklöst är de som de utger sig för att vara, spelar norrmännen Moland och French ett betydligt högre och mer avancerat spel för galleriet med falska ID-kort, lögner, vapen och uniformer i bagaget. Är Moland och French två välutbildade soldater på väg att bygga upp en legoarmé i östra Kongo, göra en diamantkupp, eller är de bara två korkade ynglingar som förläst sig på thrillers om ”krigshundarna” i Afrika?

  Är de överhuvudtaget skyldiga till mordet på chauffören Abedi Kasongo?

  Norska medier har skrivit spaltkilometrar om de bådas öde och norska UD har en ständigt pågående dialog med de kongolesiska myndigheterna. Morten A Ströksnes ger inga svar på någon av frågorna, men han diskuterar dem intensivt med läsaren. Han träffar Moland och French i det ökända fängelset i Kisangani, smugglar in brännvin, ställer frågor och vänder och vrider på svaren. Han söker som en privatdetektiv efter andra uppslag, nya vittnen eller vinklar, och går så långt att de kongolesiska myndigheterna till slut tror att också han är en norsk spion.

 Han tvingas muta sig fram i detta världens mest korrupta samhälle. Trots en växande hotbild mot sig själv ger han inte upp. Ibland reser författaren ut i djungeln till pygméerna och okapiparken, eller till Uganda för att hitta spår, men också för att kunna andas innan han återigen konfronterar Kongo. Även läsaren kippar efter luft. Detta är nog en av de bästa reportageböcker jag har läst. Öppen, modig, ärlig och färgrik. Ömsom forcerad, ömsom uppgiven – men aldrig fjäskig. Under läsningen är fokus på Moland och French. Efteråt framstår Ströksnes som den verklige äventyraren. Det här är Tintin i Kongo på riktigt.

 Prisbelönta Belinda Bauers tredje bok om en liten by vid Exmoorheden. Välskriven och lättläst. Bra personskildringar på de som figurerat också i tidigare böcker, som unge Steven Lamb och polismannen Jonas Holly. Bauer kan skriva.  Ändå säger jag STOPP och BELÄGG. Liksom polisen inte släpper all information till allmänheten av risk för en copycat borde förlagen sovra. Vi behöver inte fler psykopatdeckare som kidnappar och behandlar barn illa med krystade psykologiska motiv. Jag tror inte Belinda Bauer ser det själv men jag betraktar henne inte som särskilt mycket mer värd än sin egen patetiska figur Marcie Meyrick från News of the world.

(Ur Kristianstadsbladet september 2012)