Ålen är på stark tillbakagång, och har så varit sedan en längre tid tillbaka – Havsfiskelaboratoriets
Henrik Svedäng refererar till Gunnar Svärdson som kom med en första larmrapport
1976, det finns tidningsartiklar från 1970 som talar om ”ålens själatåg” och nyhetsartiklar
som berättar om ålfiske som ”slog fel” redan 1958. Forskarnas diagram visar på klart
dykande kurvor sedan omkring 1980.

Orsaken till nedgången finns inom ett brett spektrum. Beroende på ålens annorlunda
biologi vet vi ännu inte tillräckligt mycket för att kunna säga exakt varför dess existens är
hotad. Det finns massor av olika faktorer som sannolikt bidrar.

Det handlar om globala svängningar i klimatet som förändrar havstemperaturen och styr
om strömmar, miljöpåverkan i form av föroreningar som rubbar hormonbalansen hos fisken,
eller sjukdomar och parasiter som försvagar dess fysik så att den inte klarar av sin långa
vandring till lekområdet i Sargasso. Det är predatorer, främst säl och skarv, som ökat kraftigt
i omfattning, och som konsumerar stora mängder fisk. Det är ett faktum att kraftverk och
dammar i vattendrag hindrar och dödar en stor andel av ålen som söker sig upp i åar och
bäckar. Fisket är ytterligare en anledning.

Ålfisket finns dokumenterat i skrift sedan mitten av 1500-talet. I olika delar av Europa är
målet för fisket olika. I sydvästra Europa utgör glasålen det mest attraktiva fisket, i norra
är det blankålen. Ålen lever i medeltal 15 år innan den beslutar sig för att ge sig iväg på
den långa vandringen mot Sargassohavet för att leka. Under hela den tiden, under alla sina
levnadsstadier, är den utsatt för fiske. Ålfisket blir ett katten-på-råttan scenario. Ju mer glasål
som fiskas desto mindre gul- och blankål växer till sig och ju mer blankål som fiskas desto
färre ålar tar sig till Sargassohavet för fortplantning, vilket i sin tur ger färre yngel och
därmed glasålar.

Den europeiska ålen är ett gemensamt bestånd som alla länder i Europa förvaltar. Därför
krävs det också ett internationellt samarbete för att reglera fisket. Miljöorganisationer,
några forskare och miljömyndigheter kräver totalt fiskestopp. Flera nationer har idag ett
sådant fiskestopp, andra uppger istället svårigheter att kontrollera fisket och talar om stora
mörkertal vad gäller tjuvfiske. Trots ett totalt exportförbud på glasål till länder utanför EU
annonserar ett Hongkongbaserat företag ut europeisk glasål från Portugal och Spanien på
internet. I Sverige förs idén om ett blygsamt ”kulturfiske” fram för att bevara traditionen.
Den japanska ålpopulationen har nått bottennivån, det europeiska och det amerikanska
beståndet minskar radikalt och idag söker fiskeindustrin efter möjligheter att exploatera
ålen vid Madagaskar i Indiska oceanen, uppger Henrik Sparholt på Havsforskningsrådet i
Köpenhamn.

Miljöpartiets Gustav Fridolin kräver ett obligatorium för de stora vattenkraftbolagen att
bygga åltrappor och förenkla passagen för ålen förbi kraftverk och dammar. Forskarna
beräknar att 90 procent av fisken omkommer om den möter tre hinder på sin väg. Det
finns en stor vinst att göra i antalet ålar om dessa hinder reduceras. Ålakademin vill ha ett
förändrat regelverk, som skriver in kraftbolagens skyldighet att återställa passager för fisken
förbi kraftverk och dammar. Fiskeriorganisationer och enskilda fiskare är idag engagerade i
att hjälpa ålen förbi hinder i vattenvägarna.

För en framtid med ål i våra vatten är de flesta överens om att det krävs gemensamma
europeiska åtgärder inom såväl fisket som vattenkraften, att den politiska processen omfattar
hela ålens område och att efterlevnaden av de regler och statuter som sätts upp ges reella
möjligheter att följas upp. Om dessutom forskningen fortsätter och de försök med konstgjord fortplantning som pågår i Japan och Nederländerna kröns med framgång så kan det finnas en framtid för ålen.

(Sammanfattning ur skriften Ålens Framtid - att bruka eller förbruka ekosystemtjänsten, Ksd Vattenrike, 2012)

Fridolv Persson, Karin Persson och Per Erik Tell, 1960-tal.

På måndag startar sommarFörmiddag i P4 Kristianstad, Sveriges Radio. Sammanlagt 30 gäster är inbjudna till sex veckors härlig radiounderhållning. Programmet sänds 1015-1200 på 101,4 MHz eller via www.sverigesradio.se/kristianstad.

Pricka in din favorit och lyssna!

25 juni  Olle Lönnaeus, deckarförfattare som skriver om Tomelilla.
26 juni  Elisabet Gunnarsdottir, allsvensk fotbollstränare från Island
27 juni  Josefine Bellan, kulturskribent från Tornedalen
28 juni  Brutus Östling, fågelfotograf och författare
29 juni  Fredrik Granholm, läkare och operettartist

  2 juli  Anita Zieme, miljöpartist och maskrossoppekrögare
  3 juli  Pierre Månsson, kommunalråd
  4 juli  Eva Ditlevsen, ekoparksguide och danska
  5 juli  Clas Henriksson, utlandssvensk i Buenos Aires
  6 juli  Bengt Grafström, TV- och radioman

  9 juli  Sverker Göransson, general och ÖB
10 juli  Per Frykman, handikappkonsulent och olympisk guldmedaljör
11 juli  Lars Beijmar, chefredaktör och rock n’rollpoet
12 juli  Margareta Pålsson, landshövding
13 juli  Ewa-Gun Westford, polistaleskvinna

16 juli  Susanne Cederberg, TV-producent
17 juli  Lisa Appelqvist, nöjesredaktör Kristianstadsbladet
18 juli  Katarina Zell, teaterdirektör Skillinge
19 juli  Eric Iversen, kapellmästare Wizex 
20 juli  Max & Mats Svensson, tvillingar o ålafiskare  

23 juli  Kjell-Erik Ståhl, maratonlöpare och flerfaldig olympier 
24 juli  Martin Svensson, ståuppare och kajakist
25 juli  Leif Mårtensson, överste o historiker
26 juli  Monia Sjöström, sångerska och nybliven musikalartist  
27 juli  Torbjörn Pettersson, ambassadör i Kabul 

13 aug  Michael & Jennifer Saxell, artistpar
14 aug  Johan Wagnström, fiskeridirektör
15 aug  Lotta Fogde-Andreasson, turistchef Hässleholm
16 aug  Göran Wemmenborn, lappmarksdoktor o seglare
17 aug  Mange B Bauer, resemontör, biker och kokboksförfattare

Nja, inte i mossen kanske, men väl i dalen. En kväll i slutet av maj såg jag två kattugglor i Guldhedsdalen i Göteborg. Jag har hört sedan tidigare att det ska finnas kattugglor där, men de är väldigt svåra att få syn på. Så en kväll vid 19-tiden satt den bara där, en kattuggla med en liten mus eller sork i näbben. Då den flög bort tog den en sväng och avslöjade sin kompis i en trädkrona strax invid. Den satt kvar så länge att den tillät sig att bli fotograferad. Då den lyfte och svepte iväg flög den fullkomligt ljudlöst. Fint. Lite spöklika är de allt.

Från andra delar av landet kommer rapporter om att det närmast är uggleår och flera lappugglor och hornugglor har setts i Skåne, liksom vårens nästan-invasion av sparvugglor.

Den sista safarin
Deon Meyer
Övers. Mia Gahne
(Weyler)

 Sydafrikanen Deon Meyer gör det inte lätt för sig, eller för oss läsare. När vi väl har tagit till oss en av hans huvudpersoner serverar han oss en ny figur som vi ska förhålla oss till.
  Martin Fitzroy Lemmer är vit sydafrikan och arbetar som livvakt. Han har suttit inne för dråp och har svårt att tygla känslorna då det bränner till. Lemmer hyrs in av den rika och vackra Emma Le Roux som råkar ut för ett överfall i hemmet samtidigt som det kommer signaler att hennes sedan länge försvunne bror Jacobus kanske är i livet. Tillsammans ger de sig ut för att försöka hitta brodern som under hela sin uppväxt fascinerats av arbetet i viltreservaten.
  Det går rejält åt skogen.
  Vi får veta en del om gamar, möter den lille honungsgrävlingen och en svart mamba på villovägar.  Upplösningen, när den kommer, är så överraskande att jag upplever glappkontakt mellan författare och läsare. Vi blir aldrig delaktiga vilket är synd för här finns det en riktigt bra historia om storpolitik och kapital.
  Meyer ger oss ännu en bild från ett sargat samhälle där skuggan av apartheid ännu, tjugo år efter demokratiseringen, ligger som en klibbig dimma över velden. Nästan alla, oavsett hudfärg, har något problem eller någon skuld att brottas med. Han berättar utan omskrivningar om hur det faktiskt ser ut i dagens Sydafrika.
  Jag var mycket förtjust när Död i gryningen och Jägarens hjärta kom. Med Devils Peak prisades han dessutom av Deckarakademin. Den sista safarin har sina förtjänster men håller inte samma klass.

(Kristianstadsbladet 20120522)



Skånsk safari, våren 2012.