Du har kanske läst den redan tidigare här på bloggen - reseberättelsen från fjolårets mc-tur från Ystad till Haparanda. Men eftersom den snabbt försvinner i en blogg, har jag istället lagt upp berättelsen som en webbok, som du lätt kan klicka in på och läsa.

Den finns där alltid.
Och den finns alltså här: Ystad-Haparanda!

Välkommen att titta in och läsa.

”Är det här vi spelar ikväll?”

Folkparken Hedentorp var ett populärt ställe för Kristianstadsborna och det kom folk cyklande från byarna runt stan också. Kristianstad som var en garnisonsstad med två regementen hade också många militärer som naturligtvis drogs till dansbanorna och flickorna som fanns där.

   Gunnel Falk som jobbade i femtio år på Malmströms Konditori på Långebro berättar på hemsidan för Sällskapet Vilans Vänner om danskvällarna på Hedentorp.

   Det var idrottsföreningen eller frivilliga brandkåren som arrangerade dansen. Det var ett riktigt litet nöjesfält med lottstånd, chokladhjul, varmkorv och en kaffeservering som sköttes av fru Andersson och fru Grahn.

   Det var ofta uppträdanden med artister, kända som okända, och Gunnel Falk plockar ur minnet fram namn som Ulla Billqvist, Lisbeth Bodin och Sven-Olof Sandberg.

   I regel var scenframträdanden förlagda till klockan 21. En olycklig tid, påpekar Gunnel Falk, för just då passerade malmötåget Långebro station och det dönade så att det dränkte ljudet från scenen.

   Och så var det dans. För det mesta var det Hakon Swärds orkester som stod för dansmusiken. En dansbiljett kostade fem eller tio öre, men för att lära sig dansa smet ofta Gunnel och hennes vänner upp utan att betala.

   Seth ”Sidda” Persson som själv spelade trummor med Hakon Swärd under en tid på femtiotalet, var ofta på Hedentorp redan som tio-tolvåring och lyssnade på Hakons svängiga musik. ”Sidda” hade släktingar som hade hand om korvförsäljningen.

   Framförallt minns han en kväll i slutet av 1930-talet då den populäre dragspelaren hade blivit klart överförfriskad.

   Hakon kom åkande i droskan med Gottfrid Andersson i Fjälkestad som chaufför. När kvällen var över och det var dags för hemfärd var Hakon riktigt berusad. Gottfrid fick hjälp med att knuffa in honom i bilen, men Hakon slingrade sig ut på andra sidan, tittade sig omkring och fällde kommentaren:

   - Jaha, är det här vi ska spela ikväll?

I norska Bergen är privatdeckaren Varg Veum kult. Sedan några år tillbaka står han till och med staty.
  Det gör inte ens Kurt Wallander i Ystad.
  Varg Veum är en institution sedan 1970-talet. Förutom att författaren Gunnar Staalesen hunnit ge ut femton böcker om Veum så har figuren filmats, spelats på teaterscenen och getts ut i seriealbum.
  Det senaste året har TV4 sänt flera av filmerna med Varg Veum.
  I Danmark och Frankrike säljer norrmannen bra. I Sverige är han nästan okänd. Faktum är att intresset för norrmannen är så lågt att Gunnar Staalesen idag inte ens har ett svenskt förlag.
  Bra Böcker som har gett ut sex romaner om Veum har avslutat samarbetet.
  Varför ser det ut så här?
  När jag träffar Gunnar Staalesen i Bergen försöker jag få honom att säga att den fyndiga svarta humorn i böckerna, som är Staalesens signum och paradnummer, helt enkelt inte förstås av svenska läsare.
  Det avvisar Staalesen. Istället påpekar han att Sverige inom sina egna gränser har många duktiga deckarförfattare. Främst av dem håller han Håkan Nesser.
  Jo Nesbö har slagit igenom i Sverige och han är norrman, flikar jag in. Och Unni Lindell, Anne Holt och Karin Fossum, kunde jag ha lagt till.
  Jo, säger han kort och det dröjer en stund innan det kommer en mer mångordig analys.
  - Jag tror att jag försöker jobba mer litterärt med metaforer och dialog, säger han.
  Att Varg Veum skulle vara mindre populär i Sverige än Nesbös Harry Hole för att han är mer litterär tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Kanske betraktas den genre som Staalesen skriver i helt enkelt som omodern.
  Romanerna om Veum är hårdkokta och humoristiska men framförallt skrivna med ett starkt socialt patos. Det finns inga mördare, eller kriminella i böckerna, som är genuint onda. Det handlar om människor som av olika anledningar hamnar i en situation så svår att de inte längre handlar rationellt utan väljer en utväg som de inte klarar av.
  Staalesen säger att allt kan förklaras och allt kan förstås. Varför en person blir förbrytare men inte en annan. Han kallar sig, med glimten i ögat, skapare av ”socionomskolan” i norsk kriminallitteratur.
  - Mina förövare är lika mycket offer som de som drabbas, säger han.
  Gunnar Staalesen berättar att han självklart påverkats av Sjöwall-Wahlöö, men att hans syfte från början var att göra en norsk Philip Marlowe. Raymond Chandler var den stora litterära förebilden.
  - Det var till och med så att när jag kom på vad jag skulle skriva blev jag ängslig och fruktade att någon skulle hinna före, skrattar han.
  När organisationen Bergen läser arrangerade en föreläsningskväll på biblioteket fick Staalesen, delvis på skämt, men kanske också med en gnutta allvar, frågan om han bygger sina böcker utifrån marxistisk teori. Samtalsledaren citerade ett stycke ur boken Ansikte mot ansikte där Veum kommer till den norska handelshögskolan i Bergen, och beskriver skolan med väl valda sarkasmer. (Författarkollegan Jo Nesbö har gått handelshögskolan i Bergen.)
  Ibland anar jag en viss rivalitet mellan Staalesen och Nesbö och funderar en stund på hur det skulle vara om Harry Hole mötte Varg Veum i ett äventyr.
  Framgångarna utomlands motsäger att Gunnar Staalesen är för provinsiell, men Bergen är väldigt viktig i böckerna om Veum. Det är Norges andra stad med idag ungefär en kvarts miljon invånare. Det var en gång en betydande Hansastad och på 15- och 1600-talen var det Nordens största stad.
  Kanske är rivaliteten Nesbö och Staalesen bara ännu en del av konkurrensen mellan huvudstaden Oslo, och Bergen som representerar landsorten. På ett par träningsbyxor för det bergensiska fotbollslaget Brann, som jag ser i en butik, står det tryckt i baken.
  - Kyss mig i röven Oslo stad!
  Gunnar Staalesen är född och uppvuxen i Bergen.
  - Det är en flott stad rent visuellt med ett koncentrerat centrum och väldigt olika stadsdelar, säger han, och tillägger att stan är viktig som kuliss till berättelserna. Han drar paralleller med Sherlock Holmes, Philip Marlowe och Wallander.
  - Landskapet, staden, och de riktiga namnen ger trovärdighet till det uppdiktade. Det är en utmaning att använda sig av den. Läsarna vet ändå att detta inte har hänt, det är en uppdiktad historia.
  Staalesen älskar sin stad. Utöver deckarna har han skrivit två böcker som följer Bergen under flera generationer. Han leder själv stadsvandringar, såväl i Varg Veums fotspår, som i de historiska och världsarvsskyddade delarna kring Bryggen.
  Mig guidar han i de vackra gamla trähuskvarteren kring Bryggen som ännu inte brunnit ned och vi går upp mot den gamla brandstationen på Skansen, förbi det lilla torget Telthussmauet. Där i krokarna bor Varg Veum i böckerna. Han syns inte till, men han är så levande för läsarna att när Veums flickvän, Karin Björge, dör i den senaste boken Vi ska ärva vinden, blir det extra uppståndelse.
  - Jag har en kusin i Haugesund som ringde mig och svor åt mig då hon läst boken. Hon hade blivit så arg, sade hon, att hon kastat en vas i väggen hemma i lägenheten och sedan druckit ett glas vin, innan hon samlade sig, ringde upp och skällde ut mig, berättar han.
  Denna den senaste boken slutar väldigt dramatiskt i Malmö där den sista brickan faller på plats, avslöjar Gunnar Staalesen, och jag funderar på om infallet att skicka Veum till Sverige kan få ett nytt svenskt förlag att intressera sig för den norske hjälten.
  Innan vi skils är jag tvungen att fråga Staalesen:
  - Och hur var det med Marx?
  Staalesen skrattar:
  - Jag har aldrig förstått någonting av Marx, men vi norrmän är av tradition komna från fiskare och småbönder och det ligger i generna att vi misstror makten.
  Han avslutar:
  - Kriminalromanerna är egentligen dagens Dickens eller Ibsen. Det är de som berättar för oss om samhället och dagens människor.

The road goes on for ever....

Inte hade jag tänkt att jag skulle skriva något om Ranelid och melodifestivalen inte. Det är det alldeles för många andra tyckare som har gjort redan.
I stället vill jag passa på tillfället att ge ett julklappstips: ABD-bok på skånska!

Det kan vara dags att byta ut såväl Nostradamus som Mayakalendern om man vill spå i framtiden. Det är i ABD-bok på skånska som hemligheterna om vad framtiden har i sitt sköte avslöjas.

I ABD-boken som kom vid midsommar i år så finns det nämligen en sådan här dikt och illustration (av konstnären Börje Berglund).

Som du kanske tidigare sett i bloggen är Björn Ranelid lycklig ägare till ABD-bok på skånska, och fanken vet om det inte var därifrån han fick idén....

Boken går att köpa i välsorterad bokhandel eller beställa direkt från författarna. Maila: p.e.i.tell@gmail.com och du har ett julklappsproblem mindre!


Bild: Hanseric Jonsgården.

Det känns helt naturligt att inleda den nya bloggserien Gravar jag mött just idag - Alla Helgons Dag. Helgen vi ägnar de döda släktingarna och vännerna åtminstone en stunds tanke.





Lennart Geijer ligger begravd på kyrkogården på Norra Promenaden i Ystad. När jag såg hans grav ikväll och den lilla ljuslyktan så blev jag varm i sinnet. Vad skönt att det faktiskt finns någon därute som fortfarande har andra minnen av Lennart Geijer än de svarta rubrikerna om bordellaffären som flödar över i gamla tidningsarkiv och lägg.

Mina egna minnen av Lennart Geijer är sparsamma. Jag minns honom blek, lite kulmage och mörktonade glasögon, på stranden i Mossby under några soliga sommardagar. Jag hade cyklat dit med kompisarna. Han hade sommarhus på andra sidan landsvägen.

Jag minns också demonstranternas skanderanden under slutet av 1960 och början av 1970-talet:
Palme och Geijer - Nixons lakejer!

I övrigt är det ju med bordellhistorien, som fick hans namn och blev Geijeraffären, som Lennart Geijer ristades in i historieböckerna.

Jag tar till Wikipedia:
Han var postmästarn's påg i Ystad. Han studerade juridik och jobbade inom Hyresgäströrelsen tills han hamnade i regeringen. Palme såg till att han blev justitieminister då Erlander avgick. Han hade posten 1969-76 tills Fälldin tog över.
Under sin tid som justitieminister fick han förhandla med Kommando Holger Meins som sprängde den västtyska ambassaden och han skickade Ebbe Carlsson och Hans Holmér till Sahlgrenska sjukhuset för att som undercover-agenter utreda vad som var på gång.

Slutligen kom då den så kallade bordellhärvan där Lennart Geijer av Säpo pekades ut som en möjlig säkerhetsrisk på grund av sitt misstänkta umgänge med prostituerade från öststaterna. Detta var innan järnridåns fall, nota bene. Bordellaffären avfärdade Thorbjörn Fälldin retoriskt skickligt genom att säga att listan med politiker som gick till horor måste vara ett falsarium eftersom han själv stod med på den! En logik som inte gick att säag emot.

Geijer fick skadestånd från Dagens Nyheter, och reportern Peter Bratt förlorade sin heder, men idag, efter bland annat Hinsehäxans bekännelser, är det väl ingen som tvivlar på vilka horisontella förfriskningar som statsråden försåg sig med...

Lennart Geijer blev 90 år gammal.

  Jag mötte Stig Cederholm något år innan han dog. Han ryckte in och vikarierade på den socialdemokratiska tidningen Kronobergaren, som avled något år efter Cederholm. Åsa-Nisse själv dör tydligen aldrig.

  Varför tänker jag på Johnny Bode då Cederholm passerar revy? Vet inte. Kanske för att den sortens original som båda representerar, inte ges något utrymme idag. Kanske för att också-nazisten Bode var ett förekommande inslag i radions Skivor från Vetlanda. Bode satte under kriget upp en revy åt Quisling i Norge. Kanske såg Cederholm den. De var samma andas barn."

Jag tänkte mest om du var intresserad, Torgny.

Samtidigt som vi i Sverige alltmer får upp ögonen för de sydamerikanska vinerna, så ökar istället intresset för öl, på den argentinska hemmamarknaden.

I El Bolsón, i nordvästra Patagonien, ett hundratal mil söder om vindistrikten i Mendoza, finns ett stort antal mikrobryggerier.

  Bland bryggarna råder en pionjärlusta och entusiasm, som tar sig många olika uttryck.

  Vi har besökt det mest namnkunniga av de små bryggerierna, Cervecería El Bolsón.

  Förutom de ordinarie pilsnersorterna, ljus, mörk och röd (!), bryggs chokladöl, honungsöl eller en bärig öl med till exempel tydlig körsbär-, hallon-, eller vinbärssmak.

  Cervecería El Bolsón bygger helt på ekologisk produktion. Dessutom producerar man glutenfri öl.

 Jalapeño-öl

Riktigt udda är Cerveza ají, en öl med en guppande jalapeño, som har en väldigt tydlig och skarp eftersmak, som i sin tur kan kräva släckning!

  Det finns ett tjugotal sorter inalles, och nya smaker kommer ständigt till. En svensk mineralvattenproducent skulle bli avundsjuk på påhittigheten…

  Öl i El Bolsón är en konst, ett hantverk – och bygger helt på ekologiskt odlade råvaror. Det är däremot inte någon industri med långa traditioner. Sedan 2004 är bryggeriet miljöcertifierat.

  Guillermo Bahlaj, som driver Cervecería El Bolsón, berättar att hans far, Juan Carlos Bahlaj, startade verksamheten för tjugofem år sedan. Då bryggde man bara den ljusa (rubio) och den mörka (negra) ölen.

 En frukt- och bärträdgård

Efter en studieresa till Belgien och Holland, så fick han idén att experimentera lite mer. El Bolsón är en veritabel frukt- och bärträdgård, med ett varierat klimat, rent vatten och mycket sol i de andinska dalarna.

  Råvarorna fanns.

  I dag producerar man ungefär 150 000 liter öl årligen, men den smaksatta ölen är fortfarande bara en liten del av tillverkningen. Den ljusa ölen står för ungefär halva produktionen.

  Cerveza El Bolsón kan du köpa i välsorterade ölbutiker i hela Argentina, men det finns ännu ingen export utanför landet. Konkurrensen är nog störst i den egna hemstaden. El Bolsón har ungefär 30 000 invånare och ett tiotal mikrobryggerier. Utöver det, finns det också ett mörkertal på ytterligare en handfull bryggare, som tillverkar öl utan eget varumärke.

 Ingen ölturism

 El Bolsón lever mycket på turismen, har utmärkta vandringsleder och fiskevatten. Lite ligger staden i skuggan av det större och mer kända San Carlos de Bariloche, några timmars färd längre norrut, men El Bolsón erbjuder istället en lugnare och vänligare atmosfär.

 
Ännu är ölturismen obetydlig, och inte alls jämförbar med till exempel i Villa Belgrano, utanför Córdoba, där man årligen arrangerar en oktoberfest med tiotusentals deltagare.

Hur smakar den? 

  Slutligen – hur smakar choklad- och honungs- och jalapeñoölen då?

  Det är ingen öl man häller i sig för att släcka törsten. Som Guillermo Bahlaj poängterar, handlar det om en öl med det där lilla extra, som kanske kan avnjutas till desserten istället för kaffe och konjak.

  Chokladölen gav en kraftig kakaosmak. Klart mycket mer choklad än öl. Kan kanske passa till en lättare efterrätt med glass eller vispgrädde, som till en del neutraliserar chokladsmaken.    

  Honungsölen var, uppriktigt talat, vidrigt söt.

Vi tillbringade tre veckor i Grekland - två i Aten och en på Skiathos - och jag hade hoppats att få se en del spännande fåglar. Kanske en ibis?
Men resultatet blev ytterligt klent. Kanske var det fel årstid (september), kanske var det fel platser eller kanske var jag bara inte tillräckligt observant. Det var bekymmersamt lite fåglar. Jag såg duvor, några skator, kråkor, koltrastar och pilfinkar. En talgoxe. Utöver det nästan ingenting.

Vi bodde vid Philopapposkullen, kanske Atens största grönområde. Där levde sköldpaddor, liksom på Akropolisberget, men nästan uteslutande duvor i träden. Norr om kullen, i Thissio, tjattrade några gröna papegojor i palmtopparna! De är ingenting som normalt finns i den grekiska faunan varför de sannolikt härstammar från förvildade burfåglar.









Utöver papegojorna var det en enda fågel som skilde sig från alla de vanliga sorteran, och det är den här som jag inte till fullo har kunnat identifiera. Vet du vad det är för en, så berätta det gärna!