Två soldater
Anders Roslund & Börge Hellström
Piratförlaget

 Det är tur för oss att Roslund och Hellström har den grånade kommissarien Ewert Grens som problemlösare.
  I den senaste 682 (!) sidor tjocka romanen dröjer det dock till sidan 258 innan Grens slutligen gör entré. Då har det redan värkt i magen en god stund. För det är en otäck och ångestladdad berättelse vi serveras. Med Två soldater kryper författarna under skinnet på oss, som de inte har gjort sedan den mycket omtalade debuten Odjuret.
  Roslund och Hellström väjer inte för de svåraste problemen i vårt samhälle, det som är jobbigt att diskutera och debattera. Deras böcker har handlat om pedofili, om trafficking och gatubarn, om dödsstraff och om polisens utnyttjande av informatörer.
  Med Två soldater kastas vi huvudstupa och brutalt rakt in i förorternas vidriga gängkriminalitet. En subkultur vi som bor någon annanstans helst inte vill känna till.
  I den fiktiva förorten Råby i södra Stockholm (min gps funkar dåligt på Stockholm, men visst är väl Råby en påhittad förort?) får vi följa gänget Råby Warriors som flyttas upp en liten bit på polisens vägg och byter namn till Ghetto Soldiers. Det är lätt att dra paralleller med ökända miljöer som Malmös Rosengård och Seved, eller Göteborgs Biskopsgården. Huvudpersoner – bröder i brott – är Gabriel Milton och Leon Jensen. Den ene håller verksamheten igång utanför fängelset, den andre sitter av ett straff och förbereder skickligt och noggrant sin rymning. Råby Warriors, tillsammans med andra ungdomar, håller polis och brandkår ständigt sysselsatt. Det brinner upprepade gånger per dygn i Råby och räddningstjänsten bombarderas med sten då de ska släcka, polisen kallas genomgående snutfittor, och vågar inte lämna patrullbilen. Jag har sett det så många gånger på TV-nyheterna och blir illa berörd. Det spelar liksom ingen roll att författarna förstärker effekterna i sina beskrivningar av Råby – det är lätt att se att det är precis så här en del svenskar lever, om inte riktigt än, så kanske ändå snart. Det skrämmer.
  Gabriel och Leon, ledarna för Ghetto Soldiers, är 18-19 år och erfarna kriminella. Till stödtrupper har de en handfull pojkar under 15, icke straffmyndiga, som utför uppdrag – allt från knarkhandel till vapenförvar – med en enda önskan; att bli upptagna som fullvärdiga medlemmar i gänget. För att nå dit kan de praktiskt taget sälja sin egen mamma. Bara bröderna betyder något.
  Socialförvaltning och polis bedriver ett sisyfosarbete utan framgångar.
  Gabriel arrangerar Leons rymning som genomförs planenligt. Sedan ballar det ur.
  När kommissarie Ewert Grens på citypolisen går in i utredningen med en nästan vettlös frenesi, som hans kollegor Stig Sundkvist och Mariana Hermansson varken förstår eller uppskattar, går boken in i en andra andning. Krampen i magen släpper. Perspektivet förskjuts från det enbart svarta, våldsamma och råa.  
  Ingen i Ewert Grens närhet skulle ens komma på tanken att skratta åt honom, men som läsare ser du en liten kolerisk, lätt haltande man som gör precis som han vill, och som sin egen olycka till trots tillför både värme och humor. Hans intresse för Siw Malmkvist är bisarrt, hans fullständiga brist på att uttrycka sina känslor och hans egenhet att praktiskt taget bo på jobbet gör honom till den perfekte polismannen att balansera de mörka miljöer och intriger som Roslund och Hellström bygger upp. Även om Grens egna känslor tycks gjutna i ett betongfundament blir han en katalysator som påverkar allt och alla runt omkring honom.
  Det är inte alls någon tur att just den grånade kommissarien Grens är deras problemlösare – det är förbannat skickligt gjort av författarna!
  För dens skull får vi inte glömma det de vill diskutera.
  Så: hur kan vi fortsätta att acceptera det förfall och den fysiska och psykiska misär som många av de här ”kriminella” förorterna dignar under?
  Hur utrotar man sjukdomen som ger oss så svåra symptom som gängkriminalitet?
  Sedan undrar jag förstås också varför Bladets kulturredaktör, bland alla kriminalreportrar, ringde Grens och lämnade ett meddelande mitt under pågående utredning…

Ur Kristianstadsbladet 20120509.

Gäst i radion - Anders Roslund.

Efter en vecka i Göteborg har bokhyllan vuxit ännu en halvmeter. Uj, vad snabbt och lätt det går när det är loppis på Doktor Fries torg och man hittar några nya antikvariat i stan.
Dessutom - några billiga pocketupplagor på Bokia Avenyn då jag samtidigt bokar in mig för morgonkvällens författarafton med Olle Lönneaus, som inom parentes sagt gick i en parallellklass på Österport i Ystad för några och 30 år sedan....

Här är alltså veckans hyllvärmare:

Varg Gyllander - Bara betydelsefulla dör - måste jag ju ha då Varg är en "stallkompis" hos Massolit förlag, och jag ännu inte läst något från hans penna. Det här var en pocket för en tia. Tack för det. Varg har nyligen kommit med en ny deckare, den fjärde som heter Ingen jord den andra lik.




Massolit förlags omslagspojkar (nja..) Lars Wilderäng, bloggaren och Varg Gyllander.

Nils Claesson - Blåbärsmaskinen. Också en tia för den här på Bokia. Rena fyndet. Redan läst. Historien om Slas, Stig Claesson, berättad av sonen Nils. Som fick så mycket skit för boken. Kanske för att han skriver om en pappa som är (var) mer känd än han själv. För Åsa Linderborg och Susanna Alakoski har det varit precis tvärtom. Det är ju kändisarna vi älskar och omhuldar. Oavsett vilka svin de kan vara. Dock tycker jag att Nils Claesson gör en mycket balanserad, för att inte säga försiktig, och ibland till och med kärleksfull beskrivning av en av de sista bohemerna.

Ian Rankin - När mörkret faller och Adress Fleshmarket Close. Nu är det loppisfynd. Jag åker till Edinburgh den 21:e maj. Försöker få Bonniers att intressera sig för att låta mig träffa Rankin. Tvivlar på deras hjälp, men skiter i det och förbereder mig i alla fall.

Dennis LeHane - Mörker, ta min hand. Också loppispocket för senare bruk.

Johnson & Boswell - A journey to the western islands of Scotland och The journal of a tour to the Hebrides. En faximilupplaga i storpocket om resor i högländerna och på öarna på 1700-talet. Har redan hittat saker om Inverness som jag tar med mig i kommande skrivande. Antikvariatet på Gibraltargatan.

William Heinesen - Berättelser från Thorshavn. Ja, varför inte? Öarna i Nordatlanten har mycket gemensamt och Hasse Alfredson föreslog ju i boken om resan till Muckle Flugga att de skulle starta ett gemensamt universitet. Det är en bra idé. De har så mycken gemensam historia. Och klart man ska åka till Färöarna, nån gång... Antikvariatet på Geijersgatan.

Carsten Jensen - Jag har sett världen börja. Danskens fina reseberättande från Asien. En nordisk författare i samma exklusiva klubb som Chatwin och Theroux. Vem vill inte stiga in där, slå sig ned i chippendalen, smutta på drammen och lyssna på historierna? En bok man kan bläddra i och läsa i all oändlighet. Antikvariatet på Geijersgatan.

Sven Mathiasson - Fågeltider. En bok som tar oss fram genom fågelåret, från januari till december. Antikvariatet på Geijersgatan.

Stig Claesson - Min vän Charlie. Boken som, enligt sonen Nils i alla fall, är en av Slas mest personliga skildringar, om tiden i Kanada i slutet av 1950-talet då han hade träffat sin hustru Taki, och reste till hennes släkt i Quebec. Bara toa-bläddrat så här långt. Antiquaria på Kristinelundsgatan.

Roland Svensson - Hav och människor. Roland Svensson är, så här långt, en av få svenska författare som närmat sig St. Kilda och skrivit om ön på svenska. Däremot är det tveksamt om han gått iland. Men han är kunnig och intressant. En svensk författare som är mer känd på Orkneyöarna än hemma i Sverige. Antiquaria på Kristinelundsgatan.

Ska man resa är buss alldeles utmärkt, om än icke till St. Kilda... Den här skönheten brakade fram genom gatorna i Chihuahua på 70-talets slut.

Inte visste jag att det skulle bära ända till SM-final i handbollen då jag för Magasin Kristianstad försökte analysera varför IFK Kristianstad är ett folkets lag. Inte minst har det blivit det nu - man hörde till och med TV-kommentatorer försäga sig i semifinalen mot Guif.

Grattis IFK, säger en YIF-are.

Den danske bombaren - Lars Möller Madsen har tagit IFK till final. 


IFK Kristianstad är handbollsallsvenskans främsta publiklag. Det är dessutom ett perfekt lag att vara supporter till.
  Även om jag i skrivande stund inte vet exakt hur framgångsrik årets elitseriesäsong blev spelmässigt för IFK Kristianstad - du som läser vet OM det blev slutspel eller inte – så kan jag ändå med emfas konstatera att säsongen har varit ett rejält lyft för varje sann IFK-supporter. Den sista seriematchen spelades häromdagen.
  Att vara supporter handlar om att kastas mellan tro, hopp och förtvivlan. De tre känslorna utgör själva stommen till varat. Känslomässigt har säsongen 2011-12 varit en höjdare, inte minst på grund av de djupa dalarna. Det konstaterar vi redan före det eventuella slutspelet.
  I år har det funnits både hopp, tro och förtvivlan, lagom utportionerat i lämpliga doser.
  Egentligen behöver vi väl bara nämna hemmamatchen mot Aranäs då publikrekordet sattes i Kristianstads Arena, åskådarna bjöds på entrén och 99,9 procent på läktarna före match ”visste” att IFK skulle besegra motståndarna. Sannolikt också med stora siffror.
  Utan att strö salt i såren kan vi väl säga att matchen blev en prövning och inte riktigt som vi hade tänkt oss.
  Att vara supporter innebär att stötta sitt lag i medgång likväl som motgång. Inte minst i motgång.  Och det gör Kristianstadspubliken, trots de spelmässiga bakslagen som inträffar då och då.
  Vad beror det då på att IFK Kristianstad har en sådan entusiastisk publik? Jo, det finns ett antal kriterier som Kristianstad lever upp till som medverkar till att göra IFK till det publiklag som det är. Det är ett samspel mellan stan och laget.
  Det är det här som det handlar om:

 1.     Guldkantad historia.

IFK Kristianstad var faktiskt Sveriges bästa handbollslag under en rad av år på 1940- och 1950-talen. Det är inte längre tillbaka än att det finns vuxna, ännu icke dementa, ögonvittnen som kan berätta om hur det var. Hur publiken hängde som klasar i ribbstolarna i gamla ”korridoren” och såg IFK springa hem det ena SM-guldet efter andra. Vi (det är alltid vi i perioder av framgång) besegrade det ena storlaget efter det andra. Kunskap om en gyllene forntid är viktigt för att hålla liv i nya drömmar. En bok som den från IFK Kristianstads 100 årsjubileum är ovärderlig. Varje gång som det skrivs och pratas om Stoltenberg, Sjunnesson, ”Tjommen” Ahlberg, Ebbinge och ”Lill-Munken” pumpar hjärtat några extra centiliter blod i minuten. Vi blir lite friskare och positivare och då föreställer vi oss också: redan nästa match (alternativt: säsong) läggs grunden till en kommande storhetstid!

 2.     Stöddighet.

 Kristianstad är en förhållandevis liten stad med en förhållandevis stor andel invånare som upplever stan som större än den är. Alltså närs det ständigt hopp om nya framgångar, eftersom man på allvar tror att man är större, bättre och vackrare än man i verkligheten är. Det här är ett psykologiskt fenomen som absolut inte stadsborna själva ska klandras för. Egentligen var det den gamle kongen Christian fyrtal som lade grunden till detta glapp i självinsikten. Han anlade en stad som skulle bli Skånes huvudstad. Han byggde upp förväntningar för fyrahundra år sedan. Region Skånes beslut i modern tid att förlägga parlamentet till Kristianstad blåste nytt liv i gamle kongens vision, så där lagom väl tajmat när luften höll på att gå ur förhoppningarna. För IFK Kristianstads förmåga att fylla läktarna är det här enbart positivt. Det anses fullkomligt naturligt bland folket på gågatorna att en stad av Kristianstads dignitet ska ha ett elitserielag i handboll. Att kommunen kommer först på 24:e plats i invånarligan i Sverige ställer man sig helt oförstående till. En viss stöddighet, fast det numera heter kaxighet och låter mer positivt, skadar inte.

 3.     Lillebror.

 Samtidigt är man ändå någonstans medveten om, och påminns ständigt om, att stan ligger i bakvattnet av Malmö, Lund och Helsingborg. Kanske tror man i sina mörkaste stunder till och med att borgarna där ser ned på Kristianstad. Detta ger en helt naturlig ”vi ska visa dem”-känsla. I herrfotboll är det omöjligt att konkurrera med Helsingborg och Malmö. Till och med pluttestäder som Landskrona och Trelleborg har ett nesligt försprång. För att inte tala om Mjällby…
  Förhållandet är precis lika dystert vad gäller ishockeyn.
  På handbollsplanen har Kristianstad däremot en rättvis möjlighet att få sista ordet även om motståndarlaget heter Malmö eller Helsingborg eller Lund. Här tar vi revansch för alla andra tillkortakommanden.

 4.     Bygdens söner.

Laget innehåller en tillräcklig mängd av bygdens söner i a-uppställningen. Det kan vara en granne, en klasskamrat eller ”jag känner hans far” som ger åskådaren en möjlighet att identifiera sig med spelarna.
  Här är en spelare som till exempel målvakten Jesper Larsson ovärderlig. Han har mer eller mindre vuxit upp i idrottshallen, har förankring i klubben på faderssidan, och återvände ”hem” efter år som firad proffsspelare i Tyskland. Vad betyder inte ett sådant föredöme? Det här handlar om identifikation, en viktig psykologisk ingrediens som ingår i vår förmåga att finna oss tillrätta. Vi-känslan växer. Vi pratar om IFK som en enda stor familj. Det handlar också om gemenskap.

 5.     Kändisar.

 I en liten stad blir spelarna, inte minst de danska proffsen, kändisar och man ser dem mingla på gågatorna med jämna mellanrum. Alla älskar vi närheten av kändisar, och deras glans spiller över lite på oss andra också. Vi blir del i något större och vi möter Lassie. En hel del har kommit till Kristianstad för handbollens skull och stannat kvar. Rantatalo kom från Kiruna, Stenbäcken från Alingsås och bröderna Andersson från Eskilstuna. Alla stannade kvar, blev en del av Kristianstad och IFK. Samtidigt var, och är, de på sitt sätt kändisar. Ola Lindgren är landets mest kände handbollstränare. Han valde Kristianstad.

 6.     Det kan bara bli bättre.

 Den riktiga framgången har inte uppnåtts under senare år. Alltså säger alla sannolikhetslagar att succén lurar någonstans där framöver istället. Det är egentligen bara att vänta på nya SM-guld som är på väg in. Detta handlar enligt optimisten inte bara om fromma förhoppningar, utan är snarare matematik, sannolikhetslära.
  Avslutningsvis tror jag personligen att det har stor betydelse att laget spelar i orange hemmatröjor. I den kinesiska visdomen Feng Shui säger man så här om orange i färganalysen:
  ”Orange färg symboliserar hälsan, entusiasmen, optimismen och vitaliteten - liksom självförtroendet, kreativiteten och modet. Färgen anses kunna mildra depressionen och stimulera aptiten.”
Go IFK!

Ur Magasin Kristianstad våren 2012
Läs hela Magasinet här. Jag har skrivit en rad artiklar i magasinet..

Ekonyheterna klockan tio i dag, valborgsmässoafton:
En ny fågelart har skådats i Sverige. Det är den gråhuvade sparven från Sibirien och Kina som för första gången setts vid Gislövs Stjärna på Österlen. Det är den 500:e arten som identifierats i Sverige...

Några timmar senare såg det ut så här:



De komma från öst och väst. Två herrar i medelåldern baxade ut vars en kikare på stativ ur Volvon. De kom från Öland och var på väg till Stockholm via en avstickare till Österlen.
Alla stod med kikare och kameror riktade emot ett enda buskage, knappt hundra meter fram. Ingen vågade prata högt, ingen vågade gå för nära. Tissel, tassel - jo, för fyrtiofem minuter sen hade de sett den just där. Ingen hade sett den flyga därifrån. Har du sett den? Nej. Du? Nej. Jo, jag såg den för någon timme sedan. Nä, det där är en järnsparv. Där, vid den lilla vattensamlingen, kanske...

En sädesärla sprätte runt och såg viktig ut. Föreställde sig kanske att det var den som alla spanade på. Men ack så fel den hade.
Efter en halvtimme tyckte jag att det kanske var dags att dra vidare. Jag hade ju bara kört förbi av en händelse, på väg hem från jobbet. Då:
Där! Där!
Var? Var?
Där!
Nu försvann den ned bakom den lilla tuvan. En håla liksom.
Så plötsligt flaxade det till och en liten skrämd pjodd hade förpassat sig ytterligare kanske 200 meter bort.

Såg du den?
Nej! Ja! Kanske...

Jag kunde stolt konstatera att jag hade fångat den med kameran - nummer 500!
Åtminstone klämde jag bilden då det flaxade till och det finns nått där på minneskortet - om det sedan är den sibiriske invandraren med grå huva, ja, det låter jag proffsen avgöra... :-)

Gråhuvad Sparv, Gislövs Stjärna, 20120430:

Är det så att du inte ser den riktigt klar på bilden här ovan, så kan du ju kolla hur den ser ut här!

En knapp månad innan jag själv dimper ned i Edinburgh i Skottland passar jag på att servera en minirecension av Ian Rankins senaste deckare.

En omöjlig död
Ian Rankin
Översättning: Ulf Gyllenhak
Minotaur

Det här är andra boken om internutredaren Malcolm Fox i Edinburgh. Fox och hans män, Kaye och Neysmith, lånas ut till polisen i distriktet Fife för en utredning av några kollegors uppförande.
  Fox är en udda fågel. Han är absolutist, nitisk och trots att han utreder andra polisers snedsteg, är han inte så noga med var han själv klampar in. Boken börjar med en polis som anmäls för tjänstefel, men när Fox börjar nosa i spåren rullas en historia från 80-talets skotska separatistterror upp. En tid då Skottland kunde ha blivit ett nytt Nordirland. Var finns de gamla extremisterna idag?
  Kommissarie Fox får oss att glömma John Rebus. Det är ett mycket gott betyg.

(Kristianstadsbladet 20120424)

För många år sedan läste jag romanen Moskitkusten. Sen föll författaren Paul Theroux i glömska. Inför min bok Den falske ingenjören återuppväckte jag honom till viss del då jag lånade hans och Bruce Chatwins Åter till Patagonien på biblioteket.
 
Så en dag för någon tid sedan dök det upp lite vänner. En av dem, Lennart Lundquist, undrade om jag läst hans husgud, Theroux. Jag svävade på målet och han berättade vad jag hade missat. Dagen efter fick jag besök från Norge. Min gäst hade som reselektyr - Paul Theroux!
Intresset var väckt.

Via Bokbörsen köpte jag snabbt The happy isles of Oceania - för kommande projekt, samt The kingdom by the sea, inför nästa månads äventyrsresa till Skottland. I torsdags berättade jag om mitt författarskap på Bokhandeln i Ystad och under en paus fick jag syn på The tao of travel som jag lyckades byta till mig.

Theroux har skrivit en hel radda böcker om sitt resande, och andras. Han är särskilt förtjust i tåg. Ja, det här verkar lovande!
Rubriken syftar på det faktum att på den Lundquistska bokhyllan i Hammarby sjöstad står nu Tell sida vid sida med Theroux...

Tåget lämnar Barmouth, mot Aberystwyth...

I Ystad Bokhandel firar vi Världsbokdagen torsdagen den 19 april kl 19oo. Då minglar vi och pratar böcker. Välkommen!

I går fick jag beskedet från Oberá i Argentina att Klas Björklund gått ur tiden. Klas råkade ut för en trafikolycka för någon tid sedan och fick så svåra skador att han avled.

Klas Björklund var tredje generationens argentinare. Det var farfar och farmor och mormor och morfar som kom från Sverige till Sydamerika. De var Brasiliensvenskar och kom 1890, slog sig först ned i Rio Grande do Sul innan de flyttade över Uruguayfloden till Argentina.
Han var yerbaodlare och torkade yerban, förpackade och sålde sin mate under varumärket Cuatro Caminos, den korsväg som också blev hans öde.

Klas var en av argentinarna som stod redo att hälsa svenska besökare varmt välkomna till kolonin. Han älskade att ta dem på en biltur längs den vackra Uruguayfloden och bjuda hem till asado på secaderan. Eller bara att sitta och språka en kväll på brodern Hjalmars altan och låta matekoppen gå runt.
Han var öppen och generös med glimten i ögat och för honom blev jag efter ett skämt för alltid "el paraguayo".

Svenskkolonin i Oberá i Misionesprovinsen blir annorlunda, och betydligt fattigare, utan Klas Björklund.

En skäggig författare och en elegant yerbaodlare vid Uruguayfloden.

Journal 64
Jussi Adler-Olsen
(övers. Leif Jacobsen)
Bra Böcker 2012

 Det är ofrånkomligt att tankarna dras till Denis LeHanes Patient 67 när man får danske Adler-Olsens fjärde kriminalroman om Carl Mörck och Köpenhamnspolisens avdelning Q i handen. Glöm det - detta är en helt annan bok. Kanske skadar förlagets baktanke (?) med omslag och titel mer än det väcker intresse.
  Jag har läst tre av de fyra Carl Mörckböcker som översatts till svenska och konstaterar att Adler-Olsen aldrig gör det lätt för sig. Han bygger upp komplicerade intriger, färdas fram och tillbaka i tiden, och ger gärna läsaren ett försprång före polisens utredare. Ändå lyckas han hålla berättelsen, och spänningen, vid liv.
  I Journal 64 handlar det om ett politiskt extremparti, med rasbiologi på agendan, på väg mot Folketinget. Partiets inre kärna består av ”doktor Mengelefigurer” som under årtionden aborterat och steriliserat unga kvinnor som anses mindre värda.
  Aldrig har väl en mer vedervärdig 88-åring målats upp i en deckare.
  Avdelning Q börjar luska i ett försvinnande från september 1987. En kvinna som rest från landsorten till Köpenhamn gick upp i rök. Flera samtida fall dyker upp och de knyts till varandra. Så upptäcks trådarna till kvinnohemmet på Sprogö, den Kellerska anstalten, och ger en koppling till extrempartiet Rena Liniers kärna av läkare och sköterskor, som deltar i ”den hemliga kampen”.
  1900-talets tvångssteriliseringar i Sverige ger en tragisk historisk fond åt Adler-Olsens berättelse. Så här har samhället en gång behandlat vissa medborgare.
  Avdelning Q är från början en omplaceringsanhalt för Carl Mörck. Han håller till i polishusets källare tillsammans med de tämligen udda assistenterna, syriern Assad och unga, lätt schizofrena, Rose. Ingen väntar sig att de ska lyckas med någonting och om Mörck hade fått bestämma hade han heller inte gjort ett handtag. Assad och Rose drivs däremot av en stark nyfikenhet, intuition och handlingskraft och Mörck dras motvilligt med ända till slutets motbjudande tea-party.
  Jag skrev om Kvinnan i rummet, den första deckaren om avdelning Q:
  ”… en fantastisk historia om mångårigt hat och hämnd avslöjas”.
  Just så är det också här.
  Under tiden som Rose och Assad närmast dygnet runt jobbar med fallet har Carl Mörck ett antal egna oroshärdar att ta itu med. Det handlar om en ny utredning kring den där gången då hans båda kollegor blev skjutna, om kusinen Ronny som hävdar att han och Mörck tagit livet av Ronnys far, och så rent privata problem, som att frun Vigga tänker gifta sig med en indier och att Carls nya kärlek Mona försöker introducera honom i sin familj.
  Det är mycket nu för Carl Mörck.
  Assad och Rose får inte lika mycket svängrum som tidigare, vilket jag tycker är synd. Carl Mörcks värld, på jobbet och privat, befolkas av udda existenser, men själv är han en rätt trist figur.

Publicerad Kristianstadsbladet 20120412

Den här artikeln publicerades i Missionsförbundets tidning Sändaren vid påsktid i fjol.

Junín de los Andes i argentinska Patagonien har ett av världens bästa flugfiskevatten i floden Río Chimehuin, som brusar genom den lilla staden.
  Strax utanför samhället finns en utsiktsplats där man kan studera de ståtliga kondorerna. Den storslagna fonden utgörs av vulkanen Lanín.
  Inget av detta är emellertid Junín de los Andes största attraktion.
  Den hittar man i stadens västra utkanter. På en kulle, Cerro de la Cruz, står ett stort vitt kors och vägen dit upp formar sig till Kristi Väg – Vía Christi. Under påsken vallfärdar tusentals människor från Argentina och Chile till kullen, för att följa Jesu liv från födelsen till vandringen mot Golgata, korsfästelsen och uppståndelsen.

Vía Christi är en drygt två kilometer lång väg som slingrar sig mot kullens topp. Vägen kantas av femton grupper av skulpturer som visualiserar händelser ur Bibeln. Det är den argentinske konstnären Alejandro Santana som år 2000 inledde arbetet med skulpturerna. Elva år senare är han ännu inte helt klar utan räknar med att Vía Christi ska bestå av sammanlagt 18 grupper när arbetet är färdigt. Det finns dessutom några stationer med flera kvadratmeter stora stentavlor med olika bibliska motiv.
  Hela parken är på elva hektar och vägen ringlar genom gles tallskog. Vinden susar knappt förnimbart i trädkronorna och det är befriande tyst, så när som på en skolklass som hörs som ett svagt mummel en bit bort.
  Det är lätt att förirra sig i tid och försjunka i reflektioner, att känna närvaron av naturen och inse människans litenhet i det storslagna andinska landskap som omger Junín de los Andes, som skymtar genom öppningar i tallskogen på Cerro de la Cruz.

Flera dimensioner

Skulpturparken används ofta av skolorna i regionen i kristendomsundervisningen. Men det finns också en annan dimension i de konstnärliga verken, som en ouppmärksam besökare kanske missar vid första anblicken och som är lika viktig för traktens historia.
  Alejandro Santana har nämligen blandat in symboler och tecken ur mapucheindianernas mytologi och traditioner. Skulpturgrupperna står på mosaikbelagda platser, små torg som symboliserar solen. Mosaiken visar också samtidigt på den mix som parken består av.
  Var och en av de här öppna platserna är tolv meter i diameter. Siffran tolv syftar både på årets månader och på Jesu lärjungar. I mosaiken finns dekorativa figurer som representerar Kristi liv, mapuchefolket eller går tillbaka till den förkolumbianska tiden.
  Även två lokala helgon uppmärksammas i parken. Den ena är Laura Vicuña, en ung kvinna som offrade sig till Gud i början av förra seklet för att rädda sin sjuka mor, och senare saligförklarades av påven Johannes Paulus II. Den andre är Ceferino Namuncurá, en ung hövdingeson som skickades att studera och slutligen hamnade i Rom i sällskap med Monsignore Cagliero, biskop av Patagonien och sedermera kardinal i Vatikanen. Ceferino avled av sjukdom som 18-åring och 102 år senare blev han saligförklarad.

Gandhi och Martin Luther King

I några av grupperna är Alejandro Santanas ambition att göra upplevelsen av skulpturparken både modern och tankeväckande särskilt tydlig. Det är bland annat där Jesus står i kretsen av lärjungarna och man bland dem identifierar såväl Mahatma Gandhi som Martin Luther King.
  I skulpturen där Jesus helar den lame, hålls denne tillbaka av en man som med lagboken i högsta hugg undrar vad som är viktigast – denne sjuke man eller lagen? Argentinare känner i honom igen dragen av en tidigare finansminister.
  Jesus tvagar inte fötterna på en sköka. Här i parken tvättar han en gammal mapuchekvinnas fötter.
  I en annan scen är Jesus själv förvandlad till mapucheindian. Det är i samband med korsfästelsen och skulpturen återberättar Joh.19:23 och 24. Den som naglar fast Jesus på korset är den spanske konkvistadoren och erövraren Pizarro, och den som sliter och drar i hans kläder är den argentinske diktatorn Julio A. Roca, som under 1800-talet ledde utrotningskrigen mot urbefolkningen.

Ökad förståelse

Alejandro Santana hoppas med sina skulpturer öka förståelsen för de olika kulturer och folkgrupper som lever tillsammans i dagens Argentina.
  Då man når toppen av Cerro de la Cruz, och korset som vakat över staden sedan 1952, är det efter en sista brant stigning. Man har en vidunderlig utsikt över dalgången där Junín de los Andes är belägen. En häst galopperar frustande på en äng, ett dammoln i söder antyder en jeep på väg och om man lyfter blicken kanske en kondor seglar förbi i ensamt majestät. Solen lyser. Luften är klar och rik på syre. Det är lätt att andas.

Det här är vad som ligger på nattygsbordet just nu:

Sextio år senare - av Thomas Nydahl. Vännen Thomas är oerhört produktiv och i samband med den arabiska våren har han grävt i egna minnen, egna möten och egna läsupplevelser och delar som vanligt med sig av sina tankar på ett mycket personligt plan. Thopmas Nydahl har aldrig varit bekväm men han ställer frågor och pekar på faktum som många undviker. Läs hans blogg: Vaka över ensamheten.

Istanbul - av Orhan Pamuk. Istanbul har alltid intresserat men jag har inte hunnit dit än. Står på listan.

Terrorismens historia - av Björn Kumm. En intressant bok av en mycket kunnig och påläst författare som själv varit i historiens centrum en gång, då Che Guevara mördades i Bolivia var Björn på plats. Hans bok Che som kom för några år sedan är mycket läsvärd. Den läste jag i Buenos Aires.

Bästa Vägen till Muckle Flugga - av Hasse Alfredson och Kim Meurling. Vårens resa går till Skottland, flyget till Edinburgh bokat i maj. Eftersom det blir lite öar kanske det passar att studera Hasses upplevelser på andra skotska öar. Dessutom: vad var det i den här boken som fick Bob G Lind att gå i spinn på Ales Stenar?

Journal 64 - av Jussi Adler-Olsen. Recensionsbok. Jag har dock nyligen klarat av Flaskpost från P i samma serie, och skrev då jag recenserade Kvinnan i rummet: Jussi Adler-Olsens första bok om avdelning Q är precis så bra som jag hoppades och en god trampolin inför mötet med de andra båda böckerna om Mørck och Assad som utlovats komma under året. Jag återkommer med recension!

Vad fick Bob G Lind att gå i spinn över Ales Stenar i boken om Muckle Flugga?

En kortrecension, tidigare publicerad i Kristianstadsbladet:

Det man inte vet
Alice LaPlante
(Övers. Molle Kanmert Sjölander)
Albert Bonniers Förlag

Tänk dig att du som polis i princip bara har en riktigt misstänkt i ett mordfall. Och att hen är dement.
  Det är precis vad det handlar om i amerikanskan Alice LaPlantes debutroman Det man inte vet. Det skulle kunna vara en deckare eller en thriller, men det är så mycket mer.
  Boken är skriven ur patientens perspektiv. Berättarjaget är den cirka sextioåriga Jennifer White som drabbats av alzheimers. Det blir en skrämmande inre resa för läsaren i sällskap med doktor White, från villa till vårdhem, med barn, skötare och polis. Hela processen med sjukdomen, som tar alltmer av patientens personlighet, är fantastiskt väl berättat, och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Högt betyg!

Såg ikväll den danska filmen Superclásico som handlar om Christian (Anders Berthelsen från Mifune, Kongekabale m.fl.) som reser till Buenos Aires för att försöka övertala sin fru (Paprika Steen) att återvända till honom och inte gifta sig med fotbollsstjärnan Juan.





Jag gillade filmen och ger den rakt över 4 av 5 möjliga, inte minst för Anders Berthelsens fina skådespeleri. Dessutom var det mycket roligt att återknyta till en del miljöer i San Telmo och i Buenos Aires. Bl.a. så fick vi se det här vackra huset - El César - ett antal gånger i filmen, då fotbollsstjärnan bodde i grannhuset. Ja, jag vet att bilden nyligen varit publicerad här på bloggen, men då visste jag ju inte att filmskaparna i Nimbus hade hittat samma fina miljö som jag. Dock är inte mannen med hunden med i filmen...

I oktober i fjol kom min bok Den falske ingenjören ut. Det handlar om svenska öden och äventyr i Argentina. Både historiska och nutida, och lite däremellan. Jag brukar kalla det för en sammanflätning av svenska emigrantöden och Argentinas vilda geografi och historia.

Jag har redogjort för ett trettiotal svenska öden i Argentina. Ändå dyker det upp fler när boken väl är publicerad. Jag satt och läste operaprimadonnan Birgit Nilssons memoarer La Nilsson. Hon har ett helt kapitel om Buenos Aires och hur hon kommer dit första gången för att sjunga på Teatro Colón mitt under pågående revolution, då Juan Perón tvingas fly till Montevideo. Evita har nyss dött.

Men det är inte den politiska biten som jag faller för i boken. Inte heller den musikaliska, om hur exiltyskarna extatiskt applåderade hennes Wagner, eller beskrivningarna av Teatro Colón, som olyckligtvis renoverades under min vistelse i Buenos Aires. Det är det matställe som Birgit Nilsson och hennes man Bertil Nicklasson från Kristianstad helst trakterade.

El Palacio de Papas Fritas på Avenida Corrientes - Pommesfritespalatset!

Birgit Nilsson skriver:

"Privat älskade vi att gå på en enkel restaurang, som hette El Palacio Papas Fritas. Förutom fantastiska biffar hade de världens godaste Pancake manzana y banana (äppel- och bananpannkaka). Men denna pannkaka, inte för tunn och karamelliserad, det vill säga överdragen med en knäckliknande karamellsås och flamberad med rom, var en gourmets dröm förverkligad. Och som kronan på verket en stor klick vaniljglass ovanpå den heta pannkakan. Den var ett hot mot allt vad Viktväktarna står för. När jag skriver detta får jag en nästan obetvinglig lust att kasta mig på första bästa plan till Buenos Aires, bara för pannkakans skull.
Det fanns ingen annan restaurang, som tillnärmelsevis kunde laga den så god som El Palacio Papas Fritas. Jag fick också komma in i restaurangköket och se hur det går till att laga pommes sufflé. Det är tunna potatisskivor som via tre olika tempererade oljor, får skivorna att pösa upp till luftiga kuddar. Delikat och osannolikt aptitretande, men alltför omständligt att göra själv."

Av bara farten berättar sedan Birgit Nilsson om mötet med stockholmstjejen Carina Ari som bodde i Buenos Aires och hade ropat in smycken och större delen av Evita Peróns begagnade pälsar på auktion. Se där! - ett öde till att berätta om...