Signering i Helsingborg

Nu är det klart att Börje Berglund och jag kommer att finnas i Bokia Killbergs bokhandel mitt i centrala Helsingborg på lördagen den 17 november från kl 14oo. Vi kommer att prata om och signera vår kommande bok SKÅNES HISTORIA - från Ales stenar till Öresundsbron.

Välkommen!
 

En galge från Berlin berättar

 
Jag kom hem från Berlin sent i söndags kväll.
I dag cyklade jag på loppistur i Ystad i jakt på en snygg bräda. På Lions loppis, vid färjehamnen, där de polska, tjeckiska och bulgariska lastbilarna rullar förbi så att marken gungar, rotade jag planlöst i en pappkartong med trägalgar och snappade åt mig en från Eriks Gosskläder i Fagersta, en från Göstas Hörna i Landskrona och så den här:
 
 
Trägalgar är kultur. De berättar. Den här kommer från Hotel Nordland i Berlin och har mycket att berätta, om vi bara lyssnar noga.
Hotellet ligger på Invalidenstrasse 115 i Berlin-Mitte, i närheten av Stettiner Bahnhof. Ett hotell som byggdes 1912, samma år som Titanic gick under och August Strindberg dog.
Professorn Giesbrecht på Universitetet i Osnabrück förklarar att hotellet var modernt med 125 rum, rinnande varmt och kallt vatten och rikstelefon på varje rum. Det fanns en förstklassig restaurang med sommarträdgård, bar och konferens- och konsertrum.
 
Hotel Nordland kallades en tid för Hotel Danziger Hof och när Berlinmuren var byggd och hotellet hamnade i den östra delen döptes det om till Hotel Neva, efter den ryska floden.
Då hängde ryska säkerhetstjänstemän, agenter och underrättelseofficerare, sina kläder på hotellets galgar. Det vimlade av spioner i Berlin under hela 1900-talet.
 
Den danska konstnären Sophie Erlund som bor och verkar i Berlin har gjort en installation kring gamla Hotel Neva för galleriet PROGRAM. Inför den intervjuade hon bland annat den österrikiska skådespelerskan Renate Bronnen, som under 1960-talet med sin make livligt frekventerade hotellet och dess restaurang då de var i Berlin. Frau Bronnen berättar om samtal med rum fulla av artister, om gröna madrasser stinkande av tobaksrök, men också om rysk kaviar och sekt, rariteter i det kärva DDR.
Sophie Erlund försöker återskapa lite av hotellets flagnade glans. Gamla kandelabrer och ljuskronor blir skuggspel på väggen, i fönstret återspeglas en gardin som tycks flyta samman med gatan utanför. Strålkastarljus från passerande bilar reflekterar en värld som är både då och nu.
 
I en Stasiakt över skådespelerskan Eva-Marie Hagen nämns att hennes man, den östtyske dissidenten och vissångaren Wolf Biermann, i mitten av 1960-talet frekventerade Hotel Nordland. Biermann portades från DDR 1976 och Eva-Marie Hagen flyttade ut året efter med sin dotter, punkikonen Nina Hagen.
 
 
Sommaren 1962 hängde journalisten Svante Löfgren kavajen på Hotel Nordlands galgar. Han hade varit där redan på 1930-talet, och återvände nu genom den nyuppförda muren. Han noterade att skylten som skröt om rinnande varmt och kallt vatten och rikstelefon på alla rum fortfarande satt kvar. Hotellet var skamfilat och doftade tvättmedel. I matsalen åt han Biff á la Strindberg vilket var oxkött i senap med hackad lök. Bland det bästa Östberlin kunde erbjuda.
 
Den brittiske författaren Ian McEwan har rört sig kring Hotel Nordland. I sin bok Oskulden (1989) beskriver han hur bokens huvudperson Leonard tas till Hotel Neva:
"Det hette förr Hotel Nordland, ett andraklassens etablissemang. Nu har det förfallit ytterligare, men är ändå det bästa hotellet i Östberlin. Allt som allt så lämnar hotellet ett nedkört och ödsligt intryck som gör litet eller intet för att lhöja stämningen för gästerna. Emellertid kastar hotellet ändå ett slags sken på trottoaren från lobbyn medan den kooperativa restaurangen mitt emot bara har en svag blå neonskylt och kondens på fönstren som ett tecken på att den är öppen..."
 
En annan brittisk författare, Edmund Crispin, som egentligen hette Bruce Montgomery, och var kompositör av filmmusik, tog in på Hotel Nordland i april 1937. Han stannade några dagar, upplevde "Die Meistersinger" på operan och Hitlers födelsedag innan han reste hem. Crispin skrev sedan flera kriminalromaner och söp ihjäl sig.
 
Lillebror och jag hette en film som spelades in 1940 och regisserades av Weyler Hildebrand. En fars med Thor Modéen, Elof Ahrle, Åke Söderblom, Hjördis Pettersson och Gaby Stenberg. Arne Lindblad spelar rollen som portier på Hotel Nordland i Berlin, men recensenterna är inte överens om filmens storhet. DN skriver: "Den hör till det roligaste Weyler Hildebrand har gjort..." och SvD kontrar med: "Tyvärr saknar han i hög grad omdöme...elegans är inte hans starka sida." Ingenting pekar emellertid på att skådespelarna ens var i närheten av Invalidensstrasse 115 i Berlin.
 
 
Hanna Kalter Weiss har skrivit boken om Scuds, en tonårig judisk flykting i det nazi-ockuperade Holland under kriget. Hon berättar hur den unga huvudpersonen får en tågbiljett från Amsterdam till Berlin, för vidare befordran till Danmark och Helsingör och sedan färjan till Sverige. I Berlin:
"Fakta lät bra. Solitt. Hur annars hade hon kunnat klara attg stå här och borsta tänderna i badrummet på femte våningen på Hotel Nordland, i Berlin anno 1943. Tre år in på andra världskriget. Efter ett besök på nattklubb, inklusive razzia, tillsammans med en främmande tysk. Nästan magi. Allt du behövde göra var att vifta med ett svart pass med tre gyllene kronor under deras ariska näsor. Så artiga de kan vara så där plötsligt."
 
När jag får reda på att Kalter Weiss översatt Clownen Jac från svenska gror en misstanke om varför hennes Scuds hamnar på just Hotel Nordland i Berlin. Hjalmar Bergman skrev Clownen Jac och den kom ut 1930 och blev Hjalmar Bergmans sista bok. Nyåret 1930-31 dog Bergman i Berlin - på Hotel Nordland, där han regelbundet bodde. I en essä av Margareta Dubois beskrivs hur vännen Algot Ruhe strax före jul 1930 flyttar in på hotellet för att vara nära Bergman när denne var sjuk. Bergman tycker det är onödigt, Ruhe flyttar ut, och Bergman dör. Ruhe skriver om sorgen till Hjalmar Söderberg.
I ett brev från Hotel Nordland till förläggaren Tor Bonnier i Stockholm beskriver Bergman några år tidigare sin situation:
"...dels skrämmer du icke med dålig middag en karl som sedan fjorton dar ej förtär annat än ägg-gulor, grädde, torkadt bröd, opium och bordeaux. Denna menu är i och för sig både välsmakande och närande men när man
får den två gånger om dagen i en halv månads tid, hinner man tröttna. Vete fan, vilken djävul som flugit i det gamla skrovet men obduktion får visa’t..."
 
Citatet ur brevväxlingen är hämtat från Sverker Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm - Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930, tillgängligt på www.hjalmarbergman.se
 
 
 
Hotel Nordland är numera kontor men byggnaden är kulturminnesmärkt. Det är min galge också. Göstas Hörna i Landskrona och Eriks Gosskläder i Fagersta får jag återkomma till...
 
 
 
 
 
 

Kullamannen och SKÅNES HISTORIA

I boken SKÅNES HISTORIA - från Ales stenar till Öresundsbron, en odyssé över den skånska prärien, i skogsbygder och över åsarna så handlar bokstaven K om KULLAMANNEN.
 
På en resa mellan Göteborg och Ystad i daq, tisdag, gjorde jag en avstickare till Kullaberg för att insupa miljön; dofterna, ljuden och färgerna från Kullaberg, frammana Kullamannen och känna historia och myt blandas med verklighet.
Jag trampade över berget, gled över rötter och mossgröna stenar, lätta fötter och spända muskler tills jag hörde hamrandet och kunde urskilja Lars Vilks och hans säkerhetsmän. Konstnären spikade och säkerhetsmännen stod vid vars sin sida och tittade på. Han byggde på drottningen av Ladoniens tron, som hade förstörts i en höststorm. Resterna låg uppspolade bland stenblocken strax bakom.
 
 
 
 
Lars Vilks informerades om boken SKÅNES HISTORIA - från Ales stenar till Öresundsbron, och han gav sin välsignelse åt kapitlet om Kullamannen, även om jag uppfattade en viss tveksamhet från hans sida. Du som följer bloggen får nu här hela avsnittet om K som i KULLAMANNEN ur boken.
 
Boken ges ut den 13 november. Första release är på Biografteatern Scala i Ystad och den 15 november på Regionmuseet i Kristianstad. Den kommer sedan att finnas i bokhandeln. Inbunden, ca 60 sidor och ett pris i butiken på troligen 180-190 kronor. Börje Berglund har illustrerat. Fråga efter boken i bokhandeln, eller beställ direkt hos mig.
 
 

K

Kullamannen

Doktor Miller, Farbror Ludvig, fru Werner och så Harry. De skrämde upp en hel generation svenska barn och ungdomar. Suggestiva svartvita bilder i grottor och gruvor kring Kullaberg, spännande mikrofilmer och hemliga radiosändare; vem är god och vem är ond?

  Folke Mellvig skrev manus, Leif Krantz regisserade och Staffan Hallerstam lärde sig cykla. Det var 1967 och myternas Kullaberg levde upp.

  I den själländska krönikan från mitten av 1300-talet figurerar Kullamannen i historien om hur kung Valdemar Sejr föll i de djupaste tankar, och plötsligt glömde bort vad han hade tänkt. För att få reda på det sändes en riddare i sporrsträck till Kullaberg. Där bodde Thord Knutson Bonde, den synske Kullamannen. Han sade att kungen grunnat över sina söner och hur det skulle gå för dem när han var borta.  Elände och tvedräkt skulle de drabbas av, påstod Kullamannen. Så rätt han fick. Av Valdemars söner blev kung Erik mördad på Abels order, kung Abel offer i kriget mot friserna och kung Kristoffer slutligen förgiftad under nattvarden, kanske av ärkebiskopen i Lund.

  I sagorna var Kullamannen den som vaktade över sjöfarten i Öresund, fyrvaktaren som höll bålet tänt om nätterna på Kullabergs yttersta klippkant. Han bestämde vilka fartyg som skulle klara passagen i Öresund och vilka som skulle förgås, och han styrde Oslofärjan Prinsesse Margrethe rakt på klippan en vinternatt 1971. Han var också den som tog de oförsiktiga som klättrade på Kullabergs klippor.

  Håle stenar är en del av naturreservatet Kullaberg. Där står sedan 1980 drivvedskonstverket Nimis, som Lars Vilks började bygga som en hämnd på havet, då han varit nära att drunkna. Efter två år insåg Länsstyrelsen att det byggts i ett naturreservat. Svartbygge.

  Nimis är latin och betyder ”för mycket”.

  Lars Vilks har fortsatt bygga på Nimis och gjort sitt yppersta för att utmana och irritera, både byråkrater, islamister och den etablerade konstvärlden. Efter rondellhundar och Muhammedkarikatyrer ses Vilks själv som Nimis – för mycket - och flera tror sig kallade att bli denne Nimis Nemesis. Innan sista avsnittet är sänt vet ingen riktigt hur det står till i Kullamannens hus, vem som är god och vem som är ond…

 

Blixtfakta: Kullamannen var en TV-thriller som 1967 skrämde en hel generation barn och ungdomar. Kullamannen var en synsk bergsman på Kullaberg som satte fartygen på grund på 1200-talet. I dag heter Kullamannen Vilks.

 

Jag vill påminna om copyright på såväl text som bilder på bloggen!

 


Recensioner: Morten A Ströksnes och David Van Reybrouck

Kongo, en historia

David van Reybrouck

Natur & Kultur

 

Ett mord i Kongo

Morten A Ströksnes

Leopard Förlag

 

Knappt har den svenska ankdammsdebatten om betydelsen av möjligheten att få läsa Tintin i Kongo i svenska kulturkretsar bedarrat, förrän vi får en chans att på allvar lära oss betydligt mycket mer om, och få en rättvisare bild av, detta plågade land. 

 Belgaren David van Reybrouck kommer med 600 sidor väldokumenterad historia i ett praktverk Kongo, en historia som sträcker sig från tiden före Stanley och kung Leopold, via det relativa välståndet i den belgiska kolonin över den katastrofala självständigheten, Mobutus zairiska diktatur, Kabilas krig och fram till våra dagars genomkorrupta demokrati. Van Reybrouck har förmånen att ledas av en säregen historisk guide när han 2008 träffar Nkasi, som påstår sig vara född 1882, och alltså är 126 år gammal, en uppgift som varken går att belägga eller utan vidare förkasta. En man som förmås förmedla ögonvittnesskildringar från skilda epoker.

 Kung Leopolds gummiterror under åren 1885-1908 i den egenartade statsbildningen Kongofristaten har belysts väl av Conrad och Hochschildt, och den svenska insatsen under perioden har jag själv skrivit om. Andra delar av Kongos historia har också fått stor uppmärksamhet i Sverige. Jag tänker på Dag Hammarskjöld och den svenska FN-insatsen.

  Van Reybrouck skriver: ”Historien är en avskyvärd rätt som tillreds av de bästa av ingredienser.”

  Inte minst kan detta sammanfatta det som hände då Kongo blev självständigt sommaren 1960. Efter en vecka hade landet ingen armé, efter två veckor ingen förvaltning. Den kalabalik som utbröt förstärktes av virrpannor (läs: Lumumba) i den nya politiska ledningen vars agerande lockade det pågående kalla kriget (Vietnam, Korea, Berlin, Kuba…) rakt in i Centralafrika.

 Detta praktverk sammanfattar i allt väsentligt Kongos moderna historia. Alla uppgifter är vederbörligen knutna till källor och tillförlitligheten känns bedövande. Genom fotnötter och länkar kan läsaren själv leta upp bilder på internet som kompletterar texten. Strukturen må vara akademisk, men det lediga språket gör tillgängligheten stor och Van Reybrouck skriver både inlevelsefullt och personligt med humor och sinne för anekdotiska detaljer, som till exempel att CIA skulle mörda Lumumba med förgiftad tandkräm (!), att Mobutus livläkare var William Close (skådespelerskan Glenn Close pappa) och att när Mobutu döpte om Kongo till Zaire för att nå tillbaka till ursprunget, så var namnet faktiskt en historisk portugisisk lapsus, en felhörning av ordet nzadi, som betyder floden. En stor förtjänst är också att författaren är mån om att låta de lokala muntliga källorna, inte bara gamle Nkasi, komma till tals. Möjligen undrar man i läsningen om författaren ändå har kunnat hålla sig så objektiv som han förefaller, då hans egen pappa som ung jobbade i Katanga och det blänker ibland till av en melankolisk nostalgi. Van Reybroucks bok är hur som haver en utmärkt plattform att kasta sig över nästa Kongobok ifrån.

 Så sent som någon av de första dagarna i oktober hade norska Radio P4 en telefonintervju med Joshua French, en av de båda norrmän som sitter i fängelse i Kinshasa, dömd till döden för mordet på en chaufför. De har suttit inspärrade i Kongo sedan 2009 och French trodde i intervjun inte längre att han någonsin skulle få återse Norge.

  Det är lätt att dra paralleller med Martin Schibbye och Johan Persson, och deras etiopiska äventyr, då man läser Morten A Ströksnes formidabla reportagebok Ett mord i Kongo. Två unga ambitiösa män tar sig in i ett oroligt och krigshärjat område och hamnar i fängelse. Men där slutar också alla likheter. Medan Schibbye och Persson tveklöst är de som de utger sig för att vara, spelar norrmännen Moland och French ett betydligt högre och mer avancerat spel för galleriet med falska ID-kort, lögner, vapen och uniformer i bagaget. Är Moland och French två välutbildade soldater på väg att bygga upp en legoarmé i östra Kongo, göra en diamantkupp, eller är de bara två korkade ynglingar som förläst sig på thrillers om ”krigshundarna” i Afrika?

  Är de överhuvudtaget skyldiga till mordet på chauffören Abedi Kasongo?

  Norska medier har skrivit spaltkilometrar om de bådas öde och norska UD har en ständigt pågående dialog med de kongolesiska myndigheterna. Morten A Ströksnes ger inga svar på någon av frågorna, men han diskuterar dem intensivt med läsaren. Han träffar Moland och French i det ökända fängelset i Kisangani, smugglar in brännvin, ställer frågor och vänder och vrider på svaren. Han söker som en privatdetektiv efter andra uppslag, nya vittnen eller vinklar, och går så långt att de kongolesiska myndigheterna till slut tror att också han är en norsk spion.

 Han tvingas muta sig fram i detta världens mest korrupta samhälle. Trots en växande hotbild mot sig själv ger han inte upp. Ibland reser författaren ut i djungeln till pygméerna och okapiparken, eller till Uganda för att hitta spår, men också för att kunna andas innan han återigen konfronterar Kongo. Även läsaren kippar efter luft. Detta är nog en av de bästa reportageböcker jag har läst. Öppen, modig, ärlig och färgrik. Ömsom forcerad, ömsom uppgiven – men aldrig fjäskig. Under läsningen är fokus på Moland och French. Efteråt framstår Ströksnes som den verklige äventyraren. Det här är Tintin i Kongo på riktigt.

 


Releasefester för SKÅNES HISTORIA

Nu är det klart att det blir åtminstone två releaser för SKÅNES HISTORIA - från Ales stenar till Öresundsbron.
 
 
 
 
TISDAGEN 13 november kl 17-19 på Biografteatern Scala i YSTAD, Stora Östergatan. Det blir musik med Släktdraget från Tomelilla, det blir mingel och vimmel och en liten Skåne-quiz med konstnärlig touch. Självklart köper du din signerade julklappsbok till ett bra pris den här dagen.
 
TORSDAGEN 15 november kl 17-19 på Regionmuseet i KRISTIANSTAD, vid Stora Torg. Här i Christian IV:s gamla stall (skulle bli slott, men...) har du chansen att vimla och mingla och köpa din signerade julklappsbok. Även här bjuds det någon form av musik.
 
Ta med släkt, grannar och vänner och känn dig VÄLKOMMEN!
 
 
 

Havsörn, Näsbyholmssjön

 
 
 
 
 

Boka in 13 november i Ystad

 
Arrangörer: Ystad Bokhandel, Scalas Vänner, Bokpro förlag.

Recension: Belinda Bauer

Ni älskar dem inte
Belinda Bauer
Modernista

 Prisbelönta Belinda Bauers tredje bok om en liten by vid Exmoorheden. Välskriven och lättläst. Bra personskildringar på de som figurerat också i tidigare böcker, som unge Steven Lamb och polismannen Jonas Holly. Bauer kan skriva.  Ändå säger jag STOPP och BELÄGG. Liksom polisen inte släpper all information till allmänheten av risk för en copycat borde förlagen sovra. Vi behöver inte fler psykopatdeckare som kidnappar och behandlar barn illa med krystade psykologiska motiv. Jag tror inte Belinda Bauer ser det själv men jag betraktar henne inte som särskilt mycket mer värd än sin egen patetiska figur Marcie Meyrick från News of the world.

(Ur Kristianstadsbladet september 2012)

 


Kongo igen...

På nattygsbordet har jag nu två böcker om Kongo som ligger i pipelinen för recension. Det är norrmannen Morten A Ströksnes bok Ett mord i Kongo och belgaren David van Reybroucks tjockis Kongo- en historia. Båda två ska bli mycket spännande att få ge sig in i. Det blir en ny färd mot detta mörkrets hjärta, en färd längs den enorma floden uppströms och in i djungeln. En färd som jag höll på med under lång tid och som gav resultatet: Detta fredliga uppdrag. Den boken finns fortfarande kvar hos H:ström och reades ut under bokmässan i Göteborg. Passa på!
 
Recensioner av de nya Kongoböckerna kommer på bloggen i sinom tid.
 
Mer info om min bok här!
Och vill du köpa den från förlaget - så gör du det här!
 
Och så här såg han ut farbror Nisse då han "skötte" om ursprungsbefolkningen i byn Bokatola i Ekvatorprovinsen, en av platserna där de värsta koloniala grymheterna avslöjades.
 
 
 
 

Domma här'na också

 Glömde ju de här båda kroknäbbarna tidigare. Fiskgjusen paraderade längs sydkusten för några veckor sen, en bit väster om Ystad. Bivråken var en i mängden som passerade under Falsterbo Bird Show, där gissa-vem vann fågelbingot!
 
 
 
 
 

Bokmässan?

Ju mer jag läser och hör från bokmässan i Göteborg desto mer frågar jag mig varför jag inte blev skomakare istället.
 
Men årets besök gick enligt planerna. Jag var en enmans vimmel-, mingel- och vingelmonter på ständigt gående fot och träffade många fina vänner. Ändock - det här är ingenting för mig. Årets bild från mässan får bli på den gamle rödgardisten, som nog också känner att samhället inte riktigt håller samma riktning som han önskat. Låt det dock bli vår enda gemensamma nämnare
.
 
 
 
På plussidan: alla fina vänner.
På minussidan: allt detta fokuserande på sig själv och sin egen duktighet, smilandet och intrigerandet.
 
Nästa år? Tveksamt.
 
 

...och så några kroknäbbar

 
Det är naturfilmaren och fotografen Patrik Olofsson som har berättat hur man förr i tiden talade om rovfåglarna som kroknäbbar. Man såg inte med blida ögon på de stora fåglarna utan skrock, vidskepelse och fördomar gav grönt ljus för en omfattande jakt.
På 1900-talet skedde jakten mer sofistikerat, med DDT, PCB och andra kemikalier som vi sprutade runt i landskapet med och tog livet av generationer av fåglar.
I dag har åtminstone en del av rovfågelstammarna vuxit till sig. Österlen är gladans landskap och en biltur mellan Ystad och Kristianstad bjuder ofta på ett dussintal rödglador. De senaste veckorna har också jagande tornfalk och sparvhök varit rätt vanliga inslag i landskapsbilden. Ormvråken har liksom alltid suttit där och spanat.
Uppifrån och ned: tornfalk, tornfalk, sparvhök, ormvråk, rödglada, rödglada.
 
 
 
 
 
 
 

Årets sista vadare...

Nja, kanske inte årets sista vadare, men sannolikt en av de sista bilderna för den här säsongen som jag får på en av långflyttarna som på sin väg från den ryska ishavskustens tundra pausar utanför Ystad på väg mot vinterbostället i sydligaste Afrika.
Får jag presentera: Sandlöparen!
 
 

Så kan det låta!

Som frilansande journalist måste man stå på många ben. De två man föds med räcker inte långt.

Ett av benen som jag jobbat en del med under senare år är ljudguider. Jagt har för Kristianstads Vattenrike och Kristianstads kommun gjort tre olika ljudguider. Det är en guide som berättar om olika nedslag längs Linnérundan och en inomhusguide för Naturum.

Jag har också gjort en stadsrundtur i Kristianstad med ett dussin nedslag på olika platser. Istället för bara torra redovisande faktaspäckade prator gör jag de olika avsnitten som små radioreportage, med intervjuer och ljudillustrationer.

Här är två exempel som du kan lyssna på:


 

 

 

Nu har jag dessutom fått uppdraget att göra en ljudguide på en stadstur i Åhus. Det ska bli mycket spännande, och du kommer att kunna höra den kommande sommar.

Här hittar du alla ljudfiler från Kristianstadsturen!

Är du intresserad av en offert på en ljudguide är du välkommen att höra av dig!

Recension: Christer Nylander

Maktens offer
Christer Nylander
Bra Böcker


Det är valet 2014 och det nya Frihetspartiet knockar alla, får åtta procent av rösterna och blir riksdagens nya vågmästare. Tillsammans med Vänstern blir Frihetspartiet samarbetspartners med sossarna som bildar minoritetsregering.
Så långt allt gott och väl i folkpartisten Christer Nylanders nya spänningsroman. Den första riktiga, säger han själv, efter att ha gett ut två böcker på eget förlag.
I centrum för berättelsen står Frihetspartiets affischnamn, författaren Oscar Schiller, partiledaren Penny Wirthéns fasta stöd i de regeringsförhandlingar som de nu ställs inför.
Christer Nylander är själv riksdagsman och ger oss en del inblickar både i det politiska rävspelet och hur det kan vara att ha tillgång till riksdagshusets bastu och inomhuspool.
Oscar Schiller är en märklig typ. Han axlar tämligen lättvindigt, men med den äran, manteln som partiledarens högra hand trots att han borde vara rätt stukad. Han har skrivit en bok om en urgammal kristen sekt, deltagit i debatten och blivit öppen måltavla för stridstuppar i prästkappa. Dessutom har han något år tidigare förlorat sina båda barn i en olycka och sin hustru i dess efterspel. Han förföljs av en liten grupp fanatiska kristna präster. En av dem har också privata motiv för jakten på den nyblivne politikern.
Plötsligt händer en förfärlig massa saker. Prästen ägnar bibeltimman åt att penetrera den autistiske eleven, en kvinna yxmördas i prästens säng och Nylander passar på att lansera en av världslitteraturens första lesbiska kvinnomisshandlare.
Samtidigt försöker socialdemokraten Putte bilda regering.
Det är inget problem i sig att boken spretar iväg i en massa olika riktningar. Tvärtom. Nylander knyter ihop alla trådar på ett förtjänstfullt sätt.
Ett tag kan det visserligen vara svårt för läsaren att hantera allt som händer, men – ännu svårare verkar det faktiskt vara för bokens karaktärer.
Jag slår några gånger tårna i trovärdighetströskeln när jag ser hur mänskorna är funtade som bara suckar till ett ögonblick och rusar vidare till regeringsförhandlingen, eller kvällsmiddagen. Jag sitter ensam kvar i soffan och ryser, och hoppas vid min egen gud att inte politiker i gemen, eller präster för den delen, blir så jämmerligt lite berörda av det som sker omkring dem, som flera av huvudpersonerna blir i Nylanders bok.
Det är synd för det drar ned läsarens egen sympati för bokens karaktärer, främst naturligtvis de goda, Oscar Schiller och Vänsterns Leila Drakulic, som är personer som man fattar tycke för och gärna vill träffa igen.
Slutet blir en riktigt bra final i Äspet i Åhus, med klassiska inslag, och ett gessleskt ”nu kommer alla känslorna på en och samma gång”. Så vinner han ändå till slut, Nylander.

(Kristianstadsbladet september 2012)

Recension: Jens Lapidus

Mamma försökte
Jens Lapidus
Wahlström & Widstrand


Jens Lapidus fortsätter att överraska.
Inte bara blev han stilbildare med sin Snabba cash då han lanserade en egen genre - Stockholm Noir, utan fortsatte söka egna uttrycksformer tillsammans med tecknaren Peter Bergting i serieboken Gängkrig 145.
Nu kommer Lapidus med en novellsamling, eller berättelser som det kallas på omslaget. Det är lovvärt.
Det är tolv historier varav merparten består av miljöer och personer vi känner igen från Lapidus tidigare böcker. Där finns Radovan, Javier och Mahmud, smågangsters från förorten i flashiga bilar, och med ständigt ny business på gång. Kanske har de här figurerna blivit så nära förknippade med Lapidus att han inte kan skaka dem av sig. Kanske tror han själv, eller förlaget i någon sorts varumärkeshybris, att läsarna kräver att Jens Lapidus för evigt ska förknippas med de här rätt patetiska gangstrarna. Jag menar, hur kul är Jönssonligan i sin tionde film?
Nej, de konstnärliga framgångarna ligger inte i att upprepa det man har gjort tidigare, en gång till och en gång till. Det förstår ju Jens Lapidus som annars tydligt söker nya former för sitt skrivande.
Därför blir jag besviken under läsandets gång. Det är ju samma figurer. Det är ju samma miljöer. Och det är inte ens så att Lapidus lyckats åstadkomma den där tvära vändningen, snurrfinten, på slutet som betecknar en god historia. Det blir lite platt, trots alla goda intentioner. Frågan är om en mindre namnkunnig författare ens skulle ha fått dem publicerade.
Så när jag nästan hunnit fram till slutet av boken, när jag suckade och tar mig in i den tionde novellen som heter Alborazmassivet, så hittar jag en ny Lapidus, en pånyttfödd författare som har slitit sig från Stureplan, förorter och tingssalar.
Den handlar om tre unga tuffa män som söker den ultimata utmaningen som skidåkare och ger sig iväg till Alborazmassivet i Iran för att kasta sig utför i häng som inte många våghalsar tidigare forcerat. De hamnar naturligtvis i en lavin och blir levande begravda. Berättaren, Jon, överlever. Mer ska jag inte säga om själva handlingen, men här har Lapidus vågat gå utanför sina egna ramar och med råge lämnat den värld som vi läsare tidigare har förknippat honom med.
Alborazmassivet lämnar oss precis så nyfikna som vi ska bli av en god historia. Fantasin får en skopa näring och berättelsen sitter kvar i huvudet i dagar. En alldeles perfekt avvägd berättelse.
Tack Jens Lapidus för att du gav oss Snabba Cash – och ännu mer tack om du nu leder oss på andra stigar och ger oss nya upptäckter.

(Kristianstadsbladet september 2012)

SKÅNES HISTORIA - från Ales stenar till Öresundsbron

Det närmar sig utgivning. Årets stora bokprojekt ser ut att kunna bli årets julklappsbok i Skåne.
Tillsammans med Börje Berglund lägger jag nu sista handen vid detta populärhistoriska verk som irrar genom tidsåldrar, över prärie och skogsbygd, bland adel, borgare och bönder. En del danskt arv har vi med, en del svenskt - och till med en bosnier platsar i SKÅNES HISTORIA.

Det är inte lätt att skriva historia - fråga han Herman Lindqvist - så har jag skrivit så här i förordet:
Att skriva historia är egentligen en omöjlig uppgift om man inte själv har varit med, och kanske inte ens då är det möjligt. Det enda man kan göra är att tolka den. Det har vi försökt göra på ett lättillgängligt sätt.
En och annan av våra slutledningar kan säkert diskuteras. I bästa fall ge upphov till fortsatt intresse och forskande.

Förutom en historia på varje bokstav, en ruta med blixtfakta för den slöe så har vi också en 1x2-fråga vilket betyder att du kan kopiera sidan, hänga ut den i trädgården på nästa släktfest och ha en tipspromenad, för att se vad kusinerna vet om Skånes Historia.

Är du intresserad av att köpa boken som julklapp till personalen på ditt företag, dina kunder, eller leverantörer, eller bara till vänner och bekanta så kontakta Per Erik Tell på 0736-481648 eller Börje Berglund på 0705-144507.



Recension: Mattias Edvardsson

Dit drömmar färdas för att dö
Mattias Edvardsson
(Parabellum Nord Förlag)

På baksidan av debutanten Mattias Edvardssons bok Dit drömmar färdas för att dö står klart och tydligt att boken bygger på det så kallade Bobbyfallet, en särdeles motbjudande familjetragedi som utspelade sig i trakten av Jönköping under 2006, och fick stort medialt utrymme.
Att Edvardsson döper om Bobby till Sammy, flyttar allting geografiskt till Skåne och låter sin egen fantasi ge liv åt, och färga bokens huvudpersoner i tankar, tal och handling ser jag som ett problem. Kanske är det journalisten i mig som förlorar fotfästet. När Edvardsson säger att han tolkar och söker förståelse bortom det dokumentära undrar jag mest hur det egentligen gick till i verkligheten. Var går gränsen för fakta och fiktion? Är de karaktärer Edvardsson serverar sanna gentemot sina verkliga förlagor?
Måste de vara det?
Kanske hade vi sluppit allt det här om det bara stått på omslaget att boken baseras på en verklig händelse och Bobby aldrig nämnts.
Jag ska inte vara gnällig. Det förtjänar den här boken inte. Kanske ska läsaren vara glad att det inte är en journalist som tagit hand om materialet. För Mattias Edvardsson kan alldeles tydligt skriva. Jag fångas snabbt in och berörs av bokens figurer och alla dessa berg- och dalbanor av starka känslor, som är deras liv.
Berättelsen sker utifrån Sammys mamma Liisas perspektiv. Hur hon föds i ett enkelt, men rejält, hem där varvskrisen i Landskrona knäcker pappa Kari, och mamma Ritvas all kraft går åt att hålla barnen hela och rena. Vi följer Liisas krampaktiga försök att bli älskad, från tonåren och uppåt, och hur hon ständigt utnyttjas av männen. Hon har inte fått verktygen att kunna handskas med kärleken. Det har inte Brian Olsson heller, som hon slutligen möter och flyttar ihop med. Vägen till katastrofen är plogad, rak och fin och spikrakt åt helvete, där i den skånska glesbygden.
Brian Olsson är ett veritabelt odjur. Liisa ett offer utan kraft eller förmåga att ta sig loss.
Bokens sista tredjedel där Liisa tvingas se, och ta del i, Brians allt brutalare behandling av tioårige Sammy är riktigt skrämmande läsning.
Frågorna som hänger kvar är naturligtvis hur det kunde gå så här långt, hur allt kunde fortlöpa utan att någon ingrep, att lärare, stödfamilj och grannar, trots misstankar, aldrig på allvar tog reda på vad som hände på den lilla gården.
Jag tycker mycket om Mattias Edvardssons språk, som: ”där stod hon med Sammy i den ena handen och vanmakten i den andra”. Det är ofta både vackert och effektivt. Han bygger med tålamod upp personligheterna och drar sig inte heller för de jobbiga detaljerna. I en intervju har jag sett att han sagt att han vill skriva en skönlitterär roman som helt och hållet är fiktiv nästa gång. Det hoppas jag att han gör, och ser fram emot den.

(Trelleborgs Allehanda, september 2012)

Ack att skiljas är att dö en smula...



Den här skönheten och jag måste skiljas efter att vi kamperat ihop under sju fina år. Inte bara har vi rullat runt i Skåne och sett oss omkring på de flesta småvägar som finns. Vi är till exempel båda förtjusta i sträckan mellan Träne och Häglinge, som är en härlig väg.

Vi inledde vårt förhållande november 2005 och det har blivit en del resor.

Tillsammans med vännen CJ och hans Harley åkte vi autobahn i hällregn och halvstorm till Belgien för att dricka absint, gå på museum och lyssna på jazz. Då hann vi också med ett besök på Horsens Statsfängsel - ett spännande stopp!

Själva åkte vi med färjan Esbjerg-Harwich och rullade för stipendiepengar runt i Midlands. Hälsade på Shakespeare i Stratford, Mike i Cleobury Mortimer, Margret i Chesterfield och West Ham i Londons East End.

Långresa blev det i fjol också. Med SR Norrbotten och SR Kristianstads stöd (liksom MC-folket) drog vi till Haparanda, bara för att vi ville. Vi fikade med Signar i Täfteå, Hagström i Degerfors och Daniel o Vickan i Ockelbo.

Anledningen till att vårt förhållande nu tar slut är att jobbet kräver en mer Svenssonmässig framfart under vintern och som karl fixar jag inte två saker samtidigt. Jag vet att jag sagt att jag köpt min sista bil (en alldeles underbar VW 1303S) men om man aldrig ändrade sig skulle man aldrig utvecklas. 

Eventuellt kan vi återkomma till tvåhjuling när högkonjunkturerna kastar sitt varma ljus också över frilansjournalistiken...

Du hittar annonsen på Hojtorget. Och snart också Blocket.



 

Argentina? Buenos Aires?




Det är med jämna mellanrum som det ramlar in gäster på min blogg som är ute efter nyheter eller information om Argentina och det som händer där. Det är inte så konstigt med tanke på bloggens webbadress.

För att hitta mina skriverier om Argentina får du gå till arkivet. Jag reste i Argentina med utgångspunkt från Buenos Aires från 1 september 2009 till 14 maj 2010. Går du till bloggens arkiv får du mer eller mindre en dagbok från den tiden med många fina bilder. God läsning!

Vill du ha nyare uppdateringar kring detta härliga land i Latinamerika så hänvisar jag dig istället till vännen Mats Lundmans blogg 7xBuenos Aires.
Där finns info om hans bok och dessutom har han nyhetskoll på Argentina. Titta in till honom!




Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0