Det här är vad som ligger på nattygsbordet just nu:

Sextio år senare - av Thomas Nydahl. Vännen Thomas är oerhört produktiv och i samband med den arabiska våren har han grävt i egna minnen, egna möten och egna läsupplevelser och delar som vanligt med sig av sina tankar på ett mycket personligt plan. Thopmas Nydahl har aldrig varit bekväm men han ställer frågor och pekar på faktum som många undviker. Läs hans blogg: Vaka över ensamheten.

Istanbul - av Orhan Pamuk. Istanbul har alltid intresserat men jag har inte hunnit dit än. Står på listan.

Terrorismens historia - av Björn Kumm. En intressant bok av en mycket kunnig och påläst författare som själv varit i historiens centrum en gång, då Che Guevara mördades i Bolivia var Björn på plats. Hans bok Che som kom för några år sedan är mycket läsvärd. Den läste jag i Buenos Aires.

Bästa Vägen till Muckle Flugga - av Hasse Alfredson och Kim Meurling. Vårens resa går till Skottland, flyget till Edinburgh bokat i maj. Eftersom det blir lite öar kanske det passar att studera Hasses upplevelser på andra skotska öar. Dessutom: vad var det i den här boken som fick Bob G Lind att gå i spinn på Ales Stenar?

Journal 64 - av Jussi Adler-Olsen. Recensionsbok. Jag har dock nyligen klarat av Flaskpost från P i samma serie, och skrev då jag recenserade Kvinnan i rummet: Jussi Adler-Olsens första bok om avdelning Q är precis så bra som jag hoppades och en god trampolin inför mötet med de andra båda böckerna om Mørck och Assad som utlovats komma under året. Jag återkommer med recension!

Vad fick Bob G Lind att gå i spinn över Ales Stenar i boken om Muckle Flugga?

En kortrecension, tidigare publicerad i Kristianstadsbladet:

Det man inte vet
Alice LaPlante
(Övers. Molle Kanmert Sjölander)
Albert Bonniers Förlag

Tänk dig att du som polis i princip bara har en riktigt misstänkt i ett mordfall. Och att hen är dement.
  Det är precis vad det handlar om i amerikanskan Alice LaPlantes debutroman Det man inte vet. Det skulle kunna vara en deckare eller en thriller, men det är så mycket mer.
  Boken är skriven ur patientens perspektiv. Berättarjaget är den cirka sextioåriga Jennifer White som drabbats av alzheimers. Det blir en skrämmande inre resa för läsaren i sällskap med doktor White, från villa till vårdhem, med barn, skötare och polis. Hela processen med sjukdomen, som tar alltmer av patientens personlighet, är fantastiskt väl berättat, och det är svårt att lägga ifrån sig boken. Högt betyg!

Såg ikväll den danska filmen Superclásico som handlar om Christian (Anders Berthelsen från Mifune, Kongekabale m.fl.) som reser till Buenos Aires för att försöka övertala sin fru (Paprika Steen) att återvända till honom och inte gifta sig med fotbollsstjärnan Juan.





Jag gillade filmen och ger den rakt över 4 av 5 möjliga, inte minst för Anders Berthelsens fina skådespeleri. Dessutom var det mycket roligt att återknyta till en del miljöer i San Telmo och i Buenos Aires. Bl.a. så fick vi se det här vackra huset - El César - ett antal gånger i filmen, då fotbollsstjärnan bodde i grannhuset. Ja, jag vet att bilden nyligen varit publicerad här på bloggen, men då visste jag ju inte att filmskaparna i Nimbus hade hittat samma fina miljö som jag. Dock är inte mannen med hunden med i filmen...

I oktober i fjol kom min bok Den falske ingenjören ut. Det handlar om svenska öden och äventyr i Argentina. Både historiska och nutida, och lite däremellan. Jag brukar kalla det för en sammanflätning av svenska emigrantöden och Argentinas vilda geografi och historia.

Jag har redogjort för ett trettiotal svenska öden i Argentina. Ändå dyker det upp fler när boken väl är publicerad. Jag satt och läste operaprimadonnan Birgit Nilssons memoarer La Nilsson. Hon har ett helt kapitel om Buenos Aires och hur hon kommer dit första gången för att sjunga på Teatro Colón mitt under pågående revolution, då Juan Perón tvingas fly till Montevideo. Evita har nyss dött.

Men det är inte den politiska biten som jag faller för i boken. Inte heller den musikaliska, om hur exiltyskarna extatiskt applåderade hennes Wagner, eller beskrivningarna av Teatro Colón, som olyckligtvis renoverades under min vistelse i Buenos Aires. Det är det matställe som Birgit Nilsson och hennes man Bertil Nicklasson från Kristianstad helst trakterade.

El Palacio de Papas Fritas på Avenida Corrientes - Pommesfritespalatset!

Birgit Nilsson skriver:

"Privat älskade vi att gå på en enkel restaurang, som hette El Palacio Papas Fritas. Förutom fantastiska biffar hade de världens godaste Pancake manzana y banana (äppel- och bananpannkaka). Men denna pannkaka, inte för tunn och karamelliserad, det vill säga överdragen med en knäckliknande karamellsås och flamberad med rom, var en gourmets dröm förverkligad. Och som kronan på verket en stor klick vaniljglass ovanpå den heta pannkakan. Den var ett hot mot allt vad Viktväktarna står för. När jag skriver detta får jag en nästan obetvinglig lust att kasta mig på första bästa plan till Buenos Aires, bara för pannkakans skull.
Det fanns ingen annan restaurang, som tillnärmelsevis kunde laga den så god som El Palacio Papas Fritas. Jag fick också komma in i restaurangköket och se hur det går till att laga pommes sufflé. Det är tunna potatisskivor som via tre olika tempererade oljor, får skivorna att pösa upp till luftiga kuddar. Delikat och osannolikt aptitretande, men alltför omständligt att göra själv."

Av bara farten berättar sedan Birgit Nilsson om mötet med stockholmstjejen Carina Ari som bodde i Buenos Aires och hade ropat in smycken och större delen av Evita Peróns begagnade pälsar på auktion. Se där! - ett öde till att berätta om...

Det blev Maja Hagermans bok Försvunnen värld. Om den största arkeologiska utgrävningen någonsin i Sverige som utsågs till Årets bok om svensk historia av läsarna till webtidningen Svensk Historia.

Jag säger GRATTIS MAJA!

Den falske ingenjören som var en av de åtta nominerade böckerna kom på en hedrande fjärde plats i omröstningen.
Vill du läsa mer om omröstningen kan du göra det här!