Jag har nyss läst förre Mossadchefen, Isser Harels, bok, om hur israelerna spårade och hämtade Adolf Eichman, mannen som var spindeln i nätet bakom nazi-Tysklands "slutgiltiga lösning", på det dom kallade judeproblemet. En både spännande och intressant bok.
Det är i vår jämnt 50 år sedan aktionen genomfördes och Eichman hämtades i Buenos Aires, till Israel, för att ställas till svars för sina gärningar.

När jag läst boken var jag tvungen att ge mig iväg till Holocaustmuseet som ligger på calle Montevideo i downtown Buenos Aires.
En märklig upplevelse. Alltid rysligt. Men här kändes det ändå i första hand lite konstigt. Trots att museet var öppet för besökare (10 pesos) fick man ringa på en dörrklocka och så kom det en man och öppnade. Jag fick stenciler och broschyrer, släpptes in i själva museihallen, som såg ut som ett ganska ordinärt museum. Men jag var den enda besökaren under den dryga halvtimmen jag strosade runt där. Det satt lappar att jag var TV-övervakad, och det satt lappar om hur man skulle bete sig, om man var tvungen att evakuera huset. Det kan vara så att museet ibland utsätts för hot. I mars 1992 dog 29 personer och 242 skadades då Israels ambassad utsattes för en självmordsbombare som rände en lastbil med bomber, in i byggnaden. Läs mer.

Holocaustmuseet i Buenos Aires är det enda i Sydamerika, och därför har en del saker lånats ut från Auschwitz. En bit taggtråd, en randig fångdräkt och lite annat. Men fokus ligger på relationen med Argentina. Argentina har ju spelat en märklig roll, som fristad för såväl tusentals judar, före, under och efter kriget, men samtidigt också som en tillflyktsort för höga nazistofficerare, där väl Adolf Eichman och dr Mengele är namnkunnigast.

Det som berörde mig mest var den här dockan som en kvinna gjorde till ett barn, att leka med, i ett av utrotningslägren. Men när dock var klar, fanns inte längre barnet. Kvinnan tog dockan med sig till Argentina efter att hon återfått sin frihet, och i augusti år fick museet dockan av hennes efterlevande släktingar.