Tack och hej

Detta är vägs ände. Nu tar bloggen slut. Men botanisera gärna i arkivet.

Hänvisar framöver istället till min hemsida: www.pereriktell.com

Hejdå!

 

 
 

 


Signerad och klar...

 
Än en gång kommer jag hem från en loppmarknad - den här gången i Svarte utanför Ystad - utan att ha gjort fyndet, alltså hittat en förstaupplaga av Fritiof Nilsson Piraten, signerad med en vänlig krumelur till Sten Broman eller något liknande.
 
Eller en signerad Strindberg, Chatwin, Proust, Simenon eller Balzac.
 
Jag har trots det en hel del signerade böcker, med eller utan dedikation, i mina bokhyllor och jag har signerat en hel del själv genom åren. Ibland har det blivit fel. Fel namn eller så har jag av någon anledning skrivit Grattis eller Lycka till eller något annat irrelevant i det uppjagade tillstånd man har befunnit sig. Så kan det gå.
 
Några roliga signeringar från hyllans värme:
 
 
 
Avdelning lakonisk signering - Johan Tell (den har han fått igen...!)
 

Avdelning konstnärlig signering - Jörgen Nash
 
 
Avdelning ambitiös signering (en hel akvarell!) - Jean Bolinder
 

Avdelning Bo får skylla sig själv som inte är där-signering - Lennart Kjellgren
 
 
Avdelning kompis-signering - Staffan Heimerson
 
 
Avdelning tår i ögat-signering - Walter Nilsson
 
 
Avdelning mycket lakonisk-signering - C J Charpentier
 

Avdelning pessimistisk signering - Klas Östergren
 

Avdelning aktuell signering - Mia Gröndahl
 

Avdelning glad signering - Ove Allansson
 
 
Avdelning tacksam signering - Henrik Valentin
 

Avdelning kreativ signering - Guillermo Martínez
 
 
 
 

Baku till Batumi - Expedition Kaukasus del 3

 

När skymningen sänker sig över det enorma promenadstråket längs Kaspiska Havet och Bakus ljus tänds bjuds man på ett omväxlande och fascinerande skådespel.

  Skrytskraporna som går under det gemensamma namnet ”the flaming towers” flammar som en gigantisk brasa i den ljumma kvällen. Så byter de skepnad och tre män med den blå, röda och gröna flaggan med måne och stjärna marscherar över himlen. Den azerbajdzjanska republikens demokrati känns ibland skör och lättiltad. President Ilham Alijev, och hans föregångare i presidentpalatset, pappan Hejdar Alijev, är närvarande med porträtt och citat på många offentliga platser.

  Baku har sin ”gamla stan” med ringmur, prång och gränder, klassat som världsarv. Det är rensopat och prydligt och nästan lite för kliniskt och livlöst och riktigt charmigt blir det inte förrän vi slinker in på ett hamam och får en halvtimmes hårdhänt massage, och ett glas te, av en medelålders brottare.

  I spåren av Eurovision 2012 söker sig världens artister till scenen i Baku. Jag ser en affisch för den amerikanska jazzsångerskan Stacey Kent som en gång bedårade mig i Kristianstad. En annan poster berättar om en föreställning av Astrid Lindgrens ”Karlsson”.

  De styrande i Baku har sagt att staden inom bara några år ska ha en flottare, fräckare och modernare skyline än självaste Dubai. Det är oljepengarna som smörjer ekonomin.

  Under sovjettiden förföll stora delar av oljeindustrin.

  Innan Lenin och hans bolsjeviker raserade Baku hade den byggts upp till världens största oljeproducent. Det var Rothschildts, Rockefellers och Nobel som pumpade olja för glatta livet.

  Vi tar en lokalbuss till Luna Park, ett ödelagt nöjesfält, en bit nordost från city längs Nobel Prospekt. Där bakom ligger Villa Petrolea, Nobelföretagets representationsvilla. Stora delar av egendomen är fortfarande förfallen, men byggnaden och den närmaste trädgården är iordningsställda. I villan huserar en exklusiv oljeklubb och delar är museum över bröderna Nobels insatser i Baku.

  Det var Robert Nobel som reste från kontoret i Sankt Petersburg till Baku för att hitta trä till bösskolvar som skulle tillverkas. Istället fann han olja. Resten är historia.

  Villa Petrolea renoverades inför Eurovision i fjol och det finns bilder på Loreen då hon besöker huset och Nobelsamlingen där. Det är inte öppet då vi kommer dit, men Nakhim öppnar försiktigt dörren och hör efter vad vi vill. Han poängterar att det är stängt och att det inte finns någon guide, men har i nästa ögonblick bjudit in oss och ägnar sedan en dryg halvtimme åt att visa oss runt och berätta. Förutom allt annat ser vi bröderna Nobels champagnekyl, en vinbox och Robert Nobels koffert…

  Bröderna Nobel låg långt framme både i den tekniska utvecklingen och i att ta hand om sin personal. Det var också Nobelbolaget som 1904 lade en lång pipeline från Baku vid Kaspiska Havet till georgiska Batumi vid Svarta Havet. Batumi var vid den här tiden en livlig frihamn och handeln var i stort sett oreglerad.

  När vi några dagar senare kommer till Batumi, huvudstad i provinsen Adjarien, på gränsen mot Turkiet, hittar vi ännu ett alldeles nytt och intressant Nobelmuseum. Det är tydligt att de svenska bröderna gjort avtryck i Kaukasus.

  Batumi är georgiernas semesterort. Fortfarande en betydande hamn så vimlar kvarteren kring vårt hotell av växlingskontor och spritbutiker. En bit inåt city ligger casinon och längs havet går en strandpromenad som får förebilden i Nice att blekna i minnet.  

  Batumi är Bakus bohemiske lillebror. Lite vildare, lite skitigare – och lite charmigare.

  Efter veckans bästa kebab från ett hål i väggen i de turkiska kvarteren, sjunker jag ned i stolen, nickar åt barberaren i Batumi som steriliserar rakkniven med sin tändare, lutar mig bakåt, blundar och känner det skarpa stålet snabbt snitta av veckans skäggstubb.

 

 
 

Sommar i Svanetien - Expedition Kaukasus 2

 

Vi kör upp mot den georgiska provinsen Svanetien i en från början gräddvit hyrbil. Det är timmar av slingrande bergsvägar innan vi når staden Mestia. Vägen nuddar stundtals gränsen mot utbrytarrepubliken Abchazien. Europas högsta berg reser sig omkring oss. Högst är ryska Elbrus med sina 5642 meter och Shkara med 5068 meter över havet.

  Vi gör ett tappert försök att fortsätta till Ushguli som sägs vara Europas högst belägna samhälle, men ger upp efter någon halvtimmes körning. Vägen är för dålig med gropar, skarpa stenar och lösgrus.

  Istället stannar vi till, badar i en fjällbäck och ser en grågam på avstånd segla längs med sluttningen.

  Det är fantastiskt tyst.

  Så rasslar det till bland stenarna på vägen. Fyra ryska fyrhjulsdrivna bilar med texten KAVKAZ 2013 målat på sidorna dundrar förbi.

  Vi vänder tillbaka och stannar ett dygn i Mestia.

  Mestia är huvudort i Svanetien. Myndigheterna har sedan några år satsat på att göra området till ett turistmål. Torget i staden är omgärdat av nya byggnader, hotell, restauranger och turistinformation. Tuffast i arkitekturen, som i de flesta georgiska samhällen, är polishuset.

  Svanetien har en alldeles egen historia. Man har en egen historieskrivning som antyder att sumerer och babylonier en gång befolkade dalarna och man berättar gärna stolt att man aldrig varit ockuperade av någon främmande makt utan alltid skött sig själva.

  Otillgängligheten gör det mycket sannolikt.

  Trakten är full av torn. Raka och smala; sex, sju, åtta våningar höga torn i sten. Utplacerade här och där längs sluttningarna, ofta i anslutning till hus. Fru Marigiani visar oss ett av familjens torn och ett gammalt boningshus. Med hjälp av en rysk turist som välvilligt tolkar tar vi del av svaneternas liv för tusen år sedan. De äldsta tornen stammar från 600-talet, husen från 1100-talet.

  Tornen var ett försvar. Dalar, byar och familjer låg i fejd med varandra. Ju fler och ju högre torn familjerna ägde desto rikare var de. De skötte sig själva. Marigianis har eget kapell och egen kyrkogård.

  Jag tänker på Skottlands klaner och våra egna vikingasamhällen.

  Boningshus och torn förbands med hemliga gångar. Det skrevs aldrig ned hur dessa tunnlar gick utan hemligheten fördes vidare från mun till öra, och kunskapen rann bort längs vägen. Ingen vet idag hur tunnelsystemen ser ut. Det finns också blindtunnlar.

  Sedan vi klättrat i ett gammalt torn ger vi oss upp till Hatsvali. Här har myndigheterna anlagt en skidanläggning och för fem lari snurrar en sömnig pistvakt igång stolliften som för oss uppför berget. I toppstugan sjunger ett ryskt sällskap visor till balalajka och vi dricker en öl, spanar längs de gräsgröna pisterna och tappar andan inför de snöklädda topparna runt omkring. En kort hagelskur passerar. Vi åker ned igen. Ett filmteam intervjuar en gammal man vid en stuga alldeles under oss där vi svävar fram.

  Dagen efter träffar jag amerikanskan som leder filmarna. Hon berättar att de gör en dokumentär för en människorättsorganisation. Hon säger att myndigheterna exproprierar mark och kastar folk ur hus och hem för att omvandla Mestia till ett turistparadis. Så kom skidanläggningen till 2010.

  På vårt guesthouse får vi höra att turismen har sin peak på sommaren, inte alls på vintern. På vintern kan man nämligen inte ta sig fram till staden då den enda slingrande vägen upp korkar igen av snö och den lilla flygplatsen stänger.

  Jag funderar lite på detta då vi rullar ned mot Svartahavskusten. Hur myndigheterna, förblindade i sina visioner, bortser från så enkla realiteter som att snö i skidbacken ofta också innebär snö på vägarna.

  I de branta passagerna med hårnålskurvor gläds jag åt högsommarvärmen och är tacksam över att det inte är vinter i Svanetien. Trots det blir det stopp bak nästa kurva. Ett jordskred stänger vägen och under minst sex timmar arbetar en grävskopa och en caterpillar med att få den framkomlig på nytt. Tre gånger ekar dynamitexplosioner i dalen och de enorma stenblocken som spärrar vägen rämnar, innan de vräks över ända ned i ravinen och vi kan ta oss vidare.

 

 
 

Hela listan på sommargästerna i radion

På måndag den 24 juni drar jag igång sommarens förmiddagsradio på P4 Kristianstad, Sveriges Radio. Programmen sänds mellan 1015 och 1300 och under de första två timmarna har jag en gäst som jag pratar lite mer ingående med.

Nu kan gästlistan presenteras!

 

 

24/6 - Jacques Werup, artist o författare

25/6 - Henrik Knutsson, skådis

26/6 - Olle Jönsson, sångare

27/6 - Mikael Eriksson, vetenskapsman

28/6 - Johanna Rosén, fotbollsspelare & Afghanistanveteran

1/7 - Roar Hansen, fotbollstränare

2/7 - Nils Landgren & Beatrice Järås, artister

3/7 - Dick Harrison, historiker,

4/7 - Josefin Svensson, naturvägledare

5/7 - Elena Alexandrova, skådespelare

8/7 - Christina Anefur Borglund, kd-politiker

9/7 - Erik Ståhl, föredragshållare

10/7 - Kristina Ohlsson, författare

11/7 - Pelle Berglund, TV-producent

12/7 - Lisbeth Voelkerling, drogdebattör

22/7 - Henrietta Hansson, VD

23/7 - Emil Sigfridsson, musikalproducent

24/7 - Petra Skiöld, löpare

25/7 - Uno Palade, futurolog

26/7 - Helena Thorfinn, biståndsdebattör

29/7 - Paul Ottosson, Oscarsvinnare

30/7 - Helén Lilja, antikvarie/arkeolog

31/7 - Bertil Nilsson, lokaltidningsprofil

1/8 - Eve Maltais, krögare och kanadensiska

2/8 - Love Melander, musiker & caféman

5/8 - Bo Lundgren, styrelseproffs

6/8 - Inga Lill Högberg, bokhandlare

7/8 - Magnus Persson, artist, låtskrivare, producent

8/8 - Johan Tell, författare

9/8 - Fredrika Gullfot, algentreprenör

12/8 - Göran Ejlertsson, folkhälsoprofessor

13/8 - Laurie Lofsvold, präst & amerikanska

14/8 - B Bronson Månsson, jazzfestivalgeneral

15/8 - Anna Hertzman, sångerska

16/8 - Maria Arnholm, jämställdhetsminister

 

 

Förälskad i Tbilisi - Expedition Kaukasus 1

Det här är den första av tre krönikor från min och Mikael Lideborgs resa i Kaukasus i maj 2013. De två andra delarna kommer då de publicerats i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda.
Den här första delen publicerades den 13 juni och du hittar den här. Mest läst på kulturen och delad av ett 25-tal personer till deras facebooksidor. Roligt.
 
 
 

När vi tidigt på morgonen sätter oss i taxin på Tbilisi International Airport för att resa in till den vaknande staden har vi inte stort hum om vad som väntar oss.

  Vi vet att Georgien har en president och en premiärminister som tycker instinktivt illa om, och baktalar, varandra, men också att folket anses vara ett av världens mest gästfria. Jag har dessutom läst att Georgien ligger i topp av de länder i världen som svenskar av olika anledningar helst undviker.

  För mig är det skäl nog att resa dit och ta reda på mer.

  När vi försiktigt pekar på skylten som säger att taxametern ska vara påslagen blir det en kort men intensiv diskussion med chauffören innan han bromsar in vid vägkanten, knallar ut och vräker upp koffertluckan. Är han på väg att kasta ut våra väskor och lämna oss i diket?

  Inte då. Han pillar fram en tvåliters PET-flaska som legat gömd vid reservhjulet, och skickar över den till oss med ett grin. Det är inte lemonad:

  - Georgian cha-cha, flinar han och vi begriper andemeningen; drick nu, så försonas vi.

  Klockan är sex på morgonen och vi skålar i hembränd grappa, inte alls oäven, vid vägkanten tillsammans med vår chaufför. Strax är vi goda vänner och på vägen in till hotellet kör han långa turer och visar upp sin stads sevärdheter. Det blir heller inte särskilt dyrt.

  Tbilisi loves you.

  Texten lyser i grönt på mobilens display. Det är namnet på den trådlösa surfzonen som omfattar stora delar av centrala Tbilisi. Jag kan ta upp min mobiltelefon, kolla mejl och uppdatera mig på facebook eller läsa om IFK:s SM-final, när jag promenerar i de gamla stadsdelarna eller hänger vid det blinkande räcket på den flashiga Fredsbron över Mtkvarifloden.

  Duktiga svenskar kan känna sig en aning stukade då de inser att världen runt omkring oss trampar på i ett högre tempo än vi själva mäktar med. I Tbilisi slipper du alla krångliga inloggningar med lösenord eller avgifter för wifi-uppkoppling.

  Den georgiska huvudstaden är en fascinerande blandning av modernt och riktigt gammalt. Det är en stad som är lätt att tycka om och egentligen är det bara den huvudlösa trafiken som stör intrycket.

  Under ett morgontidigt strövtåg hamnar vi i saluhallarna. Ser slaktare som med cigarett i mungipan yxar till kotletter ur ett stort köttstycke, kvinnor som staplar grönsaker och andra som bjuder ut smågrisar på rad.

  Påskaftons kväll tänds böneljusen i och utanför de många kyrkor och gudstjänstlokaler som finns. Tysta, allvarsamma, passerar unga män och kvinnor förbi och gör korstecknet.

  Sankt Göran, han med draken, Georgiens alldeles speciella helgon, lyser i guld från sin piedestal. Moder Georgia, i sten, blickar ut över gamla stan. En bit bort pulserar nattetid ljusen på radio- och TV-tornet som i folkmun kallas Tbilisis Eiffeltorn och där står det dessutom ett stort pariserhjul.

  Det är också Paris man många gånger tycker sig känna igen.

  En linbana tar dig upp på höjden.

  Likt ett ägg på högkant lyser kupolen på presidentpalatset där den omtvistade presidenten Micheil Saakasjvili bor.

  Den georgiska flaggan, den vita med de röda korsen, fladdrar överallt. Ofta i sällskap med EU:s blå. Det är ingen hemlighet att Georgien vill vara en del av Europa, samtidigt som beroendet av den mäktiga grannen i norr, Ryssland, i allra högsta grad är närvarande.

  Det är ryssar som trängs på casinot och på caféerna. När de nu åter intresserar sig för att importera det georgiska vinet och Borjomis mineralvatten, en export som legat nere sedan kriget 2008, är det en betydelsefull marknad som öppnas på nytt för georgierna.

  Det kan inte vara enkelt att manövrera i ett litet land som sargats av inbördeskrig och förlorat två stora delar, Abchazien och Sydossetien, och samtidigt ha grannar i söder, Armenien och Azerbadzjan, som inte talar med varandra.

  Men Tbilisi loves you, och det är lätt att bli förälskad.

 

 


Om ingen blåser i pipan...

Med tanke på den senaste tidens whistle-blowers Bradley Manning och nu senast NSA-avslöjaren Edward Snowdens insatser så publicerar jag en intervju jag gjorde med Daniel Ellsberg, deras kanske mest namnkunnige företrädare. Mannen som lämnade ut the Pentagon Papers, sanningen om Vietnamkriget. Intervjun publicerades i Sundsvalls Tidning i oktober 2004.

 

  

   Samtidigt som trafiken brusar svagt från Vester Voldgade nedanför hotellfönstret i Köpenhamn och en och annan dansk hygger sig med en Tuborg under den soliga oktoberförmiddagen berättar Daniel Ellsberg om hur nära kärnvapenkrig världen faktiskt har varit och att Danmark idag måste betraktas som ett mål för terrorister.

   Det är en smått absurd upplevelse.

   Hans uppgift under några dagar i Köpenhamn är att berätta om alla lögner som maktens herrar serverat och som fortfarande serveras.

   Han har tjänstgjort under fyra amerikanska presidenter.

   - Alla ljög, säger han.

   Ellsberg ser trött ut men darrar inte på rösten när han kallar Bushregimen för en samling fascister, berättar om amerikanska dödsskvadroner med tortyr på schemat, jämför Guantanamo med koncentrationsläger och poängterar att USA:s makthavare tidigt lärde sig propagandaspelet av Goebbels.

   Hans budskap är kristallklart:

  - Våra ledare ljuger fortfarande för oss!

  Daniel Ellsberg kallar sig ”whistle-blower”. Sin egen insats gjorde han 1969 när han, sista dagen på jobbet, kopierade och packade ned 7.000 hemliga  papper på sin arbetsplats på det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon och lämnade över till kongressen. 

   Han arbetade som analytiker och kärnvapenexpert för tankesmedjan RAND Corporation, men också som konsult i Pentagon och under två år följde han striderna längs fronten i Vietnam.

   Papperna från Pentagon, som också kallas McNamara-rapporten efter sin upphovsman, försvarsministern Robert McNamara, visade hur det amerikanska folket hade vilseletts om Vietnam.

  Två år senare, 1971, kunde han konstatera att ingenting hade hänt. Det här berodde på, säger han, att kongressen hade demokratisk majoritet och hans material berörde tidsperioden före Nixon, då alltså USA hade haft demokraterna Johnson och Kennedy i Vita Huset. Det var till och med så att republikanen Nixon till en början var mest angelägen om att en utredning skulle dras igång.

  Men ingenting hände, så Ellsberg skyfflade pappren vidare till New York Times. Och det tog, som man säger, hus i helvete.

  Han hotades av löjliga 115 års fängelse för brott mot tystnadsplikten. Hans psykoterapeut utsattes för utpressning för att avslöja hemligheter om honom och order utgick från högsta ort, läs: Vita Huset, att han skulle oskadliggöras. Ordern om att tysta Ellsberg gavs den 3 maj 1972. Elva kubaner från Miami rekryterades för uppgiften, men de hoppade av i sista stund, eftersom de trodde att de själva hamnat i en fälla.

   - Det bekräftades i efterhand under ed i vittnesförhör. Men det sades aldrig hur jag skulle tystas, säger han, och ler.

   Anledningen till Nixons tvärvändning var att han trodde att Ellsberg hade komprometterande papper också om honom. Vilket han i princip inte hade.

   Men den felbedömningen var början till Nixons fall. Administrationen försökte så in i vassen ta reda på vad Ellsberg satt inne med att de inte drog sig för inbrott, utpressning och rena dödshot.

   När Ellsberg berättar för mig om hur Nixons män kontaktade hans psykoterapeut lutar han sig fram och påpekar att det här är det inte många som vet.

   - Min terapeut berättade aldrig för mig att han kontaktats för att lämna ut upplysningar om vad jag sa till honom. Så jag vet egentligen inte om han lämnade någon information vidare.

   - De sökte hitta bevis för att han fuskade med skatten för att senare kunna utöva utpressning mot honom.

   Gordon Liddy, en av Nixons ”rörmokare” som senare ledde inbrottet i demokraternas högkvarter Watergate har avslöjat att han föreslagit att Ellsberg skulle drogas med LSD i soppan vid en mottagning för ”Federalt anställda för fred”.

   Det enda Daniel Ellsberg ångrar idag är att han inte tidigare gick ut till allmänheten med det han visste.  

   Outtalad hänger en besvärande tanke kvar. Det är lätt att förstå att han har brottats med den under många år - tanken på hur många liv som skulle ha sparats om han blåst i pipan redan 1964, istället för 1971, när Vietnamkriget redan kostat närmare 50.000 amerikanska soldater och kanske fem miljoner vietnameser livet.

   - Det får inte hända igen. Jag uppmanar alla som sitter inne med kunskaper och information om kriget i Irak att kliva fram och visa hur våra ledare ljuger, säger han.

   Det är också anledningen till att han är i Köpenhamn. Just nu pågår rättegången mot Frank Grevil, underrättelsemajoren som lämnade ut den hemliga rapporten om Irak som den danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen stödde sig på när han skickade Danmark ut i kriget.

   - Publiciteten kring de som vågar visar folk
att de kan göra ett val.  

   Frank Grevil vågade. Som omvärldsanalytiker och major i den danska militära underrättelsetjänsten, FE, var han en av de som skrev rapporten om hotet från Irak. Ett beställningsjobb från regeringen, har han sagt. Men han kunde inte se något hot, inga tecken på de omtalade massförstörelsevapnen. När därför statsministern Fogh-Rasmussen valde kriget med rapporten som stöd, blev Frank Grevil närmast bestört.

   - Först tipsade jag tidningarna om vilka frågor de borde ställa. Men det slutade med att jag gav dem rapporten, säger han.

   I dag säger Frank Grevil att han ångrar ingenting. Trots att han förlorade sitt jobb och hotas av två års fängelse. Hans sak prövas just nu av dansk domstol. Grevils försvarare riktar in sig på det tillägg i den danska grundlagen som säger att ”om oavlåtligt allmänt intresse föreligger” kan man bryta sekretessen.

   Daniel Ellsberg är glad att det finns sådana som Frank Grevil, och Katherine Gunn som i Storbritannien gick ut och berättade om planerna på att telefonavlyssna medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Ett samarbete mellan CIA och den brittiska underrättelsejänsten.

   - Ju tidigare någon blåser i pipan desto färre människor behöver dö i ett meningslöst och kriminellt krig, säger han.

   Nu handlar det om Irakkriget.

   Ett krig där Ellsberg ser uppenbara likheter med Vietnamkriget.

   - Det finns, nu som då, både hos republikaner och demokrater, en ovilja att erkänna en fruktansvärd felsatsning eller att acceptera ett nederlag.

   - Dessutom har Irak oljan, ett strategiskt läge och det finns i USA också en stark vilja att skydda staten Israel. Rädslan att lämna ett land som är fientligt mot Israel kommer att göra att vi stannar kvar där.

   Ellsberg menar att det USA eftersträvar är ett Irak som är fientligt gentemot Iran, men vänligt sinnat mot USA och Israel, och en sådan nation kan inte uppnås med en demokratisk regim, utan bara en auktoritär, tillsammans med en kontinuerlig närvaro av amerikanska trupper.

   - Irak blir inte mer demokratiskt än vad Sydvietnam var, där presidenten fick 102 procent av rösterna i valet.

   - Risken är stor att kriget i Irak pågår i tjugo, kanske trettio, år till, säger han.

   Om ingen blåser i pipan!


Att fotografera fåglar

Har beställt Brutus Östlings nya bok om huru man gör för att fotografera fåglar. Det ska bli mycket spännande läsning och jag förväntar mig att lära mig mycket.
Jag har hållit på något år nu på en blygsam nivå. Det bästa råd jag har är att alltid ha med kameran för de bästa bilderna planerar du aldrig att ta - de bara händer.
 
Natursidan hittar du en mycket bra intervju med Brutus om hans bok.
 
 
 
Den här gladan tog jag när jag bromsat in lilla gömslet Sigge Citroen i Benestad, söder om Tomelilla.
 

Pass!

Dags att packa. Passet ska med. Men förhoppningsvis blir det inte många gånger till som det här passet får ut och resa. Att jag överhuvudtaget blivit insläppt i diverse olika länder med en sådan passbild är ett mysterium. De här passpoliserna i Argentina hade dock enbart roligt åt bilden....
 
 

Sommarbild

 
Svenska fjärilar är inte lika stora som de i Indien. Men minst lika vackra.
 
 

Krigets olidliga grymhet

 
 
Under min resa till Georgien och Azerbajdzjan i maj i år besökte jag bland annat staden Gori. Detta är platsen där Stalin föddes och hans barndomshem står bevarat mitt på stans torg och ett monumentalt museum är byggt kring det lilla huset.
 
Gori är också platsen där den ryska krigsmaskinen gjorde halt i kriget 2008 då Georgien försökte få Sydossetien att åter inordna sig under det georgiska styret. Gori ligger inte många mil från huvudstaden Tbilisi. Det kunde ha gått riktigt illa.
Inför resan läste jag Arkadij Babtjenkos bok "Bilder av ett litet krig" som är en fruktansvärd historia. Istället för att recensera den länkar jag till Thomas Nydahls recension på hans blogg Vaka över ensamheten. Mer behöver inte sägas.
 
Husfasaderna i Gori bar fortfarande spår - små sår - efter det lilla kriget för fem år sedan. De skottskadade husen på bilden låg på Stalin Avenue, alldeles invid museet över massmördaren Josef Stalin.
 
 
 
 

Hemsida

Tyvärr är min hemsida www.pereriktell.com just nu stängd. Jag hoppas kunna få igång den igen inom rimlig framtid, men det kan dröja ett tag. Ta en öl så länge...
 
 
 
 
 

Livat i holken

Den andra bilden i det rullande bildspel jag har på min hemsida www.pereriktell.com är den här:
 
 
 
 
Det är Mårten Björnsson, ledare för en grupp pensionärer som kallar sig för Livat i holken, som vinglar upp för stegen. Under vintertid bygger de holkar och sommartid sätter de upp dem i bostadsområden i Kristianstad. Den här bilden är från Österäng, där de satt upp inte mindre än 45 holkar. Efter säsongen städar de ur holkarna och noterar samtidigt vilken art som bott där under häckningen. Vanligast säsongen 2007, då bilden togs var talgoxe, före stare och pilfink.
Mårten Björnsson var tidigare chef för slakteriet i Kristianstad.
Här läser du mer!

Detta ständiga Malvinas

På min hemsida www.pereriktell.com har jag ett rullande bildspel med ett trettiotal bilder. Jag ska berätta lite mer om de olika bilderna och vad de handlar om. Detta är första bilden:
 
 
 
Bilden är tagen på Plaza de Mayo i Buenos Aires. Alldeles framför rådhuset, el cabildo, i motsatt ända av torget räknat från presidentpalatset Casa Rosada. Till höger ligger katedralen och till vänster Café Victoria där jag satt ibland med en kaffe, eller en Quilmes.
Det var i samband med en invigning av en minneslund på Falklandsöarna som de stupade argentinska soldaterna hedrades med att få sina kors upphängda i en installation på torget. Det var en mäktig syn. Det lär vara omkring 700 argentinare som dog i kriget.
Jag skrev om invigningen av minneslunden i bloggen i oktober 2009. Läs mer.
 

Kort historielektion

Ett snabbt stoppover i Roskilde innebar besök i domkyrkan. En av de som funnits där längst - förutom Harald Blåtand, är Sven Estridsson, kung över Danmark, England och Norge, enligt muralmålningen på pelaren där han sägs vara inmurad. Sven Estridsson var son till den skånske jarlen Ulf, men fick alltså mors namn. Mor var Estrid, dotter till Sven Tveskägg.

 

 

 

Du kan läsa om allt det här i SKÅNES HISTORIA - från Ales stenar till Öresundsbron. Har du inte gjort det ännu, så har du chansen här. Jag bjuder på ett avsnitt. Dessutom har boken 29 av konstnären Börje Berglunds fantastiska illustrationer. Den finns fortfarande till försäljning! Hör av dig till mig, eller gå till närmaste bokhandel!

 

Estridska kungaätten

Torgils Sprakalägg var det fria Skånes siste kung, skriver Åke Ohlmarks. Med farbrodern Strutharalds krona och dess strutformade topp av tio marker rent guld försvinner Sprakalägg i havet vid slaget vid Svolder. Året är 1000 jämnt.

  Den skånske jarlen stod på norrmannen Olav Tryggvasons sida mot Olof Skötkonung och dansken Sven Tveskägg. Det var dålig stämning i Norden sedan den kristne Olav Tryggvason gjort närmanden mot Sigrid Storråda (som för övrigt tidigare varit gift med Erik Segersäll, och troligen var Olof Skötkonungs mor). Olav avvisades och när han kallade henne hedning, och gav henne en kristen snyting, gifte hon sig istället med Sven Tveskägg och hetsade fram slaget vid Svolder, vikingatidens mest kända, om än omtvistade, sammandrabbning. Torgils satt i fel båt och sköts med en förgiftad pil rakt genom strupen. Han ryckte ut pilen och med blodet forsande ur halsen väste han:

  ”Där fick jag mitt, men min krona får du aldrig.”

  Han hoppade överbord med strutkrona och allt och försvann i djupet.

  En epok var över. Nästa var på väg. 

  Ohlmarks hävdar att Sprakaläggens påg Ulf Torgilsson så småningom hämnas sin far och på resa i England ränner spjutet genom hjärtat på Sven Tveskägg. Därpå äktar han dottern, Estrid.

  Estrid hade varit gift med en rysk prins som inte överlevde tronstriderna i Ryssland. Eventuellt var hon också i lag med Robert ”den djävulske” av Normandie innan skåningen Torgilsson dök upp på scenen. Estrid blev änka 1026 när hennes bror, Knut den store, blev förbannad efter ett parti schack i Roskilde och lät mörda svågern. Men hon hann bli mor till Sven Estridsson som blev kung och frände till den magre munken Adam av Bremen, en vikingatida kändisbloggare.

  Estrid kallades drottning och var en stark kvinna. Hon lät bygga den första stenkyrkan i Roskilde till minne av Ulf Torgilsson. Det sägs också att hon spelade en aktiv roll inför slaget vid Helge å, och försökte splittra Danmark i kung Knuts frånvaro.

  Estrid Svensdotter blev urmoder till en ny politiskt kraftfull danskskånsk dynasti som regerade i Danmark i mer än trehundra år, och tog slut först efter Valdemar Atterdag.

 


Författaren Per Erik Tell

Gilla min Facebooksida!






Mina Böcker


Skånes Historia - från Ales stenar till Öresundsbron
Bokpro. November 2012.


Ålens framtid - att bruka eller förbruka ekosystemtjänster
Vattenriket, Kristianstad. Juni 2012.


Ystad-Haparanda, en resebagatell
Webbok. Februari 2012.


Den falske ingenjören
...och andra svenska spår i Argentina. Massolit Förlag oktober 2011.


ABD-bok på skånska
En skånsk ABC-bok. Med illustrationer av Börje Berglund. Bokpro 2011.


Lost Springs
Återutgivning av reseberättelser från svenska Amerika. Dejavu 2010.


Whisky Blues
Kriminalroman i skotsk whiskymiljö. Tillsammans med Börje Berglund. Bokpro 2010.


Tack för i afton. Om spelemannen Hakon Swärd
Biografi om skånske dragspelslegendaren Hakon Swärd. Bokpro 2008.


Efter alla dessa år
Tredje deckaren med Cesar Amado och Spencer Albinsson. Bokpro 2007.


Å så gott det smakar
Kokbok med porträtt över kockar och recept. Accent förlag 2006.

alt=""
Skånsk mat från hela världen
Kokbok med porträtt över kockar och recept. Tillsammans med Bengt Månsson. Accent förlag 2006.


Detta fredliga uppdrag. Om 522 svenskar i terrorns Kongo
Historisk dokumentär om svenskarna i kung Leopolds terrormaskin 1880-1908. H:ström Text & Kultur 2005.


Lost Springs
Essäer från Amerika. Gondolin 2005.


Olof, Tore, Tore
Andra deckaren med Cesar Amado och Spencer Albinsson. Accent förlag 2004.


Ljuva September
Första deckaren med Cesar Amado och Spencer Albinsson. Accent förlag 2003.



RSS 2.0