Sommar i Svanetien - Expedition Kaukasus 2

 

Vi kör upp mot den georgiska provinsen Svanetien i en från början gräddvit hyrbil. Det är timmar av slingrande bergsvägar innan vi når staden Mestia. Vägen nuddar stundtals gränsen mot utbrytarrepubliken Abchazien. Europas högsta berg reser sig omkring oss. Högst är ryska Elbrus med sina 5642 meter och Shkara med 5068 meter över havet.

  Vi gör ett tappert försök att fortsätta till Ushguli som sägs vara Europas högst belägna samhälle, men ger upp efter någon halvtimmes körning. Vägen är för dålig med gropar, skarpa stenar och lösgrus.

  Istället stannar vi till, badar i en fjällbäck och ser en grågam på avstånd segla längs med sluttningen.

  Det är fantastiskt tyst.

  Så rasslar det till bland stenarna på vägen. Fyra ryska fyrhjulsdrivna bilar med texten KAVKAZ 2013 målat på sidorna dundrar förbi.

  Vi vänder tillbaka och stannar ett dygn i Mestia.

  Mestia är huvudort i Svanetien. Myndigheterna har sedan några år satsat på att göra området till ett turistmål. Torget i staden är omgärdat av nya byggnader, hotell, restauranger och turistinformation. Tuffast i arkitekturen, som i de flesta georgiska samhällen, är polishuset.

  Svanetien har en alldeles egen historia. Man har en egen historieskrivning som antyder att sumerer och babylonier en gång befolkade dalarna och man berättar gärna stolt att man aldrig varit ockuperade av någon främmande makt utan alltid skött sig själva.

  Otillgängligheten gör det mycket sannolikt.

  Trakten är full av torn. Raka och smala; sex, sju, åtta våningar höga torn i sten. Utplacerade här och där längs sluttningarna, ofta i anslutning till hus. Fru Marigiani visar oss ett av familjens torn och ett gammalt boningshus. Med hjälp av en rysk turist som välvilligt tolkar tar vi del av svaneternas liv för tusen år sedan. De äldsta tornen stammar från 600-talet, husen från 1100-talet.

  Tornen var ett försvar. Dalar, byar och familjer låg i fejd med varandra. Ju fler och ju högre torn familjerna ägde desto rikare var de. De skötte sig själva. Marigianis har eget kapell och egen kyrkogård.

  Jag tänker på Skottlands klaner och våra egna vikingasamhällen.

  Boningshus och torn förbands med hemliga gångar. Det skrevs aldrig ned hur dessa tunnlar gick utan hemligheten fördes vidare från mun till öra, och kunskapen rann bort längs vägen. Ingen vet idag hur tunnelsystemen ser ut. Det finns också blindtunnlar.

  Sedan vi klättrat i ett gammalt torn ger vi oss upp till Hatsvali. Här har myndigheterna anlagt en skidanläggning och för fem lari snurrar en sömnig pistvakt igång stolliften som för oss uppför berget. I toppstugan sjunger ett ryskt sällskap visor till balalajka och vi dricker en öl, spanar längs de gräsgröna pisterna och tappar andan inför de snöklädda topparna runt omkring. En kort hagelskur passerar. Vi åker ned igen. Ett filmteam intervjuar en gammal man vid en stuga alldeles under oss där vi svävar fram.

  Dagen efter träffar jag amerikanskan som leder filmarna. Hon berättar att de gör en dokumentär för en människorättsorganisation. Hon säger att myndigheterna exproprierar mark och kastar folk ur hus och hem för att omvandla Mestia till ett turistparadis. Så kom skidanläggningen till 2010.

  På vårt guesthouse får vi höra att turismen har sin peak på sommaren, inte alls på vintern. På vintern kan man nämligen inte ta sig fram till staden då den enda slingrande vägen upp korkar igen av snö och den lilla flygplatsen stänger.

  Jag funderar lite på detta då vi rullar ned mot Svartahavskusten. Hur myndigheterna, förblindade i sina visioner, bortser från så enkla realiteter som att snö i skidbacken ofta också innebär snö på vägarna.

  I de branta passagerna med hårnålskurvor gläds jag åt högsommarvärmen och är tacksam över att det inte är vinter i Svanetien. Trots det blir det stopp bak nästa kurva. Ett jordskred stänger vägen och under minst sex timmar arbetar en grävskopa och en caterpillar med att få den framkomlig på nytt. Tre gånger ekar dynamitexplosioner i dalen och de enorma stenblocken som spärrar vägen rämnar, innan de vräks över ända ned i ravinen och vi kan ta oss vidare.

 

 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0