Åke Moberg in memoriam
IFK Kristianstads storskyttar Lars Möller Madsen, Johan Jepson och Markus Olsson i all ära – men inte har de blivit tecknade idrottshjältar i legendariska Rekord-Magasinet inte!
Som Åke Moberg blev.
Rekord-Magasinet skaldade i nummer sju 1949:
”Till matcherna går hela stan att se på matadoren,
när Moberg och hans gäng har match i skånska korridoren.
När trollgubben sin motståndare blixtsnabbt fintar bort,
då njuter man – han visat oss att handboll är en fin sport.”
I våras spelade IFK Kristianstad SM-final i handboll. Det är stort.
Men, låt oss stanna upp ett tag i all beundran och titta lite i backspegeln.
Åke Moberg var med 1946 och tog upp IFK i högsta serien, som då hette Allsvenskan. De kommande nio säsongerna placerade sig IFK varje år på medaljplats, med tre seriesegrar. Vad sägs om den här raden: trea, tvåa, tvåa, etta, trea, etta, etta, tvåa och tvåa?
Motståndarna hette bland annat Majorna, Redbergslid, Hellas, IFK Karlskrona och Ystad IF.
Jag träffar Åke och hans hustru Ingrid hemma på Stinsvägen på Kulltorp, i Kristianstad. Han är 86 år, men vig och rörlig, och demonstrerar gärna fortfarande hur han skickade iväg handbollen som en projektil. Underarmsskott med en riktig handledssnärt var hans signum.
Hade han haft en boll i handen hade glasskåpet i hallen varit i farozonen.
Åke har ett stort prisskåp. De ädlaste medaljerna saknas emellertid.
- Jag hade besök av folk från museet och de ville låna dem, så de finns väl där nu, säger han.
Det var inte bara allsvenska guldmedaljer. Åke Moberg är också dubbel världsmästare i handboll, ute och inne, och i militär femkamp. Två gånger individuellt och fem gånger (!) i lag.
Det var alltså inte enbart handboll på Åkes schema. Han började med simning, höll länge på med friidrott, och så femkamp. Goda resultat över hela linjen.
Åke är en generös själ. Han har precis fått tillbaka en klippbok efter flera år. Ändå tvekar han inte att omedelbart låna ut den igen. Till mig.
Där finns många höjdpunkter. När IFK slog Norrköpings AIS i en kvalmatch inför Allsvenskan 1946 var signaturen Lon i en östgötatidning lyrisk:
”Bäst på plan var 17-årige Åke Moberg i den kedja, som enligt laguppställningen skulle betecknas B men som i praktiken visade sig vara i högsta grad A-klassig. Den lille vesslesnabbe, enormt grant fintande och snitsigt skruvskjutande skolpojken blev dagens hjälte i Kristianstadslaget och blev också – trots egna blygsamma protester – buren i gullstol ut ur spellokalen av några överförtjusta supporters…”
I artikelns slut konstaterar lagledaren Arvid Widén i NAIS att storskytten Inge Byqvist saknades och om han bara hade varit med hade hemmalaget vunnit. Till och med redaktören finner detta faktum vara ”oomkullrunkeligt”.
Med blyerts har Åke Moberg någon gång under årens lopp efter klippet kommenterat uttalandet:
”Sällan!!!”
En stor portion humor, men också en tro på sig själv och sitt lag.
När IFK Lidingö besegrats med 16-12 i sista kvalmatchen 1946 skrev en Stockholmstidning:
”Han kan allt som är värt att kunna i handboll är det bara att konstatera. Inte ser han mycket ut för världen, men värre rökare har inte avlossats här under säsongen. Han skjuter nere ifrån golvet med en snärtig handrörelse och Laban såg ett par gånger inte skymten av bollen.”
Åke Moberg är noga med att poängtera att han hade riktigt vassa lagkamrater och nämner alla de som nu är borta. Det var Carl-Erik Stockenberg, Eric Nordström, Kinna-Nilsson och naturligtvis Evert Sjunnesson.
Ofta kallades Åke Moberg för liten och snabb.
- Jag var 1,77 lång och vägde väl 75 kilo. Det gör jag fortfarande, säger han, och ändrar sig sen och säger att han kanske är några kilo lättare idag.
Han var blond och vågig i håret och det är svårt att inte dra paralleller med fotbollens underbarn ”Nacka” Skoglund då man ser honom på bild och läser lovorden i snart 60 år gamla tidningsklipp.
När han gjorde landslagsdebut, mot Danmark i Köpenhamn, var det till och med så att han såg för ung ut.
- Jag gick sist i laget och hade min realskolemössa på mig. När vi skulle gå in i arenan stoppade vakterna mig, berättar han.
- Det här är spelarnas ingång sade de stabila vakterna.
De gubbarna kunde Åke Moberg inte finta sig förbi utan landslagstränaren Curt Wadmark fick komma ut och förklara för dem att unge Åke faktiskt var med i laget.
Han fick revansch på planen. Efter tre anfall hade han gjort tre mål och presenterat sig.
Under åren 1946 till 1959 gjorde Åke Moberg 46 matcher och 74 mål i landslaget. I IFK-tröjan blev det till slut 601 mål på 217 matcher. Då ska det betänkas att tidningarna beskrev en match som slutade 12-10 som - målrik!
Åke Moberg spelade faktiskt två år för AIK i Stockholm. Han förklarar:
- Jag gick två år på det som var föregångaren till GIH i Stockholm, och då spelade jag med AIK. Det gick väl inte så bra, men vi höll oss i alla fall kvar i Allsvenskan.
Åke var anställd på I6 i Kristianstad och armén hade en plats på GIH. En enda plats i hela landet. Den fick Åke Moberg från Kristianstad. Det är han fortfarande med rätta stolt över.
Efter utbildningen blev han idrottslärare på Österäng.
Åke är inte riktigt kry idag. Han har cancer i lungan och den har satt sig på stämbanden. Han har dragit ned till två cigaretter om dagen och spelar fortfarande tennis med jämnårige vännen Folke. Fast bara dubbel.
- Doktorn har sagt att jag inte får springa sen jag ramlade, förklarar han.
Arenan tycker han är fin och han är förtjust över IFK:s framgångar på senare år, men tycker att handbollen blivit alldeles för våldsam.
- Försvarsspelet är ju rena fribrottningen ibland, säger han.
Kanske var det bättre förr.
Men om man läser noga i Åkes klippbok från matcherna i den gamla gympasalen på Södra Kasern, som var så smal att den kallades för korridoren, där IFK tog hem sina SM-guld så får man ännu en insikt i varför det var en så fruktad lokal för motståndarna.
Som mest tog man in kring 1500 personer. Då var det fullt, och publiken så nära planen, att det hände att en och annan åskådare hade för långa fötter och fällde en kontrande bortaspelare…
