I går kväll var det kulturnatta i bokhandelsdistriktet på Avenida Corrientes. Den sexfiliga genomfartsleden hade spärrats av under fem kvarter och förvandlats till gågata, till förtret för bussar och taxibilar, som fick trängas ihop på smågatorna.

Det var poesiuppläsningar, standup och litteraturdiskussioner. Jag gick till Centro Cultural de la Cooperación och lyssnade på en rundabordsdiskussion om hur läget är idag för den samtida argentinska litteraturen. Mest för att få en möjlighet att lyssna på, och se Guillermo Martínez i ögonen. Hans roman "Luciana B:s långsamma död" recenserade jag i bloggen den 12 mars i år. Du hittar recensionen här.



Guillermo Martínez och kritikern Noé Jitrik.

Hur är då situationen för den samtida argentinska litteraturen? Ja, det är alldeles uppenbart att de argentinska författarna brottas med problem idag. Det finns ingen arvtagare till de stora namnen José Luis Borges eller Julio Cortazar. Det nämndes vid ett tillfälle att just Martínez var den argentinske författare som lyckats bäst under senare år, och jag vet inte om det kändes helt som en komplimang gentemot honom, eller mer som en fingervisning om den argentinska litteraturens blygsamma betydelse.

Och även om inte bokhandlarna passade på att lägga fram just Martínez böcker, ens i bokhandeln som var dörr i dörr med kulturcentrat där han framträdde (känner vi igen det?), så är jag imponerad över deras enorma bredd av klassisk litteratur. Här är det inte pennskrin, pussel och vykort som dominerar utbudet. Här är det böcker man säljer. Du hittar allt från Homeros till Hertha Müller, via Cervantes, Stevenson och Sartre, väl exploaterade. Men också Stieg Larsson, Karin Alvtegen och andra svenskar, fast kanske inte lika bombastiskt marknadsförda, som hemma.