På väg söderut över pampas slätter mot Patagonien, i en hyfsat bekväm semicama-buss från bolaget "Don Otto", ett av hundratals argentinska bussbolag, kommer tankar om oändlighet, litenhet och vår plats i världen. Jag läser Thomas Nydahls bok "Stormar och vilopunkter" för kanske tredje gången; utmärkt reselitteratur, och jag kan resa såväl i en yttre storslagen värld, som i en liten mer avgränsad, och nära, verklighet.
Här på pampas möts vi av skytteltrafiken av boskapsbilar, med sin brölande last, på väg mot huvudstadens slakterier med det som ska bli bife chorizo, bondiola, asado och andra maffiga köttstycken på stora tallrikar över restaurangernas vita dukar.
Vi är på väg mot Puerto Madryn och Peninsula Valdes, ett av en handfull verkliga "turistmåsten" i det väldiga land som heter Argentina. Vi har 120 mil i buss framför oss. På kartan är det inte särskilt långt.
Jag ser mil efter mil av staket. Jag ser diken. Diken som kanske grävts en gång av Evert Taube, innan han höll kväll, och red in för att uppvakta Carmencita och dansa tango i Samboronbon.
Nästa stad heter Azul. Det betyder Blå. Fantastiskt namn på en stad på prärien, förlåt pampas. Vi svänger inom Olavarría och jag minns kanadensaren på härbärget i Córdoba som studerade arkeologi i just Olavarría, men jag ser honom inte från bussfönstret.
Jag förflyttar mig till Malmö, till Lorensborg, där den unge tonåringen Thomas står och tittar upp mot Evas fönster, kväll efter kväll. Jag minns hur jag själv som pojke stod med cykeln utanför ett vitt hus på Tågaborg för att kanske, kanske, få en skymt.
Sextiotal, sjuttiotal, åttiotal, nittiotal och plötsligt ett annat årtusende. En annan världsdel. En annan man, en annan pojke. Kanske. I alla fall tusentals mil, och år efter år, från det som är, och var, mitt hemma. Tid och rum, nu och då, här och där, blir ogripbara storheter. Allt flyter samman i tankarna på pampas.
Bussen rullar vidare, förbi Azul och Olavarría. Solen sjunker över den absolut vågräta horisonten.

"Don Otto" kör ikapp en buss från "Andesmar". Vi möter en annan från "Crucero del Norte". Namnen kittlar tankarna. Vad finns där bakom? Vem var Otto? Hur ser det ut i Anderna? Hur långt är det till norr? Jag får bilder.
Thomas berättar om Pentti Saarikoski, en författare jag bara hört namnet på. Han drack för mycket vin och gjorde billiga översättningar för att få ihop pengar till sitt liv. Ett liv med ständigt nya kvinnor.
Någon snarkar, en annan rycker i dörren till wc. Bussen kränger i vinden som sveper över pampas och vid möten med tunga lastbilar, många är Scania, en och annan Volvo, skakas vi om.
"Don Otto" rullar in i Bahia Blanca. Det är natt, men det blir tjugo minuters paus och vi skaffar goda smörgåsar på terminalen, kissar anständigt, och så är vi på väg igen. Några nya trötta ansikten bland passagerarna. Svagt mummel och efter en stund släcker jag läslampan. Dan Hylander sjunger "Farväl till Katalonien" i ipoden och jag rullar ihop mig i sätet.
Det är ännu några timmar till Patagonien.