Puerto Madryn från piren.

Chauffören i mikrobussen heter Alberto. Han dricker mate då han kör från Puerto Madryn mot Valdeshalvön och det är guiden Diana som häller upp från termosen. Det är en strid ström av mikrobussar till nationalparken och naturhamnen Puerto Piramedes där båtarna till valsafarin utgår från.
Vår buss är mest sliten. Jag räknar till sju stenskott i vindrutan, och nån spricka, och hoppas att det inte är som bussen blivit beskjuten. De andra bussarna har färgglada logotyper på sidan. Vår buss är anonym, vit och bucklig.

Bussen är full av unga israeler, någon amerikansk backpacker i rastaflätor, smekmånadsparet Karina från Polen och hennes österrikiske make Karl, och så H och jag.
Vi sitter längst fram. Bakom guiden sitter Yael från kibbutzen som lär sig spanska genom att ordagrant upprepa allt Diana säger. Ibland översätter hon också, omväxlande till hebreiska och engelska. Det är tio mil till Puerto Piramedes och Yael somnar med jämna mellanrum.

Innan valbåten avgår ska vi se halvöns djurliv. Diana berättar om den patagoniske choiquen, en ñandu, alltså en liten struts, där det är pappan som tar hand om barnpassningen. Vi kör mil efter mil över den till synes övergivna patagoniska stäppen. Hon berättar om guanacon, den patagoniska laman. Alberto sippar mate och stenarna flyger på grusvägen. Diana försöker förklara vad maran är för ett djur. Vi fattar inte riktigt, men plötsligt bromsar Alberto in och långt borta på ett fält ser vi något som ser ut som harar. Det är maror. Vi lyckas förstå att det är en sorts korsning mellan hare och vattensvin.
Yael pratar eller slumrar.
Det är H som pekar ut choiquepappan med sexton ungar och får Alberto att trampa på bromsen och det är jag som ser guanacon som glor nyfiket på oss från en liten kulle bland buskarna.

Första stoppet ska vi se sjöelefanter som ligger dästa och solbadande på en strand. På håll ser de ut som mördarsniglar. Har vi tur, säger Diana, får vi se späckhuggare som kalasar på nån baby. Det slipper vi. Jag glädjer mig istället åt loycan som sitter kvar i en fris på det lilla museet så länge att jag hinner ta en bild. Loycan är en lärka som finns i Patagonien, Eldslandet och på Islas Malvinas. Det blir en bra bild.

Nästa stopp ska vi få se pingviner. H som vuxit upp med lerfiguren Pingu gläder sig. Pingvinen glor på folket som väller ur mikrobussarna innan han slinker in i sin håla. H är nöjd. Ingen frågar pingvinen.

Sen blir det Puerto Piramedes och båttur. Flytvästen träs över tjocka tröjan och vindjackan. Det kan bli kallt på havet. Det blir det inte. Det är 26 grader varmt och otympligt att röra sig i trängseln på den öppna plastracer som vi drar till havs i.
Men vi får se valar. Rätvalar. Right? No left! And right. Right. Right whales. Som i en dålig John Cleesefilm. Valarna hoppar, sputar och nosar på båten. Det är ett fantastiskt skådespel. Jag fotograferar och lyckas få bilder på valar som hoppat färdigt och slår i vattenytan i en kaskad. Filmar också. Titta där! Nä, där! Yael håller sig vaken men några av hennes kamrater blir sjösjuka. Folk skrattar och skämtar på hebreiska. Valarna är nyfikna. Solen lyser och i den lilla bukten guppar en handfull båtar tillsammans med ett dussintal valmammor och barn. Papporna har redan dragit.

Ja, se det var en fantastisk dag. Klicka på bilderna så får du full storlek.