Dagen efter det att det statliga institutet INDEC publicerat nya siffror över fattigdomen i Argentina, och konstaterat att den sjunkit med nästan fyra procentenheter, eller en och en halv miljon människor, skriker en av de regeringskritiska tabloiderna i full sarkasm ut på förstasidan:
  Har du sett nån fattig?
  Den argentinska ekonomin fick sig en rejäl tryckare i början av 2000-talet, långt före luften gick ur den globala finansindustrin och bankjättarna började svaja på Manhattan. Argentinarna samlades utanför bankerna och ville ha ut sina pengar.
  Det gick så långt att folket drabbade samman med polis på Plaza del Mayo, utanför regeringsbyggnaden Casa Rosada, och den 21 december 2001 avgick presidenten Fernando de la Rúa, och flydde från folkmassorna via helikopter från palatset.
  Året efter konstaterades att mer än hälften av alla argentinare var att betrakta som fattiga.
  Den argentinska ekonomin har tagit fart sedan dess. Det byggs idag och nya företag etableras. Delvis på grund av det extremt låga prisläget, men också på att arbetare och chefer tagit över företag vars ägare flytt utomlands.
  De nya siffrorna säger att 13,9 procent av befolkningen i dag lever i fattigdom. En siffra som media närmast skrattar åt, och menar är friserad.
  Störst är fattigdomen i området Gran Resistencia i norr, vid gränsen mot Paraguay, där var fjärde uppges vara fattig och lägst är den längst i söder, i Rio Gallegos, där bara en dryg procent lever under existensminimum. I Buenos Aires är siffran stabil, drygt sju procent.
  Siffrorna är emellertid mycket omdiskuterade och en privat statistikfirma, SEL Consultores, är värst när de konstaterar att 37 procent av invånarna i Stor-Buenos Aires är att betrakta som fattiga.
  Medellönen för en arbetande argentinare idag sägs vara 3000 pesos i månaden. Peson har på en månad sjunkit ytterligare, från cirka 2,30 till i dag 1,80 SEK. Dagligen organiserar arbetarorganisationer och fackföreningar demonstrationer i Buenos Aires för att kräva en lön de kan leva på. Dagligen spärras delar av staden av. Kravallutrustad polis är en vanlig syn.
  Politikerna har ägnat sig åt att förhandla fram gratis direktsänd fotboll från den argentinska ligan i TV:s public servicekanaler. Under sändningen meddelas återkommande att sändningen är gratis och att regeringen står bakom denna gåva till folket.
   Det känns lite som om skådespel tills vidare får ersätta bröd.
  Åter till frågan då, har jag sett nån fattig?
  Ja, det har jag. Jag har mött åtskilliga med handen utsträckt efter en peso, jag har sett de unga männen sova på gallret som släpper ut varmluften från tunnelbanan, de små barnen som stirrar på olivskålen på uteserveringarna, de cartoneros som samlar kartong för att växla in mot några centavos på återvinningsanläggningen och de kvinnor som systematiskt rotar efter något ät- eller säljbart i soppåsarna som varje kväll sätts ut på gatan.

(Kristianstadsbladet 20091002)