De galna mödrarna samlas ju fortfarande på Plaza de Mayo och demonstrerar för de barn de förlorade under militärdiktaturerna under slutet av 1970- och början av 1980-talet.
Men det är inte bara de som demonstrerar. På Plaza de Mayo träffade vi ett antal krigsveteraner från Falklandskriget 1982. De har 24-timmarsvakt på torget, alldeles framför presidentpalatset Casa Rosada, och nu är det 27 år sedan kriget. De är inte bittra över britternas seger, men de är förbannade över att de har blivit bortglömda, eller snarare negligerade, av den argentinska staten. Ingen krigspension för de drabbade. Någon har förlorat en arm, en annan ett ben. Vi pratade en stund med dem. Sen är det ju en helt annan sak att de också anser att Islas Malvinas är argentinskt - inte brittiskt territorium. Men det är en annan fråga.
Jag är i alla fall imponerad av deras uthållighet. Offer för ännu ett bortglömt krig, som heller ingen vill komma ihåg.
Min tanke:
När ska de som enrollerar sig som soldater begripa att ingen egentligen bryr sig om dem?

För övrigt kommer namnet Islas Malvinas från det faktum att öarnas första invånare var sjömän från St.Malo i Bretagne i Frankrike. En liten vacker stad vid den franska kanalkusten, som jag tycker mycket om.