På måndag sätter jag mig än en gång i en av de bekväma långsfärdsbussarna på Retiro, den stora omnibusscentralen, i Buenos Aires. Målet är åter Misionesprovinsen.
  Det är 120 mil dit, ungefär. Jag åker sent på eftermiddagen och är framme på morgonen. Då har jag förhoppningsvis sovit rätt gott, ätit bra och kunnat både kissa och borsta tänderna.
  Argentina är ett stort land.
  Jag har gjort ett antal resor. För fjorton dagar sedan gjorde jag en 350-milatur över Mendoza, via det jordbävningsdrabbade Chile och norra Patagonien, tillbaka till Buenos Aires. Med buss.
  En gång i tiden byggdes järnvägsnätet ut i Argentina. Det är ett till synes alldeles utmärkt land för järnväg. Platt, ödsligt, och man kan dra raka linjer, mil efter mil. Det var engelsmän, men också många svenskar, som var ingenjörer och rallare, och lade ut räls. I Rosario finns till och med en park som heter Plaza Sueca, för att hedra de svenska järnvägsarbetarna.
  I dag åker man istället buss.
  Vägarna är raka och i förhållandevis gott skick.
  Järnvägarna förfaller.
  Retiro är som en veritabel flygplats, med ett 80-tal plattformar för avgångar och ankomster. Ett antal restauranger, caféer, souvenirbutiker, apotek, kiosker och krimskramsaffärer.
  Bussbolagen tävlar i att fånga sina kunder. Bussarna är stora, moderna, ofta Volvobussar, och ombord finns alltid två chaufförer och en steward. De är fantasifullt målade med bilder från turistorter, och bara namnen på bolagen föder fantasin. Här rullar en ”Crucero del Norte”, där en ”El Patagonico”, en ”Tigre Iguazú” eller en ”Mendocino”.
  Det är ganska billigt. En 120-milaresa kostar i runda tal 300 svenska kronor, enkel resa. Men du åker på natten, spar in en hotellövernattning, och du sover ofta precis lika bra, om du har öronproppar och filt.
  Åker du dagtid kan du få enorma vyer.
  Jag har åkt i en krängande buss på hisnande serpentinvägar i Anderna, med chaufförer som gjort omkörningar i nedförslut, och dundrat fram på motorvägar. Men jag har ändå alltid känt mig trygg. Kanske för att bussarna inte får köra fortare än 100 km/h. I Chile fanns till och med en röd lampa som blinkade ilsket om chauffören körde för fort. Då kom det upp en ljusskylt som sade att man skulle påpeka detta för bussens personal, eller ringa ett nummer som angavs, för att klaga på vårdslösheten!
  Men varför blev det buss och inte tåg som dominerar resandet i Argentina?
  En taxichaufför i Rosario gav oss det enkla svaret på frågan:
  - Järnväg kräver underhåll, svarade han.
Detta är Argentina.

(Kristianstadsbladet 100409)