Dr Fries torg på Guldheden i Göteborg är ett exempel på glesbygd i storstan. En plats som samhället runt omkring har glömt och lämnat kvar. En pizzeria, en bankomat, en blomsteraffär och ett bibliotek och en ICA-butik som upphört. En kiosk där man hämtar paket.
 En fontän och några oansade, oansenliga, rabatter.
 Och längst in bland tistlar och ogräs, något som någon en gång påbörjat som ett ambitiöst projekt. Är det kända
Guldhedare, eller bara sådana som passerat förbi?
 Fotbollsdomaren Anders Frisk, författaren Åke Edwardson och Sven-Bertil Taube.
 Och så mittfältaren Anders Svensson - visst ser det ut som om han är plattfot?

Punta del Este, Uruguay



Stora Karlsö



Smygehuk



Beach Head, England



Bönan



Den här sista har jag faktiskt ingen aning om. Det är en gammal bild, och jag har totalt tappat minnet.
Vilken fyr är det? Vet du så skriv en kommentar!

Det kallas ”Slottet” i folkmun och har mer eller mindre 15.000 kvadratmeter boyta, varav cirka 200 enkelrum på vardera knappt tre kvadratmeter.
   För 37 miljoner danska kronor kan det bli ditt!
   Men det finns en hake.

   Det är det gamla statsfängelset i Horsens på östra Jylland som är till salu och säljarna tror att renoveringen kostar ytterligare 200 miljoner kronor. Dessutom måste de nya ägarna ställa upp på idén att förvandla det gamla fängelset till ett kriminellt upplevelsecentrum.
   - Ja, det stämmer. Vi tror på tanken att utveckla det gamla fängelset till en internationell turistattraktion med unika upplevelser för besökarna bakom murarna, säger en entusiastisk projektledare för Horsens kommun, Claus Pettersson.



   I november 2006 flyttade den siste fången ut ur fängelset till det nybyggda Statsfängelset Östjylland några mil väster om Horsens.
   Horsensborna pustade ut. Stan har bland danskarna alltid kopplats ihop med fängelset och i ett drag hoppades man att man skulle slippa stämpeln som Danmarks fängelsestad.
   Så tänkte man om.
   Varför inte utnyttja det kändisskap som man fått gratis genom alla år sedan 1853 då Statsfängelset Horsens öppnade?
   Tanken på ett lek- och stojland, med en hel del portion allvar, mognade. I dag kallas projektet ”World of Crime” och Claus Pettersson tror på allvar att planerna kan vara färdiga att sättas i verket senast den 1 januari 2009.
   - Målgruppen ska vara barnfamiljer och vi vill också ha en undervisningsdel i brottsförebyggande syfte för att kunna ta emot skolklasser, säger Claus Pettersson.
   Så radar han upp idéerna för vad ett ”World of Crime” skulle kunna erbjuda. Världens största butik för kriminallitteratur och TV-deckare, ett skräckkabinett, ett kriminalforskningsinstitut, hotell med övernattningar i små celler och frukost på vatten och bröd, konferensanläggning med mera.
   - Varför inte också ett äventyrsland där man till exempel själv kan få rymma över muren, undrar han.
   Claus Pettersson tror på fullt allvar att anläggningen skulle kunna samla en halv miljon besökare årligen vilket i så fall kan jämföras med besökssiffrorna för konstmuséet Louisiana utanför Helsingör.
   Oavsett vilket – det är fascinerande att guidas i det enorma fängelsekomplexet som står kvar precis som när den siste fången flyttade ut i fjol. En del inventarier är märkta med små lappar som berättar att stadsmuséet är
angelägna om att sakerna bevaras. Men själva byggnaden är inte kulturstämplad.
   Vi passerar arrestlokalen där den svenske ärkeboven Clark Olofsson satt isolerad efter att ha dömts till fjorton års fängelse för att ha smugglat amfetamin och hasch i stora kvantiteter till Danmark.


   Han skriver själv i fångarnas tidning ”Kåkbladet” nummer 8/2002:

   ”...jag satt totalisolerad utan att så mycket träffa eller se en annan fånge i mer än fyra år, och efter det är jag i princip lika isolerad – fast jag kan tvätta mina egna kläder och laga mat en gång om dagen i ett par timmar med en enda annan dansk fånge som också suttit över fyra år isolerad. Så går det till i Danmark.”

En annan känd fånge i Horsens var den danske justitieministern Peter Adler Alberti som 1905 införde spöstraff för vålds- och sexualförbytare och tre år senare själv erkände att han försnillat 18 miljoner danska kronor från den danska jordbrukskassan! Han spekulerade i guldgruveaktier, misslyckades, och dömdes till åtta års tukthus.
   I huvudbyggnaden går tankarna till amerikanska filmer från Alcatraz eller St.Quentin. Man skulle inte förvånas av att se Steve McQueen väsa något mellan gallren eller höra Tom Hanks släntra fram i korridoren med en skramlande nyckelknippa.
   Horsens var ett fängelse för grova brottslingar. Det fanns en särskild ”rocker”-avdelning för medlemmar av det som kallas kriminella mc-gäng.
   Kända och okända namn har ristats i väggarna. Ett och annat utfall mot samhället och polisen noteras också. Madrasserna ligger kvar på de enkla sängarna. I några fall två eller tre madrasser ovanpå varann, i någon cell en träbotten utan madrass.
   - Ett sätt som enkelt visar fångens plats i hierarkin, säger Claus Pettersson.
   Vi går förbi rum som ser ut som laboratorier där fångarnas avföring undersöktes i jakten på droger, isoleringsrum där oregerliga spändes fast i sängen, besöksrum med otvättade spermafläckade överkast och sjukstuga, tandläkaremottagning och ett litet kapell.
   På innergården skedde Danmarks sista officiella avrättning. Bödelsyxan skiljde huvudet från resten av kroppen på trippelmördaren Jens Nielsen 1892, och yxan finns bevarad i fängelsets samlingar i källaren.


   - En av vakterna, Aage Holm, har sedan 1954 systematiskt samlat fängelsehistoria. Det finns 4.000 olika relikter som ska bli grunden till ett museum, berättar Claus Pettersson.
   När någon knöt ihop lakanen och försökte fly var Aage Holm där med en sax, klippte och bevarade.
   Det finns en del flyktförsök som var mycket uppmärksammade. Carl August Lorentzen var en som 1950 lyckades fly på ett spektakulärt sätt. Han grävde en tunnel med en tesked (!) under elva månader, tog sig ut, stal en cykel och gav sig iväg några kilometer från fängelset. Där slog han läger och efter några dagar i frihet var han tillbaka innanför murarna. Han hann också skicka vykort till fängelsedirektören under den korta friheten.
   - I änden av tunneln hade han dessutom lämnat en lapp med skriften ”där det finns en vilja finns det också en väg”, ler Pettersson.
   Han tillägger:
   - Ingen förstod egentligen varför han inte lämnade trakten överhuvudtaget. Han kanske bara ville bevisa att det gick att rymma.
   En annan våghalsig fånge tog sig upp på taket till verkstaden där kamraterna sydde postsäckar, tog rejäl sats och fick till ett rekordsprång på närmare sju meter, mellanlandade på muren, hoppade ned på utsidan och försvann.
Sämre gick det för den uppfinningsrike fånge som sköt en pil över muren till en kumpan på utsidan, drog över en vajer och åkte linbana med en kabinhake.
   - Kumpanen hade inte sträckt vajern tillräckligt, den slackade på mitten och fången kom att hänga mellan fängelset och muren. Han fick plockas ned med skylift.
   Minnen som det går att skratta åt idag.
   Och minnen som kanske kan lyftas fram igen i ett stort och modernt kriminellt upplevelsecentrum i det gamla fängelset i Horsens.
   Om det nu finns någon med 237 miljoner kronor över som tror att den här idén har bärkraft. Claus Pettersson har ett och ett halvt år på sig att hitta sin finansiär, annars blir det ingenting av.
   - Vi har i dag seriösa diskussioner med två olika danska intressenter, säger han.
   Men det brådskar. Tålamodet prövas hos ägarna till fängelset, det statliga danska fastighetsverket. Bara i januari i år kostade de tomma lokalerna 160.000 danska kronor att värmas upp.
  Tills vidare används fängelselokalerna för olika mindre evenemang. I våras hölls den danska ”Krimimessen” för deckarentusiaster på fängelset och i slutet av augusti kommer Tommy Cash, jo det är Johnny’s son, och håller konsert i fängelsekorridoren.
   - Vi kanske serverar vatten och bröd i någon av cellerna då, avslutar Claus Pettersson inte utan glimten i ögat.

Den här texten om Leif Panduro - den galne tandläkaren i Osby, som blev en av Danmarks mest framgångsrika författare och dramaförfattare, har ursprungligen publicerats i tidskriften Ikoner, våren 2006.
Bilderna har lånats av familjen Panduro i Danmark.





På gårdsplanen utanför huset på Industrigatan i Osby står en engelsk Triumph Mayflower. Lille Ole pillar i gruset.
   Den svartvita bilden tar pappa Leif någon gång i början eller mitten av 1950-talet.
   Leif är till vardags tandläkare på Folktandvården i Osby. Han garanterar skolbarnen att det inte ska göra ont när han borrar så därför bedövar han gärna och är frikostig med lustgasen. I tankarna är han däremot långt från kliniken.
   Bara en handfull år senare har han också lämnat den karakteristiska doften av mottagningens antiseptikum, det skärande ljudet av borren, skramlet av instrumenten mot den rostfria brickan och de spottande och sköljande patienterna.


   Han hette Leif Panduro och blev en av Danmarks mest uppmärksammade och definitivt mest älskade författare.
   Leif Panduro kallades en ”välfärdens clown”. Han häcklade i sina böcker, och i den stora produktionen av TV-dramatik, den vilsna danska borgerligheten i det samhälle som snabbt ställde om från krigets torftighet och små omständigheter till den nya sköna, expansiva och trygga värld som växte fram under 1960-talet.
   Trygg men ändå otrygg.
   För när förhållandena runt omkring snabbt utvecklades materiellt hann människorna inte med. Är det galenskap att inte orka med sig själv? Att inte förstå och förmå anpassa sig i den nya rollen?
   Frågorna blev centrala i Panduros produktion. Och det var också essensen i Panduros eget liv.
   Galenskap i olika former var hans följeslagare sedan han som Leif Thormod Petersen föddes av mor Anne Johanne i april 1923. Pappa hette Aage Petersen och när Anne Johanne kom hem från BB hade han redan en ny käresta. Han lämnade familjen för gott. Skilsmässan tog Anne Johanne hårt och hon togs in för vård på en psykiatrisk klinik.
   Två år senare bytte Anne Johanne tillbaka till sitt flicknamn
och Leif Thormod Petersen blev Leif Panduro. Som treåring hamnade han på barnhem.
   Namnet Panduro härstammade från en spansk dragon, Isidoro Panduro, som akterseglades på Jylland när Napoleons spanska trupper skeppades hem till Spanien av engelsmännen 1808.
   Panduro betyder hårt bröd.
   Efter barnhemstiden växte Leif Panduro upp hos sin stränge morbror Gregers.
   Under andra världskrigets slutfas gick Leif Panduro in i den danska motståndsrörelsen. Hans pappa Aage Petersen avrättades 1944 av samma motståndsrörelse för samröre med nazisterna. Leif själv blev vådaskjuten i magen den 6 maj 1945 och han hade livet igenom svårt att tala om kriget.
   - Jag hade hela tiden känslan av att ha varit skyldig, sade han 1976, när han för första gången offentligt berättade om sin hållning till kriget och ockupationen.
   Sin egen skottskada upplevde han som ett straff.
   Redan tidigt hade han skrivardrömmar. Han ville bli journalist, men onkel Gregers pekade med hela handen ut vägen till Tandläkarhögskolan. Och så fick det bli.
   Där träffade han Esther Larsen, de gifte sig, och i november 1949 reste paret Panduro tillsammans med kollegan Eiler Steffensen till Borås för att tjäna pengar. Den svenska folktandvården hade stort behov av utbildade tandläkare.
   I åtta månader kamperade de tre danska tandläkarna ihop i Borås. De levde gott. Gick på Elfsborgs hemmamatcher på Ryavallen, skaffade sig oljefärger och började måla och Panduro köpte sig en motorcykel.
   Det var också här i Borås som Panduro trevande inledde sin författarkarriär. Han skickade ett manus utan titel till Wivels förlag i Danmark som emellertid refuserade det. Manuset är borta för alltid men Panduro har i efterhand beskrivit historien som ”en anemisk version” av det som senare skulle bli en av hans stora succéer – romanen ”En galen man”.
   Efter Boråstiden tog Esther och Leif över en klinik i Söborg i Danmark, men det gick aldrig särskilt bra. Det var svårt att få rörelsen lönsam och Panduros intresse för tandläkeriet var minimalt.
   Redan 1952 vände paret, nu med nyfödde sonen Ole  tillbaka till Sverige och folktandvårdens fasta avlöning. De hamnade i Osby i norra Skåne.
   Med till Sverige följde barnpigan Käthe Andersen.
   Hon berättar hur Leif Panduro en kväll kom ned till henne i kollektivhuset de bodde i och frågade om hon ville följa med till utlandet. Hon hade då i perioder suttit barnvakt åt Ole.
   - Han tyckte jag hade så god hand om barn, säger Käthe, som följde med till Sverige och det stora äventyret.
   När jag mer än 50 år senare träffar henne i hennes lägenhet i Osby heter hon Svensson. När Panduros flyttade hem stannade hon kvar, gifte sig och skapade sin egen framtid i den göingska köpingen.
   Hennes minnesbilder från tiden hos det ovanliga tandläkarparet är många och skarpa. Hon berättar hur Leif skulle möta henne vid järnvägsstationen i Osby men när hon steg av tåget fanns inte en skymt av honom.
   - Han satt på järnvägshotellet och drack. Så han hade glömt tåget, berättar hon.   
   Leif och Esther Panduro etablerade sig snabbt i Osby. De trivdes förträffligt och tandläkaren passade som en träkloss från Brio in i ortens societet tillsammans med bland annat bankdirektören, möbelhandlaren och hotellägaren.
   Sällskapslivet i Osby fick en kick av den annorlunda, runde, lille tandläkaren och författaren in spe. Varje onsdag eftermiddag var det badminton. Och trots sin kroppsliga otymplighet sopade Leif Panduro banan med sina motspelare. När det blev Osbymästerskap gick han till semifinal.
   Efter badmintonmatcherna blev det fest.
   Esther Panduro minns festerna mycket väl. Hon och damerna fick förbereda bjudningen under tiden som herrarna slogs om fjäderbollen. Leif var glad i sprit och det gick minst en trettisjua per man varje onsdag.
   - Jag förstår fortfarande inte idag hur de kunde ta sig till jobbet dagen efter. Men det var aldrig någon som inte gjorde det, berättar hon när jag träffar henne i huset i Asserbo dit de flyttade några år innan Leif Panduro gick bort.
   Det dracks groggar i ölglas. Panduro älskade att vara i centrum. Han dansade ”balett”och flirtade med damerna, som såg honom som kramgo. Misstankar fanns ibland om att inte allt var så oskyldigt som det såg ut.
   Käthe Svensson minns också festerna. Och hur hon fick ta plats i baksätet på Mayflowern när Leif  körde till Hässleholm och Systembolaget för att bunkra sprit till bjudningarna.
   - Han var ingen van bilförare. Jag åkte med för att sitta i baksätet och tända hans cigaretter. Han vågade inte släppa ratten med händerna, berättar hon.
   Panduro älskade att chockera. Att fylla ut den pajaskostym som han så gärna axlade när han deltog i Osbys småborgerliga värld. John Christian Jörgensen som skrivit en tjock biografi om Leif Panduro kallar honom till och med en sensation på den lilla orten.
   Han hade inte bara udda, radikala åsikter utan uppförde sig också så att han förblev ett samtalsämne i Osby för många år framåt.
   Esther Panduro:
   - Det fanns mycket plats i Osby för stollerier.
   Hans barnuppfostran, förutom sonen Ole föddes nu också Morten, var milt sagt liberal. Panduros vän, bankdirekör Pär Hagström, fick till exempel höra att ”om pojkarna vill kissa i skrivbordslådan, ja, då får de också kissa i skrivbordslådan”.
   Men alla gillade inte Panduro. Slampen till exempel. Han avslutade oftast kvällarna med att sätta tänderna i byxbenet på den hundrädde Panduro. Kollegan Gunnar Hall var Slampens husse och han har berättat för mig hur Leif Panduro slutligen trodde sig kunna betvinga Slampen. Han studerade Konrad Lorenz  ”Hundpsykologi” och gladde sig sedan en hel kväll åt det bedrägliga lugnet. Tills Slampen fick ett återfall och gav tandläkaren ett rejält blåmärke i akterpartiet.
   - Hvad fanden hjälper det att jag läste Lorenz när inte Slampen har läst den, sa Panduro, enligt Gunnar Hall.
   Men Panduro skapade sig en roll i Osby. En roll som sedan i olika skepnader återkommer i hans romaner.
   I breven hem till kusinen Ole Gottschau i Danmark drog han sig inte för att driva med livet i den lilla landsortsköpingen. Han skrev:
   ”Här i Osby står tiden stilla. Prästen har fått en ny underprotes och en lastbil körde i nattens mörker genom järnvägsbommarna. Det har vi nu pratat om det senaste kvartalet...”
   I breven till Danmark anar man förstudier till det som senare blev debutromanen ”Aj min guldtand” som handlar om en tandläkare i en liten dansk provinsstad. En skildring som balanserar på gränsen mellan idyll och satir.
   John Christian Jörgensen kallar debuten för ”en besynnerlig blandning av filosofi och kåseri med utgångspunkt i novellens grundidé om livets irrationalitet”. Men han poängterar samtidigt det märkliga faktum att romanen som verkar skriven av en gammal mysfarbror i verkligheten författats av en människa i djup kris.
   Boken, som kom ut 1957 då Panduros flyttat tillbaka till Danmark och Esbjerg, blev också ett genombrott för Panduro. Men han hade publicerat sig redan under Osbytiden genom novellen ”Regalierna” som togs in av Politikens Magasinet i september 1952. När Esther var gravid med den andra sonen Morten skrev Panduro en samling noveller ”Min lille dreng” om sin samvaro med sonen Ole. Novellerna publicerades först tio år senare i en veckotidning.
   Han delade sin tid i Osby mellan kliniken – han trivdes aldrig som tandläkare, säger Esther Panduro – och skrivbordet. Han skrev och skrev och skrev. Skrivmaskinen krånglade så att han vägrade göra slutbetalning på den.
   För vännerna påstod han att det inte var något som skulle publiceras. Han slätade över. Men hemma på Infartsvägen var det blodigt allvar.
   - Ros. Han ville alltid ha ros och bekräftelse på att det han skrev var bra, berättar Esther Panduro.
   Och blev det inte som han hade tänkt så var han snar till att leva ut sin ilska. Käthe Svensson minns hur han kunde springa ned för trapporna i huset och ut och sparka på bilen i sitt raseri.
   - En gång satt han och skrev, men skulle gå ut på balkongen och hämta luft. Då fastnade gardinen på hans axel. Han blev så arg att han drog ned gardinstången och knäckte den över knäet. Esther och jag blev så rädda att vi flydde in på mitt rum, säger hon.
    Käthe Svensson var inte helt glad över den blivande författarens uppträdande.
   - Han sov aldrig. Han rökte stora feta cigarrer som låg överallt. Han skällde, gormade och svor. Han var en buse, säger hon.
   Ole Panduro, som bara var fem-sex år under Osbytiden, säger idag att han mindes sin pappa som rastlös.
   Leif och Esther Panduro tillbringade två omgångar på folktandvården i Osby. I mellantiden försökte han sig än en gång på en egen klinik i Esbjerg. Det gick inte nu heller. Hans intresse för tandläkeriet var så svalt att han bokade av patienterna för att istället gå på fotboll eller spela golf med kollegor.
   Räddningen blev när vännen i Osby, möbelhandlaren Holger Tufvesson, ringde och sa att de ville ha makarna Panduro tillbaka till Osby. Två kommuner gick samman och finansierade deras bostad.
   Så Panduros återvände till Göinge.
   Men det fanns också en allvarligare baksida på den glamorösa tillvaron i borgerlighetens Osby. Den kluvenhet som han senare så väl beskriver i sina böcker red honom som en mara. Hans krav på bekräftelse var enorma. Samtidigt som hans vänner upplevde honom som en frisk fläkt och en gamäng var han i själv verket både desorienterad och olycklig. Han reste regelbundet till sin psykoterapeut i Köpenhamn, Sigurd Naesgaard, som med lika portioner faderliga samtal och antabus försökte bryta detta olyckliga mönster som han såg som ett klart hot mot både Panduros hälsa och äktenskap.
   Under en påskhelg i mitten av femtiotalet reste han ensam till Köpenhamn och gömde sig i en lägenhet. Här hittades han av värdinnan omgiven av en mängd spritflaskor och till synes berusad intill medvetslöshet.
   Den bästa terapi som Leif Panduro kunde få var i sitt skrivande. 1965 skriver han själv i Politiken inför lanseringen av sin kanske mest omtalade roman ”En galen man” att ”det verkar som om man är uppdelad i två halvor, varav den snälle i stort sett håller styr på den elake tills DET SKER NÅGOT! Det är samma Old Story – det nya består bara i att den ska formuleras igen och igen, så nutida som möjligt...”
   Han påpekar också att den nya boken i stort sett handlar om samma sak som föregående, och den dessförinnan.
   Panduros produktion, allt som allt tolv romaner och ett stort antal radio- och TV-teater, har oftast denna kluvenhet i det moderna samhället som tema. Människor som inte passar in.
   1957 lämnade Leif Panduro Osby för gott och flyttade tillbaka till Esbjerg. Samma år kom den första romanen. Men inte förrän i mitten av sextiotalet blev den galne tandläkaren från Osby författare på heltid.
   - Och även när det gick bra för honom var han ängslig över att framgångarna skulle ta slut, säger Esther Panduro.
   Han behöll livet ut kontakten med vännerna i Osby och minnena från tiden där. I ett brev till Pär Hagström, bara några år före sin död 1977, skriver han att de ofta tänker på de glada dagarna ”då Holger flyttade norra järnvägsporten en dryg meter söderut med sin Chevrolet och då vi dansade modernt hos Sundins med groggar i den ene handen och sköna kvinnor i den andre...då en man var en man och en butelj innehöll 100 centiliter”.
   Leif Panduro avled av en hjärtattack i januari 1977, bara 53 år gammal.

Källor: John Christian Jörgensen ”Leif Panduro – en biografi”,
Leif Panduro ”Aj min guldtand”,
Tidningsartiklar Politiken, Norra Skåne
Intervjuer Esther och Ole Panduro, Käthe Svensson, Gunnar Hall,
Brevväxling Leif Panduro och Pär Hagström.

Författaren och kritikern Jean Bolinder har för Strömstads Tidning recenserat Whisky Blues. Recensionen var införd redan den 24 juli, men ibland färdas nyheterna långsamt. Det spelar emellertid ingen som helst roll, när recensionen är så positiv som den är här.

Ett utdrag:

"...Den historia som serveras i snabba tidsklipp är verkligen också exklusiv. Därtill välskriven och utpräglat spännande. Det här är en deckare som klart hör till årets bästa i Sverige...Av författarna är det kanske främst Börje Berglund som är whiskyälskare - till professionen är han konstnär med tonvikt på skulptur i betong. Denna bok är hans debut. Per Erik Tell är en mer garvad skribent. Han har skrivit några utmärkta deckare, en historisk bok om svenska öden i Afrika, en om svenskar i USA samt en om dragspelskungen Hakon Swärd. Han har med andra ord en ovanlig kulturell bredd - har också haft ett kulturkafé och varit radioman, bland annat domare i Vi i Femman. Nu bor han i Buenos Aires!
  Whisky Blues är en högst annorlunda och ovanligt njutbar svensk deckare."

Lost Springs, som förlaget Gondolin gav ut 2005, kommer att återutges under hösten. Det är genom det nya samarbetet mellan Författarförbundet och publiceringsföretaget Dejavu som den här möjligheten ges.
Boken kommer att finnas tillgänglig för beställning hos alla bokhandlare.

En 4-sidig uppmärksamhet fick Lost Springs i tidningen Kupé i september 2005:



Och så här var baksidestexten:

"Ragnhild Eleonora, i södra Arizona, grät av glädje när hon fick höra sitt namn uttalas på ren skånska.
  Nels från Tollarp såg Dillinger bli skjuten i Chicago.
  Det är bara några av människorna som du möter i Lost Springs, en samling berättelser från Amerika, som också handlar om svensken som grävde upp Pancho Villas huvud och sålde det till president Bush’ farfar, om xeroxapparaten som vräkte Nixor unr Vita Huset och om svensken som deltog i massakern vid Wounded Knee.
  Följ med på en resa från skyskrapornas New York till jordbävningarnas Los Angeles, sitt in på en kåldolmsmiddag i Minneapolis och knacka på hemma hos Johnny Cash."

Vilket fick Btj:s recensent Anders Gezelius att formulera följande hyllningstext i sin recension:

Ett Tack till vännen och förläggaren Helmuth Glöck (1948-2008) som först gav ut Lost Springs.

Kräftkalasen närmar sig, sen kommer ålamörkret. Då tänker jag ofta på Walter Nilsson, en vän som alldeles för tidigt lämnade oss. Men hans böcker finns kvar. Här lite ålamörkerläsning, en text jag publicerat i Kristianstads-Journalen, november 2008.




Minnet av Svärd luktar ål.
   Så står det på baksidan av ”Svärd och överheten” en av två skrönikor av ålakustens egen författare Walter Nilsson. Man skulle kunna säga att minnet av Svärd luktar Nilsson.
   När mörkret sänker sig över Hanöbuktens svarta yta och västan ryter i tallarna bakom sanddynerna är det läge att skruva upp veken i fotogenlampan i ålaboden och leende ta del av Walters berättelser.
   Det är vår egen nordostskånska historia han berättar.
   Det är i allra högsta grad det självbiografiska, om än
ofta något utbroderat, som Walter Nilsson ägnade sig åt
i sitt författarskap som inleddes med en trilogi från sin uppväxt och ungdom; ”Fiskarens påg”, ”Trädgårdseleven” och ”Bästemannen” och sedan avslutades med skildringen
av ynglingen som blivit man i ”Betongarbetaren”, som
också blev Walter Nilssons sista bok innan han alldeles för tidigt gick bort i sjukdom, den 20 november 1997.
   Kjell Walter Roland Nilsson föddes 1932 i Kristianstad, den stad som han i sina första böcker föga beundrande föredrar att kalla Bottenlösa – ”en förarglig och högfärdig liten residensstad, som ligger där och skräpar ned”, skriver han.

   Hans barndomshem låg i Nyehusen, söder om Yngsjö. Far, Nils Folke Nilsson, var fiskare och gav sonen tidigt klart besked:
   - Blir du fiskare slår jag ihjäl dig.
   Trots det började Walter som lejekarl hos sin farbror när skolgången väl var över. En skolgång som han fasade inför som ett fängelsestraff. För att undkomma lärde han sig själv läsa på fjorton dagar innan skolstarten. Men det båtnade föga och han blev bestört när han fick klart för sig att det fanns också annat att lära sig i skolan. Det blev sju år i Yngsjö byskola, vilka han bland annat tillbringade med att förfärdiga en teckning av en bofink. När skolavslutningen väl kom smet han tillsammans med två kamrater från kyrkan i Åhus och tjänade istället två kronor på att lossa mjöl från en lastbåt i hamnen.
   Walter Nilssons debut handlar om barndomen, om det fattiga livet i en fiskarefamilj, om hårt arbete i hemmet, om hyss och om lärare som var snabba på rottingen. Boken är en mustig och dråplig berättelse från 1930- och 1940-talens Yngsjö, fylld av värme och kärlek till livet.
   Han blev inte fiskare. Och han stannade inte kvar i Nyehusen. Anledningen var i första hand inte hans fars kärnfulla råd om yrkesvalet utan rent medicinskt. De som träffade Walter i mogen ålder tror det inte, men han genomgick nöddop på BB och hade sedan barndomen astma. När det sedan fastställdes att han var allergisk mot rå fisk, och tobak som växte som plantager i var och varannan täppa längs ostkusten, fanns inget annat att göra än att packa väskan.
   Walter Nilsson lämnade Yngsjö för en begynnande karriär på skånska plantskolor. När han reste och tog adjö av familjen vilade allvaret tungt över honom.
   - Det var första gången jag tog mina närmaste anhöriga i hand, skriver han i ”Trädgårdseleven”.
   Här berättar han också öppenhjärtigt om livet på handelsträdgårdar och plantskolor i Osby, Vä, på Hammarshus och i Skälderhus i nordvästskåne. Men också om fritiden där han tränade bort astman med brottning, fotboll och långdistanslöpning.
   I dag är det svårt att avgöra vad som är sant och vad som är dikt i Walters hågkomster, men bordellhärvan bland societetsfruarna i Osby som han berättar om i boken förpassar onekligen TV:s desperata hemmafruar till bleka och urvattnade kopior.
   I ”Bästemannen” lämnar Walter för en tid i alla fall handelsträdgårdens freesior, nejlikor och chrysanthemum bakom sig, traskar in till sjömansförmedlingen i Helsingborg och mönstrar så på s/s Hedja av Höganäs som obefaren jungman.
   Han berättar hur han var på vippen av mönstra på s/s Nedjan som låg i Åhus hamn när han var hemma över julen. Fartygets förlisning resan därpå i Gävlebukten är svensk historia.
   Fortfarande är skrönan närvarande men stilmässigt skiljer sig den här boken från de båda första i och med att Walter nu öppet redovisar sitt enorma intresse för skutor, handelsfartyg och allsköns flytetyg. Båtarnas namn, ursprung och historia blir hans livsverk.
   Ett verk han fullföljer i ett gigantiskt arkiv som han ständigt uppdaterar när han mönstrat av och via grovarbete
i Helsingborgstrakten och därpå som arbetsförmedlingstjänsteman slutligen blir fri skribent som journalist och författare. I sitt arbetsrum på Drottninggatan i Helsingborg har han en fri glugg mot Öresund. Där kartlägger han fartygstrafiken och med spanare runt om i världen växer hans kartotek över världens sjöfart.
   Arbetet sätter spår i hans skrivande.
   Först kommer ”Kölsvin” 1987. En skildring i romanens form om hur redarna flaggar ut svenska fartyg, smiter undan skatter och personalansvar, lurar försäkringsbolag och smugglar vapen.
   Två år senare känner han sig mogen att redovisa i kalla fakta vad han känner till om utflaggningen av svenska fartyg till bekvämlighetsflaggade nationer.
   ”Honduras sjöfack bryr sig inte om ifall sjömännen i fjärran länder seglande San Lorenzobåtar får lön och bruna bönor och stekt fläsk. Honduras sjöfartsinspektion tänker inte förvissa sig om att det här helsingborgsgrå skrovet är tätt eller om det går att sjösätta livbåtarna”, skriver han i ”Utflaggad” som är ett veritabelt lexikon över svenskt fartygsfiffel.
   Två år senare kommer ”Skeppet Ingenting” , också det en roman med starka politiska förtecken, som handlar om hur ett fartyg lastat med giftiga kemikalier och atomsopor grundstöter vid Friabad i Helsingborg.
   I maj 1997 signerar han i samband med en intervju den sista romanen ”Betongarbetaren”  åt mig, ännu ovetande om sin snabbt framrusande sjukdom. Boken är en fristående fortsättning på trilogin om ungdomsåren. Walters alter ego Spjut har blivit glidgjutare i hamnen i Helsingborg, tills han en dag faller åtta meter, får 23 ton balkongbetong över sig, och slår ihjäl sig. Nästan.
   ”Spjut tittar upp och ser Matts Johansson, som är mittfältare i HIF. Den kortväxte, nästan fyrkantige Matts, som han sett i otaliga matcher på Olympia, tar tag i hans axlar och lyfter honom för att båren ska kunna skjutas in under den värkande kroppen.
   - Hej Matts, säger Spjut.”
   Men innan sista kapitlet skrivits om Walter Nilsson av Walter Nilsson har han också hunnit ge ut de båda böckerna med skrönor från ålakusten ”Svärd och överheten” och ”Svärds sista vinter”.
   Fabulösa berättelser om Ålaexporten, kvassarna och hamnens invånare.
   De böckerna borde vara lika obligatoriska att läsa för ålakustens invånare som någonsin bordsbönen. Dessutom är de fan så mycket roligare.