På gatan i Buenos Aires kan du köpa dvd-filmer för tio pesos (knappt tjugo kronor). Jag inser att det handlar om piratkopiering, men faller för frestelsen och frågar försäljaren om den där Richard Gerefilmen, som jag inte sett tidigare, har engelskt tal.
  Si, señor!
  Visst går det bättre och bättre med spanskan, men jag tar ändå det säkra före det osäkra.
   Sedan måste jag ställa mig själv frågan: varför passar jag inte på att titta på argentinsk film istället? Så jag går också till videobutiken och köper tre argentinska filmer. Sedan en tid tillbaka har jag kollat efter ”El secreto de sus ojos”, (Hemligheten i deras ögon).
   När jag kommer hem inser jag att jag valt tre filmer av samma regissör, Juan José Campanella. Och med samme huvudrollsinnehavare i alla tre filmerna, Ricardo Darin.
  ”El secreto de sus ojos” hade premiär på de argentinska biograferna i augusti i fjol. På bara ett halvår spelade den in mer pengar än någon tidigare argentinsk film. Och i veckan blev det klart att filmen nominerats till en Oscar i kategorin bästa utländska film.
  Det är en riktigt bra film.
  Kort om handlingen: En åklagartjänsteman kan efter 25 år fortfarande inte släppa ett misslyckat mordfall utan bestämmer sig för att skriva en roman om det. I bakhuvudet förföljs han samtidigt av den outtalade kärleken till sin dåvarande kvinnliga chef, som han aldrig kunnat bli kvitt. I en rad exempel filmen igenom avslöjar ögonen hos huvudpersonerna hemligheter, som aldrig uttalas i ord.
   Det förekommer också en scen då mördaren upptäcks i det osannolika folkhavet på en fotbollsmatch (info för fotbollsnördar: Racing mot Huracan), men just som han ska gripas gör hemmalaget mål och allting förvandlas till kaos. Rent filmtekniskt är inzoomningen av fotbollsarenan, från fågelperspektiv och ned till ståplats, ett fantastiskt arbete, som tog månader i anspråk.
  Ja, det är en mycket bra film.
  En stund funderar jag på om den här filmen någonsin kommer till Sverige. Och hur den skulle tas emot. Filmen speglar ett samhälle vi inte riktigt kan föreställa oss i Sverige.
  Det är lättare att möta det angloamerikanska sättet att vara, det som vi har identifierat oss med under de senaste fyra-fem decennierna.
  Det är bekvämare att köpa en Richard Gerefilm.
  Men när jag satte den i dvd-spelaren visade det sig att det inte ens var en kopia. Den var uppenbarligen avfilmad (!) från en TV-ruta, till och med lite snett varför inte ens hela bilden kom med.
  Det är också Argentina.

(Ur Kristianstadsbladet 050210)