Min första allsvenska match i år blev en trist historia. På Rambergsvallen på Hisingen mötte hemmalaget BK Häcken serieledande Helsingborgs IF, i går kväll, torsdag. Det blev 2-1 till hemmalaget, och när Paulinho slog in straffen som fastställde slutresultatet tio minuter innan domarens pipa ljöd, så var bifallet kraftfullt från läktarna.
  Annars hade man under matchens gång närmast trott att det var fler skåningar på läktarna än göteborgare i den drygt 4.000 man starka publiken.
  Även mina bänkgrannar från Limmared, låt oss kalla dem Åke och Edvin, satt och höll på "di röe". När de tog sina platser i besittning (...och körde bort en felplacerad far och son från Dalby som också var HIF:are) pillade Edvin upp en liten röd knapp med texten "I love HIF". Han menade att det vågade han ju då han såg min svarta sweatshirt med det rödblå emblemet. Edvin hade spelat på Rambergsvallen i sin ungdom - i Limmareds SK. Fast bästa matchen var ju när de tvålade till Östers IF med 7-0. Åke och Edvin fotade händelserna på planen oupphörligen med sina mobiler, och hade stenkoll på Edman, Holgersson och nyblivne anfallaren Gerndt.
  Men varför HIF om man bor i Limmared utanför Borås?
  - Det gjorde far och farfar också, svarade Edvin och såg extra pillemarisk ut.
  Sedan regnade det hem över Göta Älvsbron.

(Bilden från matchens inledning när Häcken oroade Pär Hansson i HIF-målet flera gånger. Tagen med ett enkelt 200 mm zoom från sjunde raden på läktaren. Kamera: Nikon D2H)