Leipziger Strasse i Berlin.
   Bred, rak och i omisskännlig DDR-miljö. Jag närmar mig Friedrichstrasse och Checkpoint Charlie. Klassiska kvarter. Det är här ”spionen kom in från kylan” i LeCarrés berömda roman.
   I dag flyter dom stora mersorna och BMW:arna förbi där muren stått i en jämn ström.
   Men vänta bara – när ljussignalerna slår om är jag först iväg.
   Trots att jag kör – Trabant!
   Just det!
   Att köra Trabant i Berlin känns helt rätt.
   Inte bara för att man faktiskt med goda reflexer och en gnutta tur kan komma iväg först då det blir grönt. Bilen är nämligen så oerhört lätt med ett karosseri av fenolharts som armerats (!) med korttrådig rysk bomull!
   Den väger bara 650 kilo.
   Motormässigt är kanske trabben däremot inte så mycket att skryta med. Den har en luftkyld tvåcylindrig tvåtaktsmotor som utvecklar blygsamma 26 hästkrafter.
   I dag är inte Trabanten längre någon särskilt vanlig syn på Berlins gator. Men dom finns. Förutom hos en del entusiaster så är dom inte helt ovanliga på parkeringsplatserna i dom enorma bostadskomplexen i Hellersdorf i gamla Östberlin. Och ger man sig av söderut mot Sachsen och Trabantens egen födelsestad Zwickau, så blir dom fler och fler.
     Den här bilen, som östtyskarna själv kallade för en ”skenande dammsugare” och i broderländerna gick under epitetet ”Ulbrichts hämnd” tillverkades i runda tal i något mer än tre miljoner exemplar mellan 1958 och 1991 av Sachsenring Automobilwerke i Zwickau. Från och med 1962 och fram tills den sista Trabben rullade av bandet den 30:e april 1991 och kördes direkt till ett bilmuseum, var modellen i princip exakt likadan.
   I dag lär fortfarande cirka 160.000 vara kvar på vägarna. Dock inte på autobahn. Där är den portad sedan en tid tillbaka.
  Och det är kanske inte så konstigt. En Trabant jagar du knappast upp i dom 120 km/h som hastighetsmätaren skryter med. Möjligen tangerar du 100 km/h om du är ensam i bilen, inte alltför tung, vägbanan är plan eller nedåtsluttande, och middagen hägrar.
   Annars knappast.
   Men i stadstrafik är den rolig att köra.
   Pedalerna är små och instrumenteringen blygsam. Förutom hastighetsmätaren finns faktiskt också ett litet instrument som visar om du kör ekonomiskt eller ej. Ett litet halvcirkelformat stapeldiagram med små gröna rutor som blir allt fler ju hårdare du pressar bilen.
   Den drar kring litern per mil.
   Besvärligast, förutom att hålla varvet uppe, är onekligen att lära sig rattväxeln som sitter till höger om ratten. Den ser mer ut som och känns som ett handtag, än som en växelspak. Dessutom ligger växlarna lite märkligt placerade.
   På andra sidan ratten sitter blinkern. Den måste föras tillbaka för hand. Det går inte automatiskt.
   Kupékomforten är ingenting för mesar och gnällspikar. Du sitter ungefär som i en gammal stel fåtölj. Du har ratten i knäet, men det är förvånansvärt högt i tak.
   Det sägs att Trabanten är en av världens mest tystgående fordon och att det skulle bero på att knäna täpper till öronen på föraren. Men det är inte riktigt sant.
   Jag har sett Trabanter i alla möjliga färger, till och med en som var gräsbevuxen(!), men den här lilla bilen tillverkades bara i tre originalfärger. Det är ljusblå, ljusgrå och ljusbrun.
   Så när du väl lärt dej hur växlarna ligger, se upp för backen, så är det bara att tuta på Jaggan i filen bredvid på Unter den Linden, göra en ful grimas åt den dryge chauffören, och flyga över korsningen vid grönt
   Goodbye Lenin!

(Teknikens Värld 2004)