Reportaget om Uffe Sterner i Kupé 2005 fick också stort genomslag. Blev underlag för ett kapitel i boken NHL-stjärnor 2005 (eller 2006?) och Lasse Anrell skrev en krönika i Aftonbladet som helt och håller grundade sig på min artikel...

Håll till godo!
  

När jag var tio år gammal och hade blivit opererad för blindtarmsinflammation fick jag mitt första hockeyspel – ett Stiga Pro med platta plåtgubbar.
   Varje kamp mot kamraterna Thomas och Thomas var att själv ta plats i radiobåset hos Hyland eller korthugget kommentera de svartvita TV-bilderna från någon klassisk VM-rink.
   De platta plåtgubbarna var nogsamt uttagna för landslagsspel. Hos de kanadensiska lönnlöven minns jag Terry Caffery och Fran Huck. Målvakten hette Broderick.
   Centern i Tre Kronor var självskriven.
   Ulf Sterner!
 

   Det sägs alltid att man inte kan jämföra idrottsmän från olika tidsepoker med varann, men när Tommy Töpel, flerårig sportchef i Svenska hockeyligan, intervjuades på sin 60-årsdag i december så sa han till Dagens Nyheter:
   -  Släng er i väggen Foppa och Sudden!
   - Uffe Sterner, värmlänningen med den magiska klubban, är alla tiders främste svenske hockeyspelare.
   Odiskutabelt så var han i alla fall den förste européen i National Hockey League, när han 1964 flög över Atlanten till New York Rangers.
   - Det var jag och en amerikan som var de enda utlänningarna i hela ligan. Annars var det bara kanadicker, berättar han, när vi träffas över en dagens lunch i Löfbergs Lila Arena i Karlstad.
   Jag väljer fisk. Sterner tar något som restaurangen kallar för Karlssons frestelse.
   Det är dagen efter det att hemmalaget Färjestad fått stryk av ett välspelande Frölunda med 4-0. Ulf Sterner var där som vanligt. Trots sin värmländska identitet kunde han uppskatta matchen.
   - Till skillnad från de flesta andra i arenan såg jag två lag på isen, säger han, och ler.
   Enögdhet har aldrig varit Sterners handikapp.
   Dessutom har han flera säsonger bakom sig just i Frölunda. Ett lag som han fortfarande skattar mycket högt. Det var Frölunda som tog emot honom när han hade sagt vad han tyckte till Färjestads ledare, och de svarade med att slänga ut honom.
   - Jag säger alltid vad jag tycker. Det är sällan populärt, konstaterar han.
   Den imponerande arenan i Karlstad håller på att städas efter gårdagens holmgång. Det ligger drivor av skräp; hamburgerpapper, ölburkar, muggar och servetter överallt.
   - Hockeypubliken är bedrövlig idag. Skränig, bråkig och höggradigt berusad, säger Sterner.
   Alkohol och idrott har han också sagt vad han tycker om.
   När han 1990 gick en tränarkurs var sju av tio fulla på lördagskvällen och bakfulla på söndagen. Även kursledarna.
   Då röt Sterner till:
   - Det är alltså inte så förvånande att Sverige har så dåliga hockeytränare!
   Ulf Sterner har alltid tagit ishockeyn på största allvar. Det har varit så allt sedan han som tioåring snörade på sig hockeyrören i värmländska Deje och skrinnade på landsvägen (!) till rinken för att spela tvåmål, eller bara lägga grunden till sin enastående teknik, öva på finter, klubb- och puckbehandling. 
   Hockeybanan i Deje låg alldeles invid en herrgård. De fina fröknarna där kallade banan för ”Dårbingen” och förbjöd all skotträning på söndagarna, för då skulle damerna sova middag efter kyrkobesöket. Då fick de absolut inte störas av hårda puckar som smällde i sargen.
   Han vara bara tolv år när han debuterade i Dejes a-lag.
   Ulf Sterner är född 1941 i en idrottsfamilj. Pappa var fotbollstränare hemma i Deje. Visst spelade grabben fotboll också, men hockeyn var kolossalt mycket större i Värmland. Det fanns tre lag i högsta serien. Det var Forshaga, Grums och Bofors.
   Redan som 15-åring debuterade han i allsvenskan. I ett Forshaga som också hade en annan av svensk hockeys största lirare -  Nisse Nilsson.
   Ett år när de spelade hemma mot topplaget Djurgården var de tvungna att spela matchen på Färjestadrinken. Inte mindre än 10.001 personer ville se matchen.
   Men efter hand blev det sämre tider för bruket. Det var svårt att ordna jobb för hockeyspelarna, så 1961 flyttade Ulf Sterner till Göteborg och Frölunda. Här hamnade han i samma lag som landslagsspelarna Sura-Pelle Pettersson, Lasse Lundvall och Gert Bloomé.
   - Det var en fantastisk tid i Frölunda. Matcherna spelades utomhus på gamla Ullevi och publikrekordet var 23.000, men det hände att publiken forcerade grindar och plank och när Frölunda mötte Djurgården uppskattades publiken till mellan 30 och 40.000 personer!
   Under Sterners tid i Frölunda infördes en ”Lex Sterner”. Om motståndarlaget fick straff, ersatte nämligen Ulf Sterner målvakten. Och istället för att stå kvar i målet skrinnade han helt enkelt ut, mötte straffläggaren och lurade pucken av honom.
   - Jag knep tio av elva straffar innan hockeyförbundet införde regeln att målvakten alltid måste stå, berättar han och skrattar åt minnet.
   Sportjournalisten Ulf Jansson fick för sig att lansera Sterner i NHL. Så det bar iväg över Atlanten.
   Det fick naturligtvis stor uppmärksamhet. Den legendariske sportredaktören R:et Eklöw satte in en bild på Uffe i tidningen under rubriken - ”så här såg han ut då han åkte”.
   Sterner som skrev en krönika i GHT, Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, kontrade med en bild på, den inte alltför fagre, Eklöw och rubriken ”vilken liga har du lirat i?”. Han tog hem poängen igen.
   Men Nordamerika och NHL var ett stort steg för en europeisk hockeyspelare i mitten av 1960-talet. Det var bara sex lag i världens bästa liga och i princip inga utlänningar. När Sterner debuterade var han och en amerikan de enda som inte var genuina lönnlöv – kanadensare.
   - Attityden var ”you fucking swede”, och det var kanske inte så konstigt. En på tusen av alla kanadensiska juniorer kunde ta steget upp till NHL. Jag var en utböling som tog deras jobb.
   Han fick börja i farmarlaget St. Paul Rangers i Central Hockey League.
   - Jag blev ständigt jagad och tufft tacklad och gjorde inte en poäng på de första fem matcherna.
   - Då kallade tränaren in mej och sa att, nu Ulf, nu har vi lekt färdigt.
   Så när backen som sett som sin uppgift att trycka till svensken kom skrinnande i full fart i nästa byte, satte Uffe upp klubban i en perfekt crosscheck och skickade kanadensaren i isen.
   Förlåt uttrycket, men isen var bruten.
   I nästa match gjorde Sterner två mål och en assist, och i matchen därpå blev det fem mål och en assist. Efter en månad ledde han skytteligan.
   Nu gick det så bra att Rangers ville flytta upp honom ett steg. Det betydde Baltimore Clippers i American Hockey League. Uffe hade fått höra att Baltimore var ett bedrövligt ställe att hamna på, så när de ringde och sa att det var dags, så gjorde han en typisk Sterner:
   - Jag sa nej och slängde på luren.       
   Men så lätt gick det inte. Det var bara att åka.
   Baltimore var precis så illa som befarat. Ulf Sterner har alltid varit oerhört disciplinerad och målinriktad och i Baltimore rådde rena villervallan. Efter varje match skulle laget gå ut och ta en öl. I praktiken innebar det att de söp sig kanonfulla.
   Den dagen Rangers kom och tittade gjorde Uffe två mål, och så var han framme vid målet – NHL och New York Rangers.
   Han fick spela fem matcher med laget. I fyra av dem var han en av lagets bäste spelare.
   Sedan skickades han och sju andra spelare tillbaka till Baltimore för att lyfta Clippers som gått till slutspel. Säsongsavslutningen blev rena Vilda Västern.
   - Spelarna ordnade en egen avslutningsfest. Det urartade totalt med förstörda hotellrum och vilda slagsmål. Slutligen satte en av spelarna sig i sin Cadillac och smet från polisen som sköt sex skott efter honom. Bilen blev ett såll och spelaren efterlyst i hela staten. Men sedan han betalat 10.000 dollar lades åtalet ned.
   Sterner åkte hem.
   Han sökte sig tillbaka till Frölunda, skaffade bostad i Kungälv. Men Frölunda hade värvat ihop ett riktigt bra lag, och Uffe behövdes inte.
   Då knackade det på dörren.
   - Där stod Des Moroney som var spelande tränare i ett hårdsatsande Rögle. Så jag åkte, med brorsan Ove, i smyg till Skåne.
   I smyg för att lanseringen skulle få så mycket större genomslag. Det fick det.
   Han minns lagkamrater som Björn Elvenäs, Pentti Lindgren, Kenneth Ekman och målvakten från Nordamerika, Tom Haugh. Rögle spelade i division II södra, men med det här gänget bar det raka vägen till allsvenskan.
   Sterner öppnade sportaffär och sålde själv biljetterna till matcherna. Det var utsålt i Vegeholms ishall varenda match.
   - Det var en riktigt rolig tid, säger han.
   Men inga träd får växa till himlen. Rögle BK fick växtvärk, och plötsligt blev det problem med löneutbetalningarna. Efter två säsonger kunde han lämna föreningen gratis. Då blev det hem till Värmland igen och för första gången i karriären Färjestad.
   Innan dess hann han dessutom med att bli skånsk mästare i bandy!
   - Jag spelade för Örkelljunga och vi slog Perstorp med 1-0 i DM-finalen. Jag gjorde målet genom att springa in i mål med bollen balanserande på klubban, skrattar han.
   Färjestad blev inte den succé han hade hoppats på. Sterner öppnade käften och krävde bättre ordning och reda i laget för att inte riskera sin landslagsplats. Då fick han beskedet att han inte var önskvärd längre.
   - Jag har alltid sagt vad jag tycker, säger han.
   Vilket inte var särskilt populärt hos Färjestads starke man, chefskronofogden Kjell Glennert.
   Men Sterner lät sig inte krusas, utan konstaterade att han var välkommen tillbaka till Frölunda. Så han pendlade tre träningar i veckan plus match mellan Karlstad och Göteborg.
   Sedan blev det ytterligare en proffssejour. Den här gången i London Lions i England, innan han var tillbaka i Färjestad, som trots allt är någon sorts hemma för honom.
   Karriären avslutade han i Hammarö, en knapp mil utanför Karlstad, 1990. Vilket innebar att han spelat topphockey under fem årtionden!
   Svenska Ishockeyförbundet har dessutom noterat Sterner för 189 landskamper, under elva säsonger. Själv hävdar han att han spelat 209 men att förbundet har sjabblat bort tjugo matcher för honom.
   Och Uffe har många minnen och roliga historier om alla åren i Tre Kronor, alltsedan debuten mot Tjeckoslovakien.
   - Jag hade spelat en b-landslagsmatch i Sundsvall, samtidigt som Tre Kronor fick stryk i Stockholm. Vi var fem-sex spelare som fick kasta oss på nattåget för att vara med i returmatchen dagen efter. Det gick bra. Vi vann med 11-2.
   Tre Kronor på den här tiden var idel legendarer som Sven Tumba, Nisse Nilsson, Lill-Strimma Svedberg, Sura-Pelle, Rolle Stoltz och Lasse Björn för att nämna några.
   Och det finns många historier.
   - Jag minns ett VM i Schweiz. Alla var omklädda i matchmundering på hotellet och med klubba och skridskor under armen skulle vi iväg till arenan. Men Tumba saknades. Ingen visste var han hade tagit vägen.
   En halvtimme före nedsläpp hittade de Tumba på ett torg i centrala Geneve där han stod och sålde ishockeyklubbor!
   - För honom var ingenting omöjligt. Det var “easy come easy go”.
   VM-guldet i Colorado 1962 var självklart en höjdpunkt i karriären.
   I matchen mot Kanada gjorde Uffe 1-0 och Tumba 2-0. Sedan hade de råbarkade transatlanterna fått nog av finliret och en spelare gav Sterner en spearing, en rejäl tryckare med klubban i mellangärdet, så att han fick föras ut på bår. Efter tio minuter var han inne på isen igen, grundlurade målvakten Seth Martin och gjorde 3-0 till Sverige.
   Efter det målet åkte han raka vägen till det kanadensiska spelarbåset och räckte lång näsa åt spelarna. En gest som inte kunde missuppfattas.
   Det tog hus i helsike. Full kalabalik.
   - Femton man kastade sig över sargen, in på isen och jagade mej, så jag var tvungen att kasta mej över planket för att komma undan, berättar han.
   Tre Kronor vann matchen med 5-3 och sista målet var det klassiska som ”gliiiiiiiiider in i mååååål”.
   Då har han gillat ryssarna bättre. Även om det umgänget också stundtals blev ganska tufft.
   Efter VM i Stockholm 1969, då Sterner utsågs till VM:s bäste spelare, gjordes artighetsvisiter hos ryssarna på Hotell Flamingo i Saltsjöbaden. Uffe såg hur Honken Holmqvist bars ut från den ryske tränaren Tarasovs rum, och en stund senare var det hans egen tur.
   - Det serverades rysk vodka i dricksglas. Skål och bottenupp och påfyllning på nytt. Efter en timme var det jag som bars ut, säger han.  
   Matchandet var inte alls lika pressat som idag. Reste Tre Kronor till Prag för dubbelmöte med Tjeckoslovakien var man borta i fem dagar, vilket innebar tre fridagar. Då var det kortspel som fyllde fritiden.
   Han minns hur Rolle Stoltz vid kortspelet frågade honom om han klarat av inkilningen ännu.
   - Jag var ung och grön och sade bara vadå?
   Då förklarade Stoltz att det betydde att han skulle kila ned till affären, köpa en sjuttifemma brännvin och leverera till de som spelade kort, och sedan försvinna därifrån.
   - Så det gjorde jag, säger han.
   Sterner har alltid varit en outsider och en ensamvarg. Han har sprungit två-tre mil i skogen alldeles ensam. Lite renlevnadsman har det varit över honom. Och kopplingen mellan sprit och sport har han alltid kritiserat. Men absolutist är han inte.
   - Jag var 21 år innan jag drack något överhuvudtaget. Frölunda var på väg att bli svenska mästare. Vi hade 4-4 mot Djurgården och när det var tjugo sekunder kvar satte jag ett skott i stolpen. En seger hade gett oss titeln. Den kvällen tog jag efter mycket trugande min första sup, säger han.
   I dag är Ulf Sterner hockeyinvalid och travtränare. Han har höftproblem som han kopplar samman med hockeyn, ligger i fejd med Riksförsäkringsverket om ersättning, och sysslar med travhästar på gården i Rud, utanför Karlstad.
   Att det inte är ofarligt blev han varse i augusti 2004 när en häst kastade med huvudet i stallet och en käkkrok slet sönder underarmen på honom. Musklerna på högerarmen revs upp och han riskerade att förblöda. Han var ensam hemma och har aldrig tyckt om mobiltelefoner.
   - Så jag gick ut och satte mej på vägen. Efter en kvart kom det en bil, säger han.
   Han syddes ihop med 48 stygn och det var närmast ett under att han inte förblödde.
   Den tuffe Uffe som spelade center i mitt bordshockeylag förnekar sig inte.
   Även i Löfbergs Lila Arena har han slutligen fått den uppmärksamhet han förtjänar. Sedan tre år tillbaka hänger Sterners tröja tillsammans med Håkan Loobs, Thomas Rundqvists och Ulf Samuelssons i hallens tak.
   När jag slutligen ber honom sätta ihop sitt eget allstar-team grunnar han en hel del innan han kommer fram till följande uppställning: Henrik Lundqvist i målet, backar: Tommie Bergman och Börje Salming, och så en kedja med Mats Sundin, Peter Forsberg och Mats Näslund.
   När jag ger honom en del menande blickar och några diskreta harklingar, faller han till föga, skrattar, och sätter in en bänknötare också:
   Ulf Sterner.
   Onekligen världens bästa reserv!