Ja, jag hade inte trott det själv - men, jag fick faktiskt se en kondor, när jag var som allra högst upp i Anderna, strax efter att vi passerat gränstunneln vid Cristo Redentor. Det var vägarbete. Allt stod stilla. Då hade vi ändå ännu inte behövt traggla oss igenom tull och gränspolis (vilket tog sin rundliga tid).
Mitt bland alla vägarbetare, osande dieseltruckar, lastbilar  och bussar, seglade den sakta förbi oss, på låg höjd. Några sekunder, men jag hann få upp kameran, dock inte byta objektiv, klämma två snapshots, innan den var försvunnen bakom en buss. Sedan såg jag den inte mer.

Färden över Anderna var den häftigaste bussresa jag någonsin gjort. Uppfärden mot Aconcagua på argentinska sidan var lätt som en plätt. Den drygt tre km långa gränstunneln stod man ut med om man inte tänkte på jordbävningar just då.
Gränsformaliteterna får man ta för vad det är - ett antal offentliga tjänstemäns femton minuter i strålkastarljuset.

Men: nedresan från Cristo Redentor på den chilenska sidan var ingen mesresa! Det finns serpentinvägar i Alperna, men jämför dem inte med detta. På övervåningen, längst fram vid panoramafönstret, i en gungande landsvägskryssare var det lätt att hålla sig vaken.

Under de timmar jag tillbringade över kordillererna mötte vi två långtradare som havererat. En låg på sidan i en kurva, den andre hade rattat ut över kanten, men täckte fortfarande halva vägbanan.
Som de gamle alltid sade: det gäller att hålla sig i agebrädan. Inte minst när busschauffören fläskade på med en omkörning i nedförslut inför kommande hårnålskurva.

Jag kom ned - möttes av solnedgången i Stilla Havet, och fartygen som låg på redden utanför Valparaiso. Det var värt det.