När min vän Paul, en 73-årig amerikan som presenterar sig som eremiten från Yosemite, förklarar tangon som att varje dans är en ”treminuters kärlekshistoria”, så är det klart att jag blir intresserad.
  Tango är ett ofrånkomligt fenomen i Buenos Aires.
  Det finns tangoshower för turister med uppvisningar, som är mer cirkuskonster och akrobatik, än social dans. Och så finns det där, bortom turiststråken, det lite mytiska och närmast osynliga, tills man möter det.
  En ingång dit kan vara taxichauffören med den smala mustaschen och de rökskadade stämbanden, som i den fortfarande heta natten, trots fläktandet från nervevade rutor, har bilradion inställd på en tangostation, där Carlos Gardels smäktande röst förmedlar ekivoka historier om sena nätters kärlekshistorier på bakgator. Efter nattskiftet kör han troligen direkt till milongan och dansar tills det ljusnar över Rio de la Plata igen.
  Varje torsdag eftermiddag kan man för 28 pesos få tre timmars grupplektioner på Confitería Ideal, mitt i Buenos Aires. Nybörjare stapplar de första stegen i närheten av bardisken. De mer avancerade glider runt i stolt elegans, på parkettens mitt.
  Confitería Ideal är ett kafé, i en stil som för tankarna till 1920-talet. På ovanvåningen ligger danssalen. Stora speglar täcker väggarna och runt borden smyger kyparen Pedro, och serverar kaffe och mineralvatten.
  Pedro rör sig sakta och värdigt, men tiden har stått still.
  Dansläraren heter Eduardo Saucedo. Han är vänlig, ja, rent av älskvärd, men bestämd. Han vet vad tango handlar om. Det är känslor. Känslor. Egentligen ingenting annat. Det finns grundsteg, men det är känslan och kommunikationen med den man dansar som är det allra viktigaste. Inte hur man dansar, utan vilken känsla man lägger i dansen. Därför är det egentligen ingenting märkligt, när jag ser en man vika ihop och stoppa ned blindkäppen i bakfickan, innan han styr ut på golvet med sin partner.
  Eduardo Saucedo är tangoartist.
  Hon som håller ihop arrangemanget på Confitería Ideal heter Kikki. Hon är från Trollhättan, men lämnade staden i mitten av sextiotalet, ungefär samtidigt som Saab lanserade V4:an.
  Kikki lever för och av tangon. Det var den som förde henne till Buenos Aires. I dag är hon en av de namnkunniga tangoproducenterna.
  Vi pratar om Evert Taube, som red till Samborombón för att dansa tango. Kikki berättar att hon under alla åren med tangon mer och mer har insett hur nära den argentinska dansen den svenske nationaltrubaduren faktiskt måste ha levt. Hur hans musik i mångt och mycket är just tango. Och då pratar hon i första hand inte rytm, utan just känsla.
  Tango är lite blues, eller fado, men med en avgörande skillnad. I tangon är man två, och det är samspelet de båda emellan som är det viktiga. Visst är det flott att se vackra kvinnor och stiliga män utföra halsbrytande steg på fullsatta uppvisningar, med klackarna i taket. Men det är på milongan där ett snabbt ögonkast bjuder upp till en tango, och den privata, intima, atmosfären uppstår, som tangon lever. Det är där en 73-årig eremit från Kalifornien har rätt att bli förälskad under tre minuter.
  Min egen karriär är troligen både påbörjad och avslutad, trots att mor och far i min barndom ibland spelade stenkakan med ”Tango jalousie”, där en av raderna för alltid etsat sig fast:
  ”…det var mig ändå
Per Erik bjöd på tango för två!”

(Kristianstadsbladet 20100305)