Staden Oberá i Misionesprovinsen, inklämd mellan Paraguay och Brasilien i det nordöstra hörnet av Argentina, är en alldeles speciell upplevelse för en svensk.
  Staden grundades av svenskar, spillror av två misslyckade emigrationsvågor till Brasilien. Den första kring 1890, och den andra ungefär tjugo år senare. Brasilien blev inte det utlovade drömlandet, och många tog sitt pick och pack, rodde över Uruguayfloden och blev istället yerbamateodlare i Misiones. De blev ”den röda jordens svenskar”.
  Prins Wilhelm myntade uttrycket vid ett besök 1947.
  Oberá har nu ungefär 70.000 invånare. Svenskarna är idag en minoritet. Det sägs att ungefär hundra personer fortfarande pratar svenska i staden. Jag har träffat ganska många av dem.
  Fru Wik, en av fyra systrar, expedierar på apotek Europa, på svenska.
  Järnhandlare Andersson säljer Sandviks motorsågar.
  Adelina Hasselström, lika aktiv i skolan, som alltid.
  Hjalmar Björklund gör matéstunden på sena eftermiddagen till en höjdpunkt. Hans bror, yerbaodlaren Klas, finns alltid där, när svenskar dyker upp.
  Birgit Holmgren driver själv sin chacra med många olika djur. Hennes kusin, Lucia, lagar mat, städar, och sköter om det nordiska huset i ”Parque de los inmigrantes”.
  Dick Barney utvecklar alternativa energikällor och har ett radioprogram en gång i veckan om solkraft, vattenturbiner och vindsnurror.
  Systrarna Olsson läser Allers; ”vi lär oss många nya ord i korsorden”.
  Och så vidare.
  De flesta är barnbarn, några barnbarnsbarn, till svenska immigranter. Bara några få av dem har varit i Sverige. Men de har svenska flaggan på bordet, broderade bonader, eller kungen och Silvia, på väggen. Därtill en dalahäst i bokhyllan.
  Det är fantastiskt.
  Men det finns också en tragisk historia, som vi inte ska glömma.
  Detta är en rest av svenska utvandrare, vars barn och makar dog i svält och umbäranden, vars skördar åts upp av gräshoppor, eller sveptes bort av Uruguayfloden, som svämmade över, och drog både bostad och boskap med sig.
  Utvandrare som förlorade allt nästan allt de hade.
  Hit arrangerar ett antal svenska resebyråer gruppresor. Vi svenskar, som har råd, reser hit, pekar, skrattar, och förvånar oss.
  Lika tacksamt överraskad som man blir över det översvallande mottagande man får, lika fundersam blir man över vad framtiden ska föra med sig för den här tynande gruppen misionessvenskar.
  Den svenska kolonin är ett veritabelt kulturreservat. Hur tar vi hand om det? 

(Kristianstadsbladet 20100507)