Dags att vässa argumenten för att motivera hur man har kunnat tillbringa nästan åtta och en halv månad i Argentina, utan att ha:
- sett Iguazufallen. (Äsch, det finns hur många filmer på Youtube som helst därifrån. Det är bara vått. Jag har sett Niagarafallen.)
- besökt Salta och Jujuy. (Salta? Jag tycker överhuvudtaget argentinarna är dåliga på att krydda maten.)
- varit i världens sydligaste stad Ushuaia. (Usch - o, aja, det får bli en annan gång.)
- traskat på glaciärerna i södra Patagonien. (Det var väl för tusan för att slippa snö och is jag åkte?)

Men jag har sett kondoren glida över Anderna, kolibrin kippa efter nektar i Rolfs hibiskus, och en varan smita mellan benen på mig på Costaneran. Jag har gullat med valar och pingviner och dansat tango med Marisa Quiroga, stått på huliganläktaren på La Bombonera, men också suttit i fina salongen under opera på Teatro Nacional, ätit asado på Palermos tak, pratat gammalsvenska i Misiones, druckit öl i Villa General Belgrano, sippat mate ljumma kvällar, diskuterat politik med Pino Solanas och litteratur med Guillermo Martínez. Jag har skumpat på ofarbara vägar i Brasilien, svindlande serpentinvägar runt Aconcagua, flängt i livsfarlig hastighet i en remise mellan La Plata och Quilmes, och färdats långsamt genom Patagoniens ödslighet. Jag har badat i Atlanten, och i pool tillsammans med en fågelspindel. Jag har blivit svårartat solbränd, men också blöt till knäna i skyfall, svettats i subten och frusit under nätter. Jag har ätit några stekar och druckit lite vin.

Och jag har fått en massa nya underbara vänner.
Det är bra nock!