Jag skickade ut en enkät på Facebook till mina 400 vänner. Vilken tjock bok tyckte de att jag skulle läsa? En fyra-fem svar kom in, alltså ungefär en procent. Det blev jämnt mellan Vargas Llosas "Samtal i katedralen" och Dostojevskijs "Bröderna Karamazov".

Alltså valde jag en helt annan bok.
Jag tog ut Carsten Jensens praktverk "Vi, de drunknade" ur bokhyllan. 710 sidor för 30 kronor på Röda Korset i Masthugget, Göteborg.
Jensen väljer att berätta en historia om sjöfartssamhället Marstal på Ärö. I dag ett litet samhälle med drygt tvåtusen invånare, men hem för en stor del av dansk handelsflotta på den tiden då man seglade. Ett Kivik, Skillinge eller Brantevik i kubik.
Det är en storslagen skildring av människorna i det lilla samhället från slutet av 1800-talet då de seglar iväg till Tyskland för att kriga tills freden i maj 1945.
Jag får många flashbacks från min egen farfars berättelser om segelfartygens tid - hur han låg och stampade med barken Virgo av Kivik i trettio dagar innan man kom över en upprörd Nordsjön, och hur skeppet efter aldrig kom fram.
Boken är värd att läsas inte minst för sina otroliga porträtt av stans människor. För den fantasi som Carsten Jensen kryddar sina personligheter med och för de fantastiska händelser som avlöser varandra. Jag önskar att boken filmades, eller kanske förvandlades till TV-serie. Att få se "kapten Cook" på Samoa, "Bluetooth" födas i Ishavet och alla de andra Marstalborna.

När det blir mc-väder får det bli en utflykt till Marstal...

Kanske tremastade skonerten Freden av Marstal?