När jag av en händelse fick Piraten-Posten nr 3/2011 i min hand fick jag en brutal påminnelse om att jag under många år högtidligen lovat mig själv att på något
sätt försöka intressera juryn till Piratenpriset att ge det till ett av mina litterära föredömen – Ove Allansson!

  Alla kunde ju nu läsa om Oves kärlek
till Piraten.

  Och finns det någon värdig berättare
och tronföljare till Piraten i vårt avlånga
land är det just Ove.

  Oves första bok som hamnade i min bokhylla var Oståkaren. Länge funderade jag boken igenom om det verkligen var
så på 1930-talet att ostfirmorna i Holland
hade oståkare som skrinnade iväg på kanalerna för att leverera ostar,
ropandes hälsningsfrasen:

  - Måtte du inte slå huvudet i en bro!

  Ännu är jag inte helt övertygad om att så inte var fallet.

  I dag är Allanssonhyllan drygt 30 böcker lång.

  Det händer att jag fortfarande skrattar högt då jag tänker på hans geniala skröna i Gud är amerikan om rastafaris på en liten ö i Västindien som bygger en raket vilken enbart med berättarkraft ska lyfta och ta dem till Etiopien. En underbar historia som också har en verklighetsknuten mörkare politisk sida.

  Jag glömmer aldrig norrmannen som sitter i baren i New York Blues och berättar hur han arbetar med att motverka skyskrapornas lutning genom att köra ett litet blylastat tåg på en vändskiva högt däruppe.

  De båda kumpanerna som seglade jorden runt som Containerbröderna hette De Soto och Trean. Två personligheter som inte står Piratens figurer långt efter. Sjömannen som tränade för Vasaloppet ombord på en jättetanker i En sjöman åker Vasaloppet. Eller hans ständigt återkommande Banan-Johan, eller Överrocken i boken I Överrockens kölvatten, eller Morgan som möter en behaglig (?) död ombord på ångaren som fraktar vin i Vintramp.

  När Ove Allansson går i land hittar man också rent Piratenska figurer. I det västgötska samhället Slättum cyklar notisskrivaren Frigossen bland typer som Janne Mossmoss, Stor-Spörven, Spjut, spannmålshandlaren och andra.

  Behövs det ännu mer anknytning har vi järnvägen. Piratens far var som alla vet stins. I de delvis självbiografiska böckerna Kapten Orädd och jag och De haltande åren berättar Allansson livfullt och färgrikt om sin uppväxt i ett litet stationssamhälle i Västergötland, där huvudpersonen och Oves alter ego Willy Gustav tänker ”bli järnvägare precis som morfar”.

  Jag är alldeles för dålig på intrigmakeri och har inte ens något halvkorrupt förhållande till Piratenprisjuryn som jag kan utnyttja. Därför säger jag bara rakt ut:

  - Ge priset till Ove Allansson!