Dag 1: Ystad – Braås 325 km (via Hammenhög-Brösarp-Kristianstad-Arkelstorp-Näsum-Olofström-Ryd-Tingsryd-Långasjö-Lessebo-Kosta-Lenhovda-Nottebäck).

I Hammenhög på Österlen tar jag till vänster och svänger norrut. Det är en kvart sedan jag lämnade Ystad. Jag är på väg till Haparanda.

  Rapsen lyser gult. Det är i mitten av maj och vi har redan haft årets sommarvärme. Nu bara 14 grader. Växlande molnighet ser ut att bli växande molnighet. Skurarna ska komma, säger prognosmakarna. Jag känner mig säker. Har en scotchlitekostym och fodrade byxor med förstärkta knän. Hårda stövlar. Byxorna utanpå stövlarna. Visiret är nedfällt. Kom an bara.

  I Hammenhög hade mor en ogift moster. Hon var en tvärhand hög och liksom i barnvisan hette hon Ingeborg.  Någonstans har jag en bild på henne i hatt, men minns inte om den hade plym. Hon var hemsömmerska och sydde, lade upp och lade ut, allt efter folks önskemål. Någon gång fick hon säkert också sy en bröllopsklänning. Aldrig sin egen. Vecka efter vecka lämnade hon in ett sömmersketips utan att bli rik. När hon fick alzheimers blev hon elak. Jag kommer hellre ihåg hennes kaffekalas.

  Fågelvägen är det drygt 129 mil mellan Ystad och Haparanda. Den kör jag inte. När jag efter två veckors körning slutligen summerar blir det istället exakt dubbelt så långt, 258 mil. Det ägnar jag inte en tanke då jag rullar genom Smedstorp, vinkar åt några lamadjur i en hage, och fortsätter norrut. Jag tänker på en resa i Patagonien. Mil efter mil i en varm minibuss. Chauffören Alfredo slirar genom rullgrusen, styr med vänstran och sippar maté ur koppen han håller i högran. Då står det plötsligt en stolt guanaco, en patagonsk lama, och glor arrogant på oss förbipasserande.

  Nu är jag bland lamor i Smedstorp. Att jag vinkade adjö till åtminstone en av dem visste jag inte då jag passerade. Den dog bara någon dag senare, gömdes desperat under en uppochnedvänd rullebör, och oron spred sig över bygden då kroppen började stinka något alldeles förfärligt. Länsstyrelsen larmades och kadavertjänst hämtade kroppen. Rubriker i Ystads Allehanda. Kadavertjänst. Det låter orwellskt men heter så. Jag ruskar på mig av obehag.

  Det är en glest trafikerad väg mellan Hammenhög och Brösarp. Rak och fin, men alldeles för tråkig.

  Det är här rötterna på mors sida finns. Härifrån drog morfars far Carl Tell till Chicago och Amerika i slutet av 1800-talet. Hans Ingrid åkte hem igen med morfar i handen och en lillebror på väg. När det var folkräkning i Illinois några år senare bodde Carl på ett pensionat och åstadkom en oläslig kråka i spalten som skulle markera civilstånd.  Breven hem hade sinat. Jag skulle kunna släppa gasreglaget för en sekund, hytta med näven och ropa: fan ta dig Calle, men avstår. Han är och förblir en del av mig.

  När jag kör ut ur Sankt Olof ser jag huset där Andrew och Judy bor. Det ligger till höger. En trist och charmlös grå gård med blekrött eternittak. Färgen står Andrew och Judy för. Det är en kliché att varje människa bär på en historia – men det är sant. När det gäller Andrew och Judy är det i allra högsta grad sant.

  Andrew föddes i maj 1918 i sängen som stod i Karen Blixens gästrum på den världsberömda kaffefarmen i Kenya. Bror von Blixen-Fineke agerade barnmorska. Han hade förlöst en och annan kossa tidigare.  När Andrew sprattlade ut och gav upp ett tjut tog Karen Blixen honom i famnen och tröstade. Hon blev hans gudmor och döpte honom till Anders efter sin yngre bror. Han ändrade själv till Andrew, växte upp och blev storviltjägare i det koloniala Kenya. Judy var en 40-årig pianolärarinna från England som for ut till kolonierna för att lära, får man förmoda, de vita barnen på farmerna, spela skalor.

  När Andrew var ung höll han jackan åt Hemingway då denne skulle slåss. Det skulle han ofta då han drack. Drack gjorde han hela tiden. När jag hälsar på hos dem en tidig vårdag vill Andrew inte säga något om författaren och Nobelpristagaren Ernest Hemingway, men människan tyckte han aldrig om. Det var en elak jävel, säger Andrew. 

  Huset är fullt av minnen från det koloniala Afrika. Elefantfötter som blivit pallar, världens största buffeltjur på väggen och en medelålders leopard ligger platt över soffryggen. I ett gammalt exemplar av Life Magazine från 1953 har jag läst att Kenyas självständighetsgerilla Mau-Mau hade satt ett pris på Andrews huvud. Den jakten var förgäves.

  Ett av alla hus längs vägen. En del av 1900-talets historia är förbi på någon sekund då man växlar upp och gasar norrut från Sankt Olof på Österlen.

  Jag minns plötsligt ett annat hus, en annan tid. I ett hus i Göinges djupa skogar intervjuade jag en gång den förre FN-soldaten Rune som varit i Kongo. Han hade en enorm elefantbete under sängen. Så kan det också se ut hemma hos en svensk.

  Strax före Brösarp, vid Ravlunda kyrka, ligger Fritiof Nilsson Piraten begravd. Hans gravsten är en flerpoängare för gravstensturisterna på grund av sin annorlunda text:

  ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”

  Piraten är ju Österlens författarmusa med eget pris och allt. I Historier från Österlen ger han kollegan Theodor Tufvesson äran för att begreppet Österlen fått spridning. Tufvesson drog skarpa streck och var restriktiv med vilka delar av sydöstra Skåne som var Österlen, och vilka som inte var det. Österlen bestod av Järrestads härad med Simrishamn och södra Ingelstads härad till ungefär Kverrestad.

  På en annan kyrkogård, den i Kverrestad, vilar Hjalmar, Carl Tells yngste son, ”Made in USA”. De träffades aldrig. En far och son som inte fanns.

  Min jakt på den Carl Tell som en gång försvann strandade hos änkan till en amerikan som hette Yalmar Tell. Vi lyckades aldrig utreda om det bara var ett pikant sammanträffande.

  När Theodor Tufvesson blev lärare vid Tomelilla Folkhögskola gled norra delen av Ingelstads härad omärkligt in i begreppet Österlen. När Tufvesson och Piraten blev vänner utsträcktes Österlen till trakterna av Kivik och Stenshuvud och ju mer Tufvesson upptäckte av kusten, Haväng, och skogarna vid Sankt Olof – desto mer växte Österlen. Piraten själv avgränsar Österlen till Ingelstads, Järrestads och Albo härader samt staden Simrishamn. I dag skulle vi säga Simrishamn och Tomelilla kommuner, samt kanske östra delen av Ystad kommun.

  Jag blandar bort begreppen och klipper släktrötterna söder om Linderödsåsen. En glada håller koll där ovan. Den röda gladan har blivit ett signum för Österlen. Naturfilmaren Patrik Olofsson skriver i sin bok Kroknäbbarnas tid att hälften av alla Europas glador finns i Sverige och hälften av alla Sveriges glador finns i Skåne.

  Någon kilometer genom Brösarps backar, på slingriga härliga mc-vägar, se upp för rullgruset i kurvorna, och sen till höger mot Kristianstad. Hanöbukten breder ut sig och det platta Skåne får sig en törn av den vidunderliga utsikten vid Olseröd. En knapp kilometer senare, i Österlia, tar jag till höger och vägen mot Vittskövle slott, kanske det vackraste av skånska slott. Carl von Linné pausade här under sin skånska resa. Det var 1749. Han hade en kompis som hette Abraham Bäck som beskrev honom:

"Han var till växten något under vanlig längd, hvarken fet eller mager, af en stadig och fyllig kropps beskaffenhet, stinna ådror, stort hufvud och bakåt upphöjt, bruna och eldfulla ögon, skarp syn, god hörsel, dock ej för musik, på fötterna snäll och lätt, ett förträffligt minne till 60 års ålder".

  70 år gammal dör han i ett slaganfall.

  Lite drygt 200 år efter Linné kommer en annan naturmulle till trakten. En ung Jan Danielson bildar i mitten av 1960-talet kollektivet Amerika och flyttar in på Segesholm.  Han är naturjournalist och bygger upp en enorm kunskap om naturen och vår miljö, kan allt om berguv, ål och orkidé. Tillsammans med Mihail Gorbatjov vill han omvandla försvaret från att vara militärt inriktat till att bli ett miljöförsvar. Han är en lysande berättare och retoriker med en stark utstrålning. Varm, ödmjuk och humoristisk. Jan Danielson är i sina bästa år en blandning av Carl von Linné och Zeb Macahan - på fötterna snäll och lätt, ett förträffligt minne...

  65 år gammal avlider han i en hjärnblödning.

  Jag stannar och kissar i vägkanten. På ett träd sitter ett anslag om trivselkväll i Degeberga. Thore Skogman i ord och bild. Arne, Allan och Agne underhåller. Det kostar 50 kronor inklusive kaffe. Det var tre månader sedan.

  Norr om Kristianstad, över Arkelstorp och Näsum, mot Olofström.  Regnpaus.  Banan och kex. Åkerihistoriska museet bjuder på utskjutande tak som passar utmärkt att parkera motorcykeln under och jag slipper värsta vätan. Utställningen bryr jag mig inte om, men grunnar en kort stund över dessa många märkliga museer som det finns i vårt land. Efter regnet bryter solen fram igen. Fina vägar och lite trafik. Sträcker ut. Jag genar Blekinges nordöstra hörn och kommer in i Småland. Polenhjälpen har regelbundet loppis i Fridafors Folkets Hus. Pengarna går oavkortat till barnhemmet som kommunalarbetareförbundet stöder i Polen. K-märk Folkets Hus i Fridafors. Kanske också kommunal.  I Ryd har jag en gång köpt ett piano. Strax före Urshult, avtagsvägen mot Sirkön. Löpsedlar och rubriker. Vem minns idag ett välkammat litet mordoffer från 60-talet? Tolvårige Alvar skulle hämta in ved men försvann från föräldrahemmet i Sirkön en aprildag 1967. Det dröjde femton år innan man hittade kvarlevorna av pojken flera kilometer hemifrån, på en liten ö i Åsnen. Thomas Quick, numera Sture Bergwall, passade på att erkänna mordet på Alvar då han gavs tillfälle. Men om nu Quick, eller Bergwall, någonsin haft minsta trovärdighet som mördare så har han för länge sedan förlorat den. Trots att han berättat för sin terapeut att han sparat hårtussar från Alvar på vinden hemma i Dalarna. Brottet är preskriberat, men lever på internets diskussionssidor för mystiska mord och udda kriminalfall. Alvar borde också ha fått bli en medelålders snubbe på motorcykel. Kanske morfar.

  Bromsar in strax efter Urshult. Skrämmer två tranor som traskar omkring i en trädgård. De lyfter föga elegant med de långa benen släpande efter sig som bångstyriga landningshjul innan de fälls in.

  Tankar 10,17 liter i Tingsryd och fortsätter mot Långasjö, där jag svänger norrut.

  Långasjö-Lessebo är en perfekt glidarväg med motorcykel. Man blir glad i hela kroppen av att åka här. Mjuka, doserade kurvor. Det som drar ned betyget är några tråkiga tjälskador. Skog avlöses av hagar med stengärden som avlöses av ny skog. Ljuders socken. Karl-Oskar och Kristinas land, och mycket riktigt passerar man Korpamoen, den torftiga stuga som sägs ha inspirerat Vilhelm Moberg att skriva sitt utvandrarepos. Jag pausar. Det är alldeles tyst och lugnt. Solen silas i grönt lövverk. Studeras av nötväcka, som studeras tillbaka. Jag tar upp några smörgåsar (vitlökssalami på blötmjuk Rasker) och äter dem tillsammans med termosens sista kaffedroppar på bussparkeringsplatsen vid Korpamoen. Inte en pensionär så långt ögat ser. En korp är en typ av hacka som förr kallades för fattigmans plog. Moen är den skrala mylla som torparna försökte få sin utkomst av. En skylt i modernt typsnitt med en röd pil förkunnar att markvägen framför Korpamoen är Utvandrarnas väg och även om skyltens atypiska layout distraherar fantasin så kan jag se vagnen gnissla iväg med bylten, barn och bohag, lämnandes den påvra småländska gården vind för våg.

  Jag har passerat Piratens Österlen, sett nässlorna blomma kring berättarnas Jämshög och stannat till i Mobergs fattigrike. Ska jag inte köra bort mig i svensk litteraturhistoria får jag gasa på.
 

 
Färden går vidare mot Kosta. Glasriket efter Hästriket i Tingsryd och Kristianstads Vattenrike. Glasriket är ett begrepp med mogen pondus och internationell status. Kosta-Boda har klarat strukturomvandlingen. Glas är konst och sommarutställning pågår med tre konstnärer; Ludvig Lövgren, Göran Wärff och Kjell Engman.  Det är dödskallar i heavy metalstil, en alldeles för stor gnistrande hängmatta och lite mysig tjugotalsdekadens. I hyttan ser jag spår av kollektionen som Karl Lagerfeld designat och som ska presenteras i Paris några veckor senare. Smussel, fotoförbud och hysch-hysch. Det lagerfeldska glaset ser ut ungefär som en hockeypuck som öppnats upptill och satts på fot. Flera storlekar. Snyggt? Tja. Får man en rund bouquet på sitt vin i ett platt glas? Runt bruket och fabriksförsäljningen har en by med konsumtionsbefrämjande outlet-butiker vuxit upp. Här finns också ett glashotell, som inspirerats av Jukkasjärvis turistmagnet i is. Men glas är inget man stoppar i packväskan på mc-tur. Jag fikar och spanar lite efter Inge Ejderstedt, den gamle centern som tog allsvenskt guld med Östers IF 1968. Att han dessutom vann den belgiska ligan två gånger och cupen två med Anderlecht, det visste jag inte när jag såg honom för flera år sedan, just här. Nu när jag vet är han inte här. Pensionär?

  En tråkigare väg, rak och enformig, över Lenhovda mot Nottebäck och dagens etappmål, Rödje norr om Braås. Stor risk för vilt på vägen men jag ser inte ens Thorleif Torstensson.