Dag 2: Braås-Motala 215 km (via Nottebäck-Vetlanda-Eksjö-Boxholm-Väderstad-Vadstena).

På turistbyrån i Vetlanda berättar den vänliga damen att Lena Ph inte alls bor kvar i staden. Hon flyttade till Stockholm strax efter att hon hade slagit igenom. Vi pratar decennier. Jaha. Hennes mamma bor däremot kvar i huset på Kyrkogatan. Det går bra att åka dit och kika. Kryss på en karta. Jag gör det. Kanske i brist på något roligare. Måste ha någonting att berätta för radiolyssnarna i morgon. Lena Ph är rätt för målgruppen. Glor således en stund på en tvåfamiljs funkiskåk. Tänker inte. Vilar. Det gör inte särskilt ont. Lena Ph finns på Vetlandas ”walk of fame” i centrum. Precis som Lars-Göran Frisk. Annars är det mest Åsa-Nisseturism just nu i Vetlanda i kölvattnet av den nya filmen. Trots att riktiga Knohult ligger i Aneby kommun, en bit norr på.

  De gamla filmerna, de som byggde John Elfströms karriär, spelades in i trakten av Vetlanda.

 
Stig Cederholm skrev om Åsa-Nisse. Bosse Schön skrev om Cederholm. Den förre Aftonbladet-journalisten Schön har specialiserat sig på att skriva om svenskar som tjänstgjorde i SS under kriget. Sådana som Cederholm.  Som dessutom först var frivillig i det spanska inbördeskriget – på Francos sida! I Oslo sydde tyskarna in honom sedan han ljugit, stulit och varit allmänt oförskämd mot en dansk SS-officer. Efter kriget satt han på mentalsjukhus, men släpptes ut sedan han gift sig med den norrländska författarinnan Dagny Alm. Om hennes skrivande vet jag intet, men på en släktforskarsida på nätet har ivriga utredare listat ut att hon har samma anfader som Torgny Lindgren, Sara Lidman och P.O. Enquist.

  Jag mötte Stig Cederholm något år innan han dog. Han ryckte in och vikarierade på den socialdemokratiska tidningen Kronobergaren, som avled något år efter Cederholm. Åsa-Nisse själv dör tydligen aldrig.

  Varför tänker jag på Johnny Bode då Cederholm passerar revy? Vet inte. Kanske för att den sortens original som båda representerar, inte ges något utrymme idag. Kanske för att också-nazisten Bode var ett förekommande inslag i radions Skivor från Vetlanda. Bode satte under kriget upp en revy åt Quisling i Norge. Kanske såg Cederholm den. De var samma andas barn.

  Vetlanda lockar med speedway nu när bandyisen smält.  Bandy kan jag förstå tjusningen med. Inte speedway. Mitt motorcykelåkande är ett sätt att leva, varken sport eller tävling. Fortsätter istället norrut på breda vägar med lagom trafik. Eksjö, Aneby, Tranås. Siktar mot Boxholm på gränsen mellan Småland och Östergötland. Jag vet att det finns en ostbutik vid mejeriet. En minsta-möjliga-affär med fantastiska vitlöks- och brännvinsostar. Värt ett stopp, men se upp för taskiga öppettider. Passerar Sommen, både samhälle och sjö. Stannar för att köpa vykort och glädja fabrikör Bolinders sonson, Jean, som har rötterna i trakten. Men det finns inga lokala vykort och Musse Pigg passar inte in.

  Efter proviantering fortsätter jag västerut. Hittar vägen mot Vadstena över Väderstad, och finner ännu en högklassig och hojvänlig väg. Njuter mjuka kurvor och ett blandat landskap. Det öppnar sig. På väg ut ur den småländska skogen. Stannar vid ett naturum invid fågelsjön Tåkern och traskar i sällskap med en bofink ett hundratal meter till ett väl tilltaget fågeltorn. Salskrake, tofsvipa, rödbena och inte minst den bruna kärrhöken, summerar jag efter en halvtimme. Kvalitetspaus med termoskaffe.

  Åtta mil är optimalt innan man behöver sträcka på rumpan då man kör. Har man någon på bönpallen är fem mil fullt tillräckligt.

  Fågelskådandet, fotograferandet och samlandet, är tämligen nypåkommet. Jag kan inte förklara var eller när det uppstod. Kanske framlockat av kolibrin hos Roffe i Misiones i Argentinas gränsland till regnskogen? Mekanismerna bakom är däremot tydliga och med en smula fantasi lätta att spåra. I begynnelsen var en semesterresa till Reersö i Danmark på 1960-talet. Då var det inte fåglar. Det var kapsyler. Än idag kan jag förbanna att jag som tolvåring gav bort en skokartong full med kapsyler. En missbrukare som desperat försökte bli kvitt sin drog. Hej, jag heter Per Erik. Jag samlar kapsyler. Fyrtiotvå år senare kan jag blunda och ännu känna hur jag för ned handen i lådan, skakar lite och låter kapsylerna rassla och rinna mellan fingrarna. En lightversion av Joakim von Ankas pengabad. Kapsyler med logotyper från danska läsk- och pilsnersorter som inte finns mer och Citronvand och Jolly-Cola och Wiibroe Grön. Ständiga återfall. I Buenos Aires för något år sedan kunde jag inte alldeles omedelbart kasta Quilmes- och Schneiderkapsylerna i soporna. Så var det samlarbilder. Det var flaggor som kom med tuggummin och så var det de där sliskigt söta, rentav äckliga, röda och gula sockerkulorna som Coralli tillverkade och kallade för Allsvenska stjärnor. En fotbollsspelare i varje ask. Till slut hällde jag ut karamellerna i en dagvattenbrunn. När sonen samlade hockeybilder med NHL-spelare var jag där i utkanten och pillade. Längst och allvarligast var ändå radioknarkandet. Det kallades DX-ing och gick i princip ut på att höra all världens radiostationer och sedan få en bekräftelse att man hört dem. Timmar förflöt inklämd i hörlurar och bortanför världen, tusentals kronor lades ut i flygpostporto. Samlingen blev slutligen rätt imponerande. Internet hette vägen ut ur missbruket. När Joy FM i Ghana och CFCW i Alberta, Kanada, plötsligt kunde höras med full kvalitet i datorn bröts magin. Jag minns emellertid fortfarande med viss nostalgisk upphetsning den gången jag blev så överraskad att jag på allvar trodde att jag fick en infarkt. Det var ”dubbelstuds” för FM-vågorna i atmosfärens e-skikt och jag loggade Kol Israel och stationer i Beirut på radion. FM-vågor studsar vanligen inte alls. Och radiosignaler på de här våglängderna, på de här avstånden, är extremt ovanliga. Försök själv ska du se hur lätt det är.

  I dag är det alltså fåglar. Samma, samma, men olika, som ett modernt talesätt lyder. Jag försöker kontrollera missbruket och slätar över det med att det rör sig om en ständig fortbildning.

  Hur det blir när det gått så långt att man gömmer fågelboken eller det långa objektivet i tvättkorgen för att inte avslöjas, det vet jag inte. Det finns kanske kliniker?

  Tonar ned med vetskapen att Bruce – den allsmäktige - Chatwin huvudstupa kastade sig på tåget i London och for till Hebriderna då han fick höra talas om en albatross. Jag är alltså inte ensam. Inte heller är mitt missbruk särskilt utvecklat.

  Smalt mellan Vadstena och Motala. Lägre hastighet, trafik och fartkameror. Jag rullar in i Motala. Kusinerna bodde här. Jag minns exakt var IC-macken låg vid infarten. När jag googlar IC får jag veta att ”som stationsnamn lär IC innehava förekommit här samt var i landet bak fram mot mars 1969.” Googles översättningar är på god väg att ytterligare utveckla och berika det svenska språket. IC betydde Inköpscentralen och var ett kooperativ som startades av Sveriges Trafikägares Riksförbund 1928 för att ge bilägarna rimliga priser på bensin, olja och andra biltillbehör. En konkurrent och uppstickare till alla de amerikanska oljebolagen. Köpte sovjetrysk olja som hånfullt kallades bolsjeviksoppa. IC slogs samman med OK och slutligen tog shejkerna i Kuwait över. Resterna av IC ligger idag någonstans i cisternerna hos OK/Q8. Ideologin, det man trodde på, är däremot vilse i öknen.

  Det är många bensinmärken som kommit och gått. Förutom IC minns jag Koppartrans, Murco, Esso, Caltex och några till. Cyklade längs Ängelholmsvägen hemma i Helsingborg och tiggde klistermärken. I dag finns det nostalgitidningar som skriver spaltmetrar om gamla bensinmärken. Människans intressen är märkliga.

  Glider genom villakvarter till Bondebacka i väntan på att min nattvärd ska komma hem från jobbet. Stockholm-Motala löd anropet från Radiotjänst en gång i tiden och på Bondebacka finns både radiomuseum och de båda masterna som långvågsantennen hängde i. Platsen andas Sven Jerring och Barnens Brevlåda.  Jag läser på en skylt att de gamla ekarna på Bondebacka bebos av kattugglor och slits en stund mellan radiomaster och fågelskog.

  Du kan ta en guidad tur i en av masterna – 120 meter rakt upp längs det ena benet. Jag gjorde det för några år sedan. Det är en fantastisk utsikt på toppen. Inte alla når dit. Vandringsledaren hette Mikael Falkner. Han gav order om klättring till första avsats och därifrån titta ned och vinka innan han kommer efter. Det kändes högt. Mycket högt. Hjärnan förmedlade bilder som magen reagerade på. Vi var 16 meter över marken. 104 kvar till toppen. Här brukar en av tio avstå resten av färden och Falkner berättar hur tuffe TV-gladiatorn Atlas skulle fotograferas i masten. Han fick darrig, svettig och blek hämtas ned från första plattformen. Vi fortsätter. En bit över trädtopparna försvinner den där känslan i magen. Hjärnan har släppt taget om avståndet till marken och en sorts lugn och frid infinner sig. Endorfinerna spritter och puffar när man når toppen. Utsikten är enorm, från Karlsborg till Norrköping. Det blåser lite och tornet svajar en aning. På marken igen serveras champagne och diplom.

  Motala är ett radiocentrum också i annan betydelse. Här pillade bröderna Axel och Karl Holstensson ihop radioapparater hemma på vinden redan 1923. Det blev Luxorfabriken. Den breder ut sig i stans västliga delar, som en lång hangar. Från mastens topp får man en uppfattning om hur stor fabriken faktiskt var. Det var för en tid en del av det svenska industriella undret. Bertil Torekull har berättat hur Axel Holstensson gick runt i fabriken och serverade de anställda varm nyponsoppa så att de fick i sig tillräckligt med c-vitaminer och inte skulle bli sjuka, och dra ned produktionstakten. Vid slutet var det dock inte de anställdas hälsa det hängde på. Det var produkten som inte överlevde.

  I Motala hamn finns ett sevärt motormuseum med en av landets största samlingar av Rolls-Royce. Har man tur arrangeras det mopedrally. Det är mycket som har varit i Motala.