Dag 3: Motala-Nora 172 km (via Askersund-Laxå-Svartå-Degerfors-Karlskoga-Gyttorp).

Från Motala kör jag rakt norrut längs Vättern. Svänger vänster strax före Askersund mot Laxå, och hittar ännu en specialsträcka. Härlig väg genom skog och längs sjöar. Vid kaffepaus i skogsparti går en vacker rödräv över vägen knappt trettio meter bort. Han glor misstänksamt på mig och jag på honom. Då jag hotar med kameran dyker han in i buskaget. En påminnelse om att djurlivet finns längs vägen. Trädkryparen matar ungarna i det urholkade trädet rakt framför mig.

  I Laxå svänger jag mot Karlskoga, men först Degerfors. Järnverk och fotboll. Det finns ett fotbollsmuseum, men han som har hand om det är inte där. För många år sedan emigrerade ett tjog järnverkare från Degerfors till Ryssland. Bortom Ural.

  Jag körde Ural ett år. En rysk sidovagnshoj med backväxel. Köpt av en stockholmare i Skivarp på den skånska prärien. Ett förträffligt fordon som kunde växlas om till tvåhjulsdrift för att kravla över myrar och betfält. Kunde fås med fäste för kulspruta. Men den var jobbig på långturer. Du fick sitta och hålla emot. Gasade du på så drog den hårt åt höger och släppte du gasen så drog den åt vänster. Trots att motorcykeln byggde på en effektiv tysk BMW från kriget så bestod den till stora delar av rysk teknik; enkelt, klent och bakvänt.

  Nu är ryska barnbarnsbarnen på besök i Värmland. Kanske blir det puss och kram och nya vänorter av alltihop. Det är han som har hand om fotbollsmuseet i Degerfors som vallar ryssarna. Jag rullar in vid Stora Valla. Det här var en gång Gunnar Nordahls hemmaplan, en annan gång Ralf Edströms. I går Ola Toivonens. Erik Hamrén var här och Svennis Eriksson lade upp sin taktik långt innan han fick Armanikostym. Här bytte Tord Grip in fräscha reserver. En samlarbild med ”Osten” Pettersson flimrar förbi i minnets korridorer. Och ”Skjorta” Bergström och ”Hambo” Jakobsson. Fotbollskultur. Jag träffar Hagström. Och Persson. Hagström har inte missat en hemmamatch sedan 1955 och Persson har spelat allsvenskt. Hagström heter Bengt. Han är klubbens materialförvaltare. Han tar mig med till Kafé Skitiga Bullen, sitt alldeles egna krypin under läktaren. Bakom tvättstugan och torkrummet med tvättmedelsdoftande tröjor. Hukar under strumpor som aldrig mer blir riktigt vita. Här har alla fotbollspotentaterna i vårt avlånga land suttit med en lindrigt ren kopp kaffe. Väggarna är tapetserade av bilder på dem. Hagström pekar och berättar. Han har mött dem alla. Spelare, tränare, kommentatorer, till och med domare och så UEFA-generalen Johansson, grädde på moset, kung i baren.

  Dagen efter mitt besök åker Degerfors IF till Ängelholm. Toppmatch i Superettan. Hagström stannar hemma. Persson tippar 1-1. Degerfors förlorar stort.

  Undrar över hur de reste till Ängelholm. Gunnar Nordahl skriver i sin bok Guld och gröna planer:

  ”Under mina år i Degerfors reste vi oftast tredje klass sittvagn till matcherna i storserien och vi hade matpaket med oss för att minska kostnaderna.”

  Jag vet inte om Hagström vet eller bryr sig, men ”Osten” Pettersson tog fyra straffar i samma match en gång då han stod i mål för IFK Kumla.

  Några månader senare, en ljum septemberkväll i Aten, får jag höra att Kafé Skitiga Bullen löper risk att rivas. Det regerande vänsterpartiet i Degerfors kommun investerar ett antal miljoner i Stora Valla, lägger konstgräs och bygger ny läktare. Ajöss krypin.

  För att vara på väg mellan Ystad och Haparanda så är jag tillfälligtvis lite ur spår.

  Jag glider vidare mot Karlskoga. Grunnar på var i helskotta boken Letälvsbygdens fåglar har tagit vägen. Fick för många år sedan ett signerat exemplar av författaren själv, Stefan Björn, en vän jag tappat kontakten med. Letälven hittar jag inte heller. Letar älven. Inte tillräckligt.

  Sten & Stanley gör den här dagen en eftermiddagsspelning för pensionärer i Borås. De lämnade Karlskoga tidigt på morgonen, och spelar redan Jag vill vara din Margareta när jag når Karlskoga. Tänkt studiobesök hos Scranta Grammofon blåses av. Riktar istället in mig på Bofors. Gnolar Galenskaparnas refräng Rotums kanoner, kulor och krut, ur filmen LEIF. Det är med blandade känslor jag kör runt i kanonkvarteren och söker efter Nobelmuseet. Hittar det inte. Tror jag. Hittar ett Bofors Industrimuseum. Det är stängt. Fast öppet. Det är billigare att gå på museum innan säsongen för då har inte entrén hunnit bemannas. Jag går ensam runt och tittar förstrött på lite bomber. I efterhand minns jag inte om de hade exponerat splitterbomber eller landminor. Inte heller granatgeväret Carl Gustaf. Hans far och farfar och några andra bredbenta gubbar i långrock med gradbeteckningar finns däremot på bild. Bildtexten berättar om växande intresse. Inte för vad. Vänder blad.

  En liten buss bromsar in på gårdsplanen och jag ropar Ni-hao åt en grupp kineser som har tio minuters bensträckare vid Bofors Industrimuseum. Det är ju öppet fast det är stängt. De kanske också tror att det är Nobelmuseet. Eller också så är det ju det. Jag patrullerar bland kanonerna med dem, ler lite konspiratoriskt och fotograferar då de glor i siktet på luftvärnspjäserna. Till slut är vi nästan goda vänner. Innan de åker störtar Alfred Nobel ut från brukskontoret. Hårt sminkad i väst och sliten jackett med fluga över skjortbröstet. Grått helskägg och vattenkammad sidbena. Alla kineser ska ta dynamitgubben i hand och fotograferas. Jag räcker min kamera åt en av dem och stövlar sist i raden fram i min aparta knuttemundering. Nobel, som i verkligheten heter Peter Sundt och är museiintendent, glor misstänksamt på mig, men fattar professionellt handen och ler översvallande in i kameran, innan han undrar:

  Where are you from?

  From Ystad, svarar jag, vinkar åt kineserna som klättrar in i bussen och far vidare. På väg från Helsingfors till Bergen i Norge. Oklart i vilken sorts affärer de var ute. Jag rullar långsamt nedför backen för att inte välta i gruset.

  Nora blir dagens etappmål. Här har jag aldrig varit förr. Övernattar billigt på Nora tåghem, ett vandrarhem på räls. Några medelålders pojkar i leksaksuniform varmkör en dieselmotor i en av barndomens rälsbussar. En gulorange sak. På ett annat spår står en vagn som rymmer Maria Langmuseet. Inte öppet. Deckarförfattarinnan Dagmar Lange, som hon hette i verkligheten, tog livet av Norabor i rasande takt under några decennier. Mycket folk är heller inte ute.

  Jag sover gott, men trångt, i den gamla sovvagnen. Jag såg ett tåg till Berlin på Malmö Central för en tid sedan – med sovvagnar. Annars trodde jag nästan att det här sättet att resa hade utgått. Just med nattåget till Berlin har jag slunkit genom järnridån. Sassnitz och gränskontroll. DDR. Pass och transitvisum. Valutaväxling. Kpistar och stenansikten. Grått och brunkolsrök. Från sovvagnsfönster ser jag medborgarkonturer, kamrater i kylig morgondimma, på väg mot arbetet i statens fabriker. Anländer trista Ostbahnhof nio år innan muren faller. Alltid ute i god tid.

  I Nora slipper jag brunkolsröken, ryckiga växlingar på bangårdar och färjestationer. Ingen uniform sliter upp dörren klockan halv fem och skriker passkontroll med en schäfer i sträckt koppel. Morgonfönstret vetter mot sjön. En kanadagås paddlar planlöst omkring i solblänk. Grannen i kupén bredvid försöker hosta lungorna ur kroppen. Luften är klar och kall.