Dag 8: Nordingrå – Umeå 194 km (via Ullånger-Docksta-Örnsköldsvik-Nordmaling-Hörnefors).

De första dropparna kommer redan då jag rullar ut ur garaget jag haft hojen i under natten. Den har stått granne med en folkvagn. Det är måndag morgon och jag firar en vecka i sadeln. Under veckan har regnet kommit i spridda, ofarliga, skurar. Det har blåst, stundtals hårt. Ändå ofta sol. Det ser ut som dagsregn nu.

  Det blir E4:an. Transportsträcka.

  I Örnsköldsvik gör jag ett tafatt försök att vänta in bättre väder och torka upp. På ett kafé, med religiös anstrykning, sitter jag med fyllig baguette och kaffe. Regnet slår mot rutan och när jag lyfter rumpan från stolen klibbar den fast. Jag läser Allehanda. Jeansen under min gamla slitna scotchlitekostym är dyngsura. Den tygstoppade soffan jag haft överdragskläderna på under fikastunden är lika dyblöt. Jag behöver inte låtsas som om det regnar. Det gör det. Inte slutar det heller. När jag väl dragit på mig de genomblöta kläderna igen och går ut till hojen ler folk under sina paraplyer. Jag ler tillbaka. Byxorna klibbar inunder. Det är ingen mesresa.

  Än en gång korsas min väg av en av svensk fotbolls stora grabbar, men av väderskäl negligeras skylten som berättar att Gunnar Nordahl står staty vid torget i Hörnefors, och försöker locka en och annan att svänga av. Staty är Nordahl i Norrköping också. Författaren Johan Tell som blivit utskälld för sin bok om Sveriges tristaste sevärdheter åkte däremot in till Hörnefors och levererar i boken en bild på den tunge centern med armarna över bröstet framför kommunkontoret. Nordahl är gjuten i brons och har därför en hudfärg som förvirrat mången betraktare. Tell undrar: är det kanske ändå inte brassen Jairzinho i svensk landslagsdress?

  Det syns tydligt på bilden i boken att det regnade kraftigt också den gången Johan Tell var i Hörnefors. Skänker viss skadeglädje.

  Johan och jag är inte släkt.

  Gunnar Nordahl däremot växte upp i en stor familj. I ett enda rum och ett kök bodde han i brukssamhället Hörnefors, som ligger en sväng-av E4, med tre systrar och fyra bröder, pappa Emil och mamma Nikolina. Som trettonåring blev Gunnar biträdande ölkusk och då hade han redan jobbat som latrintömmare. Sedan blev det bruket, Mo och Domsjö, där han fick jobb i hamnen. Och ännu några år senare blev han No i GeNoLi.

  Nordahls autograf fick jag då Guldlaget från 1948 spelade mot TV-laget på Olympia i Helsingborg i en uppvisningsmatch 1968. Också Gren skrev sin namnteckning i mitt block. Jag har kvar båda, men de har blekts liksom minnet av finter och skott har gjort.

  I en paus vid vägen värmer jag fel handskar (de i plast) på avgasröret. Upptäcker misstaget då det ryker friskt om dem och lillfingrarna förvandlas till någon sorts värdelösa blindtarmar.

  Polisen haffar mig i ett strilande blött Umeå. Jag har gett upp och rullar in på en gata med förbudsskyltar. Polisbilen står snart jämsides med mig. Dubbelparkerad på fel sida. Dock har jag i ögonvrån uppfattat undantaget som står inunder skylten: Gäller ej gäster till Hotellet. Konstaplarna gör inte honnör, men pekar var jag kan parkera. Poliser idag gör inte honnör. Poliser idag går i allmänhet inte heller ur sin bil. Framförallt inte om det regnar. Kan inte ens kallas konstaplar längre. Konstaplar var sådana som Kling och Klang och Tore Hedin. När sjön växer i lobbyn får jag reda på att det är någon sorts konferens på gång i Ume (inte Ume-å!) och därför rätt kört vad gäller hotellrum.

  En stund senare checkar jag ändå in. Centralt, varmt och gratis kaffe och våfflor. Ett vanligt kedjehotell, men det ovanligaste hotellrum jag någonsin bott i. Damen i receptionen ångrar sitt negativa besked när hon ser min genomblöta uppenbarelse och frågar en kollega om ”relaxen” är uthyrd. Det är den inte och jag får nyckeln till ett mycket speciellt hotellrum. När andra gäster har ett litet smartcard till rumsdörren får jag en vanlig nyckel med en liten vit anonym plastbricka.

  På tredje våningen ligger hotellets relaxavdelning. En dörr leder till herrarnas omklädningsrum. En annan till damernas. Där innanför är det gemensam badavdelning. Dusch och bastu och till höger ett litet rum för avkoppling. Vid sidan av bastun till vänster är dörren till mitt rum för natten. Ett sju-åtta kvadratmeter stort rum. Vitkaklat från golv till tak. En gång kanske massagerum eller något liknande. Fantasin får fritt utlopp.

 
I Umeå köper jag en fågelbok. Överraskar mig själv med att pruta igen. Får 25 kronors rabatt. Slår upp prutgås.

  ”Både på marken och i flykten är prutgåsen lätt igenkännbar på sin svarta dräkt i kontrast mot den vita bakre delen av magen och undergumpen.”

  Funderar en stund på det här med undergump.

  Kvällens buffé är gratis. Jag äter och torkar kläder i bastun utanför mitt rum. Det är bekvämt. Dagsregnet bleknar bort.

  På kvällen hör jag en kvartett kvittrande konferensdamer från Ängelholm som tar relaxen i besittning. De duschar och bastar både länge och väl. Pratar inte särskilt dämpat damprat. Om de bara visste att jag låg där bakom den anonyma dörren. Relaxen stänger klockan 23. Damerna kvittrar vidare. Läser fågelbok och andas ut. Somnar.