Dag 4: Nora-Ockelbo 274 km (via Storå-Kopparberg-Grängesberg-Ludvika-Borlänge-Falun-Hofors-Storvik).

Jag följer Tre sjöars väg. Hinner inte räkna sjöarna, men de är fler än tre. En bra väg att köra motorcykel på. Nu genar jag landet, efter min värmländska utflykt, för att komma längre österut. Jag är trots allt på väg mot Sveriges östligaste stad.

  Passerar det stora bryggeriet i Grängesberg. Tänker i ett återfall kortvarigt på kapsyler. Minns också den där gången då jag besökte Boliden Mineral. Fäller upp visiret och känner inte alls igen mig. Inser efter en stund att jag var i Garpenberg då, den där gången. Inte Grängesberg. Historien är bra ändå. En man, låt oss kalla honom Sven för det var så han hette, grävde nytt avlopp i trädgården i Edenryd, i nordöstra Skåne. Sven fann en sten som glimmade. Fyra centimeter bred och 68 gram tung. Han lät analysera stenen och den innehöll sensationella 3,5 procent rent guld. Geologerna häpnade. Boliden Mineral kom till Skåne för prospektering. Vaskmaskiner hämtades från Amerika och på laboratoriet – i Garpenberg - kunde jag i mikroskop se små guldkorn, nuggets. Det fanns någonting där. Men hela äventyret kom av sig. Chefen möblerade om i firman och prospekteringsavdelningen fick andra uppgifter. Elaka tungor säger att Sven sålde huset dyrt. Andra visste berätta att han varit i gruvorna i Sydafrika. Karin och Gunnar på Boliden trodde på Sven. Gott nog. Inmutningen föll ändå i glömska. Guldet blev till sand. För Boliden.

  För Spendrups är det tvärtom. Här görs det guld. Norrlands Guld. Trots namnet så är det här, i Grängesberg i norra Svealand, som den tappas. Sitt ursprung har den i Sollefteå, men pojkarna Spendrup har varit duktiga på att köpa upp, avveckla och koncentrera till anläggningen i Grängesberg. Läser man pressmeddelanden ges man uppfattningen att det är Europas modernaste bryggeri. Det kanske det är.

  Mitt intresse för kapsyler är större än för öl. Jag far mot Ludvika.

  I Ludvika har jag en väninna. Hon fyller 90 i år. Thea är dotter till arbetaragitatorn och författaren Ivan Oljelund och Thea och jag har aldrig träffats, men jag har en hel pärm med brev från henne. Under några år spelade vi scrabble per korrespondens. Hon vann alltid. Det gjorde ingenting för hennes brev var, för att fullfölja den gyllene tråden från tidigare stycken - guldgruvor.

  Thea Oljelund utbildade sig till hårfrisörska, men blev Året Runts mesta journalist någonsin. Hon skrev så mycket reportage att tidningen var tvungen att förse en del av dem med pseudonym.

  Den här gången stannar jag inte och försöker hälsa på. Hon vill inte ha besök. Tycker inte att hon är representabel. Det tror jag vad jag vill om. Ur alla hennes brev minns jag speciellt när hon berättade om sin canceroperation. Hon vaknade upp ur narkosen och läkaren visade henne tumören hon hade haft. Hon ville ha den med sig hem i en burk. Den var så vacker, skriver hon. Minns inte om hon fick det.

  Hennes brev är en räcka fantastiska berättelser. Som hur hon och Vilhelm Moberg – jo, de var vänner - hjälptes åt att flytta en intill medvetslöshet berusad Albert Viksten till planet med destination Alaska på flygplatsen i New York. Och hur han långt senare berättade att han drömt att Thea och Moberg dykt upp på flygplatsen i New York. Han fick aldrig veta sanningen, skriver Thea.

  Viksten skrev flera böcker om äventyren i Yukon. Han måtte ha nyktrat till.

  Tankar. Först på Thea och sedan på Statoil.

  Inser att det förr eller senare blir mer än skurar och att de grå sopsäckarna som jag paketerat väskorna i är på väg att slitsas upp, både här och där. Stannar på Biltema i Borlänge och hittar en förtjusande liten sparkdräkt, utan slits, till min packväska. Det är en grön presenning för gräsklippare utan garage. Ser ut som en pyramid och är så stor att jag skulle kunna klippa hål för ögonen och trä den över både mig och väskorna. Avstår det. Köper färgglada bagagestroppar.  

  I Falun når jag fram till någonting som är ”omistligt för hela mänskligheten”. En ”ojämförligt mest enastående kultur- och naturmiljö”. Jag är i Falu gruva. Detta hål i jorden är ett av Unescos många världsarv i Sverige. Jag står och spanar ut över det nedlagda dagbrottet och söker det omistliga. Jag har sett Kennecott Copper Mine i Bingham Canyon i Utah där Joe Hill retade gruvmagnaterna med sina strejkvisor. Det var rysligt mycket större. Utanför gruvan satt en skylt som berättade hur många dagar verksamheten kunnat pågå utan att företaget förlorat tid på någon arbetsskada. Då fick säkert ändå ingen nyponsoppa i Utah.

  ”The copper bosses killed you Joe, I couldn’t die says he…”

  Tillbaka till gruvan i Falun. Tillbaka till Carl von Linné. Han beskriver verksamheten så här på 1730-talet:

  ”Helvetets hela uppenbarelse finns här för ens ögon. Ingen präst skulle faseligare det kunna beskriva. Homeros skulle inte kunna skildra det gruveligare…”

  Linné i all ära men den rysligaste gruvskildring jag läst skrev Egon Erwin Kisch i ett reportage från en spansk kvicksilvergruva.

  Av det ”faseliga” i Falun syns heller ingenting idag. Jag ser istället en ung kvinna som balanserar på dagbrottets rand. Hon är klädd i kraftiga linnetyger i dova färger. Lite allmogekänsla, nästan medeltida. Jag pratar med museichefen som går och plockar skräp (!) strax innanför staketet. Det är modefotografering. Klädskaparen Gudrun Sjödén plåtar höstens kollektion i Falu koppargruva.

Omärkligt över gränsen till Norrland. Gästrikland. Här har Bergslagen förvandlats till det mer turistanpassade Järnriket. Gruvor, smedjor och masugnar. Kratte masugn. En stilla naturskön ruinmiljö som berättade om generationers slit för att framställa järn. Wallenbergarna avslutade den produktiva epoken redan i slutet av 1800-talet. Skogsbruksskolan flyttade sedan ut och idag lockas folk till Kratte masugn med White Sand Beach, en konstgjord charterstrand, en lyxbubbla för sol- och värmetörstande cocktailturister. Jag förvånar mig. 

  Hofors. För trettio år sedan jobbade jag på Gefle Dagblads lokalredaktion. Jag minns en deprimerad kommun som behärskades av stålverket. Då hette det SKF Steel. Konjunkturerna var nedåt. Uppsägningar och sjukskrivningar. Hängande läppar. Flata politiker och gnälliga tjänstemän. Få ljuspunkter. Som de fladdrande ballerinor från Bolsjojteatern i Moskva som kom på studiebesök i stålverket. Flirtiga leenden och ögonkast i hettan runt glödheta kokiller med skvalpande fräsande vitglödgat stål. Truckar. Slammer och gnissel.

  Det blir dagens på en pizzeria. En pratsam nysvensk presterar en alldeles utmärkt panerad spättafilé med pommes frites och remouladsås. Jag är ende gästen. Stället är ljust och rent. Krögaren har tidigare bott i Kalix.

  Kommer ihåg gamla kämpar som mindes med näsorna i klippboken. 1940-tal. Hofors AIF skulle spela bandy på Gösken. Det hade snöat rikligt. Kvällen före matchdag skottade och sopade laget med gemensamma krafter upp en plan på isen. När de kom ned på söndagen hade pimpelfiskarklubben varit där.

  Kör över Hoån, som rinner ut i Gösken, uppför Tröttbacken och österut.

  I Kungsgården, strax före Sandviken, svänger jag efter visst besvär vänster, korsvägar och avtagsvägar har förändrats på trettio år. Jag genar via Järbo och Medskogssjön, till Ockelbo. En väg jag kört många gånger. Vi bodde i Ockelbo. Passerar stället där jag kanske, eventuellt, en gång såg ett lodjur passera över vägen. Då körde jag en allt rostigare Ford Capri, ett missfoster till bilmodell, på väg till och från jobbet. Nu njuter jag av vägens kurvor. Försöker i tanken formulera något poetiskt om frihet och motorcyklar. Misslyckas.

  Det är torsdag då jag kommer till Ockelbo. Jag ser polispiketer. Mysrösten från lokalradion sänder direkt från torget utanför Centrumhuset. Ingen tar notis om honom. Jag tar in på härbärget som ligger mitt i byn, en grå träkåk på en liten kulle. Före detta socialkontor. Nu vandrarhem i holländaren Andrés regi. En man som ger fryntligheten ett ansikte. Jag får det största rummet på andra våningen med utsikt över torget. Det där med före detta socialkontor i Ockelbo är en inte helt oviktig detalj att lägga märke till.

  Går en runda förbi Bysjön. Minns inledningen på Pojkarnas Julbok 1942. I Pärlfiskaren berättar Victor Berge om sin första kärlek. Han är tio år, moderslös, och förälskar sig i en segelbåt i Bysjön i Ockelbo. När han blir elva tar hans far livet av sig och världen rasar för ett ögonblick samman. Omedelbart efter konfirmationen smiter han från slaktaren han bor och jobbar hos. Han ska till sjöss. Victor Berge kräks över Bottenviken, men blir en av de stora svenska äventyrarna. Han fiskar pärlor, dyker och konstruerar med framgång en dykarhjälm. I Faran är mitt liv berättar han om hur han hamnar i ett japanskt fångläger i det ockuperade Indonesien under kriget. Släppt ur fånglägret väger han 47 kilo. Men han lever. Det är också långt från utackorderingen hos den skitige slaktaren i Ockelbo till den kinesiske sockerkungens marmorpalats i Surabaja, där han bodde en tid med fru och barn. 

  Victor Berge var mycket god vän med den amerikanske radiojournalisten Lowell Thomas som i sin tur var mycket god vän med Lawrence av Arabien. Avdelningen för värdelöst vetande.

  Drar mig mot kyrkogården. Här vilar Berge. En rödstjärt vippar runt gravstenarna, men leder mig fel. Slutligen hittar jag en enkel minnessten. Pärlfiskaren Victor Berge dog 1974 i Stockholm men kom, på egen önskan, hem till slut.

  Förre socialchefen i Ockelbo heter Olle Westling. Kanske är det hans gamla arbetsrum jag somnar i. Sonen heter Daniel och drev inte utan framgång ett gym i Stockholm. Nu lever han på skattemedel.