Dag 5: Ockelbo – Ånge 263 km (via Lingbo-Bollnäs-Ljusdal-Tallåsen-Hennan).

Ockelbo har statsbesök. Prins Daniel och kronprinsessan Victoria kom med tåget någon timme före mig i går. Byn är tapetserad av Arbetarbladets löpsedlar:

  VÄLKOMMEN HEM DANIEL!

  Lokalradion sänder fortfarande direkt från torget. Polispiketen cirkulerar.

  Det surrar av tyska och engelska vid vandrarhemmets enkla frukost. Holländaren André är nöjd och fyller på bakeoff-frallorna. Redo att när som helst ge sig in i någon diskussion. Roland Rödermund, en ung reporter från den tyska tidningen Gala i Hamburg berättar förtjust att det kungliga paret ska besöka pannkaksfabriken på förmiddagen. Han kommer till Ockelbo direkt från en intervju med Kate Moss. Han har redan varit i älgparken.

  Kanske var det Kate Bush han hade intervjuat.

  Jag åker med honom i hans svarta BMW och när det visar sig att han glömt batteriet till kameran förvandlar jag mig omedelbart till tysk kändisfotograf. Som sådan är mitt främsta uppdrag att få till en bild där både prins Daniel, kronprinsessan Victoria och unge Rödermund syns. Tillsammans. Någorlunda skarpt. Tjänstemännen på länsstyrelsen i Gävle som ägnat månader åt att utfärda tillfälliga journalisttillstånd för besöket bara nickar och ler mot mig, trots att jag saknar det tjusiga inplastade ID-kort alla andra bär om halsen. Jag ler tillbaka och min tyska inskränker sig till att beställa zwei bier, bitte. Det passar inte här. Här är det heller ingen som frågar: where are you from? Det är sol, glada barn och en brett leende Victoria. Daniel är lite stel och håller sig mer i bakgrunden tills han träffar någon han minns från förr.

  Jag skulle kunna lätta upp stämningen, sträcka fram handen och kamratligt, kanske lite farbroderligt, undra om han mindes när vi såg Ockelbo BBK mot Alvik i basket tillsammans för trettio år sedan. Kommer han ihåg den där kobente amerikanen – hette han inte Nick Yankovic? Eller att vi hade matlag och en gång fick en rysligt stark kycklinggryta med etiopiska kryddor av grannen Kidane. Troligen inte.

  Jag förbannar att jag ändå inte tog med det exemplar av Whisky Blues som jag släpat med mig hela vägen. Det hade varit läge för lite kunglig glans över boken, sträcka över den och yttra något käckt och lagom rojalistiskt.

  Efter uppståndelsen vid pannkaksfabriken ägnar jag en timme åt att mejla bilder från Ockelbo till Hamburg. Lämmeltåget av fotografer och journalister sugs vidare efter kungligheterna till en fönsterfabrik i Lingbo. Hej och hå. Själv växlar jag upp på Tidernas väg och far stillsamt norrut genom Hälsingeskogarna.

  Jag tar till mig försommarsolen. Den slingrande vägen för mig genom landskapet. Mår bra. Tyskens älgpark strax norr om Ockelbo gör mig medveten om att det är viltrika vägar jag färdas på. Inte bara älg. Även varg blir allt vanligare. Nu kommer jag in i territorier där det finns björn.

  Norr om Ockelbo är bortaplan. Okänt.

  I Ljusdal ringer jag vännen Kjell som ska finnas i krokarna. Sen kör jag bron över Ljusnan. Kjell är i sin barndoms Tallåsen. En mil till. Tankar i Ljusdal. 13,93 för en liter. Också en fördel med att inte köra under semesterperioden. Juli är bensinen som dyrast.

  Kjell heter också Erling och Genberg. Han är ett populärlitterärt fenomen med över 220 titlar bakom sig. Kanske ännu fler. Bland dem en mycket underhållande bok om sitt liv, Ur min skottvinkel.

  Innan Kjell E Genberg blev Sveriges mesta författare var han popmanager. Det var 60-tal. Beatles och Stones. I Sverige hette de Hep Stars, Tages och Shanes.  Kjell skrev låtar och blev manager för Panthers från Ljusdal. Fancluben fick tusen medlemmar och blev större än Rolling Stones. Panthers och Genberg kom inte överens och när Shanes spelat en kväll i Tallåsens Folkets Park lämnade han managerjobbet och liftade därifrån med norrbottningarna, och flickornas Lennart Grahn i spetsen.

  Just därför är det lite extra kul att Kjell är hedersgäst när The Panthers och Shanes spelar upp till en revivalkväll i just Tallåsens Folkets Hus. De verkar komma överens nu.

  Banden repar och minglar i trädgården hos en av popgubbarna. Det serveras Fjäll-Pommac , men jag som ska vidare dricker kaffe. Shanes spelar lite då och då fortfarande – mest listettan Cris craft number nine – medan Panthers är mer ostämda. Jag byter bok med basisten Svante Elfgren, som skrivit en bygderoman. Martti och Julia byts mot det exemplar av Whisky Blues som prins Daniel aldrig fick. Det står på tornedalsfinska i Svantes bok. Efter tiden som musiker i Shanes, ett av landets populäraste popband, jobbade Svante, en skönlockig popidol, som vägarbetare och mentalskötare. Han har också haft en kiosk. Så skrev han en bok. 

  Vinkar lycka till och dränker gitarrerna i motorljud då jag far vidare mot Ånge. Sviker Sveg som var tänkt mål. Tänker på Genberg, Grahn och grabbarna som grillar, umgås och låter minnena flöda med hjälp av några flaskor Fjäll-Pommac. Gubbar som fick tjejerna att svimma för fyrtiofem år sedan. Då när Bild-Journalens elefantbilder klistrades upp på flickrumsväggar.

  Rak, trist väg. Norrländskt ödsligt. Det är fredag. Skog och melankoli. Norrut.