Dag 6: Ånge-Kramfors 222 km (via Stöde-Sundsvall-Timrå-Härnösand-Utansjö-Ramvik-Lunde).

Ånge. Det känns som om jag är riktigt långt norrut. Ändå kallar hotellet sig för Mittlandia. Sverige är ett avigt land. Motorcykeln i parkeringshus under hotellet. Skitigt golv. Damm och grus och mög. Jag vill inte sätta ned väskorna. Kvällsbuffé i restaurangen. Under ett lock med brännhett handtag hittar jag tacoskryddad köttfärs. Svenska smörgåsbordet utvecklas. Allt är gott, rejält och till ett vettigt pris. Vinet kostar olika beroende på vem som serverar. Ur samma bag-in-box. Ett tvärsnitt av glesbygdsbefolkningen surrar kring grytorna. Unga par och barnfamiljer. Shorts, linnen och tatueringar. Varför klär kvinnorna upp sig och ser fina ut när de går ut i sällskap med män i slafsiga t-shirts och kortbyxor? Ett av världshistoriens mysterier. Några resande hotellgäster i lågmälda samtal.

  Ånge är till ytan landets 27:e största kommun, men det bor bara 3,25 personer på varje kvadratkilometer. Vi pratar glesbygd. Får reda på att Lars Lagerbäck är uppvuxen i kommunen. Tänker Ånge-st.

  I ett äppelträd i en villaträdgård sitter ett dussin rödbröstade domherrar och piper. Jag stannar och pillar fram kameran ur den ena sadelväskan. Ett långt objektiv drar till sig grannarnas blickar. Vad gör karlen?

  Lämnar utan saknad Ånge. Sydost på E14. Känner mig hemma. E65 – vägen som ersatt gamla ”landsvägen” och knyter ihop Ystad med Malmö hette tidigare E14. Det gjorde den nyårsafton 1978 då bröderna Pålsson tog sig till Ystad, den ene bakom ratten och den andre gående framför bilen för att bokstavligen känna att de inte körde på någon. En sådan snöstorm tror jag inte att de upplevt på E14 mellan Ånge och Sundsvall. Å andra sidan finns här varningsskyltar för korsande skoterspår. Det har vi inte på prärien.

  Bensin i Sundsvall. Konstaterar att förbrukningen ligger ganska jämnt på 0,45 liter per mil. Väl mycket för en 800-kubikare som väger 245 kilo. Är det jag som är för tung? Det finns bilar som drar mindre. När ska motorcykeltillverkarna förstå att måttfullare bensinförbrukning är bra för både miljö och plånbok? Kör dessutom på 98 oktan för att få jämnare gång och slippa knackningar i ventilerna då jag accelererar vid omkörningarna.

  Vid Väderstad i Östergötland passerade jag över E4:an. I Sundsvall återser jag den. Blinkar in mig i filen för norrgående trafik och ägnar inte staden någon större uppmärksamhet. Jag är på väg mot Ådalen och Höga Kusten.

  Ett litet naturreservat vid Indalsälvens delta. En kilometer grusväg. Fruktpausar. Noterar spår efter aktiva bävrar, men ingen visar sig. Inte ens mindre strandpiparen syns mer än på en informationsskylt. Inga drillsnäppor heller.

  Drillflickor däremot och stadsmusikkår på lördagstorg i Härnösand. Folkliv och fika i solen. Hinner in på bolaget för ett ekologiskt argentinskt innan klockan slår ett. Vi håller helg i landet Sverige.

  När Höga Kustenbron siktas svänger jag vänster och lämnar E4:an. Ådalen nästa. I Ramvik saktar jag in. Kanske kan jag se den gamle statsministern Fälldin påta i sin långbänk… När jag stannar och frågar har jag redan kört förbi. Han bor i Ås. Dessutom är han lite skröplig, så besöket får anstå. Istället kör jag in i Lunde för andra politiskhistoriska vingslag. Det är på dagen 80 år och en vecka sedan en fredlig demonstration utlöste panik hos militären. Thorbjörn Fälldin hade fyllt fem. En vecka tidigare mindes man ordentligt. Bosse Widerbergs film fyllde Folkets Hus i flera föreställningar. Fem personer sköts till döds, den där gången 1931. Jag tänker att det som politiken kunde orsaka för åttio år sedan krävs det ett fotbollsderby för att åstadkomma idag. Går en stund på vägen ned mot hyreskasernen vid varvet som var demonstranternas mål. Där bodde strejkbrytarna. Kollar in monumentet, hästen som stegrar sig, och Folkets Hus. Om dessa väggar kunde tala. I grannhuset vajar en thailändsk flagga, men jag förstår inte om det bjuds vårrullar eller massage. Det syns ingen men någon vattnar med en slang på baksidan.





Thomas Nydahl skriver i sin bok Långsamhetens nej:

  ”Jag vet ingenting om ideologiernas definition av rätt och fel. Men jag vet när det gör ont i magen och varför.”

  Rullar runt i Kramfors. Ser inte Robert Lind. Inte mycket annat heller. Trist liten håla. Ändå en kommun som lyckats med turismen. Ådalen smakar lite Norrlands Österlen. Höga Kusten står för sig själv. Dessutom högre och högre enligt alla rapporter. Nynnar slagdängan om han som var béfälhavare på Ångermanälven, Ångermanälven. Följer floden.

  Strax utanför Kramfors, i Frånö, prutar jag ned ett hotellrum inklusive frukost från 795 till 500 jämnt. Det tar tio sekunder. Jag är sämst i världen på att pruta, men inser att jag blir ende gästen i den herrgårdsliknande byggnaden. Hotellet drivs av en polsk familj. Bara dottern pratar svenska. Rummet är puttinuttigt. Löpare, broderier och vita spetsar. Som om herrgårdsmamsellen själv bor där. Det argentinska vinet smakar bra. Jag är noga med att inte spilla. Björktrastarna tjattrar utanför fönstret.