Dag 9: Umeå – Piteå 323 km (via Holmsund-Täfteå-Burträsk-Skellefteå).

Vädret är fortfarande ostadigt då jag lämnar Umeå. På väg mot Holmsund för ett besök på Kamratvallen kommer de första dropparna. IFK Holmsund spelade allsvensk fotboll 1967. Det är så länge sedan att föreningen både hunnit gå bankrutt och läggas ned två gånger. Den har slagits samman, försvunnit och bytt namn. Fram och tillbaka. Just nu spelar man i division V södra Västerbotten.  Motståndarlagen heter sådant som Tegs United och IFK Flurkmark. Jag har kvar samlarbilderna från den allsvenska sejouren. Då mötte de AIK, Helsingborg och IFK Göteborg. Säsongen resulterade i tre segrar, två mot bottenkollegan Hammarby och en mot IFK Norrköping. Sju poäng. Kenneth Sjöblom gjorde nio mål i allsvenskan. Ronne Bäckman sju. Kent Nygren och Håkan Wiberg spelade alla matcherna, liksom Gösta Nordahl. Jag ser ingen staty.

  Avslutningsmatchen mot Gais samlade 167 personer. Det var öde till och med på träläktaren på Kamratvallen, ett inkast från hamnkranarna.

  Elake Vinnie Jones från Wimbledon spelade en säsong i IFK Holmsund. Det var 1986 och han värvades med lägenhet och ICA-kort som enda ersättning. En precis lika osannolik, men sann, historia som den att Liverpools och engelska landslagets Peter Crouch en gång hade svårt ta en ordinarie plats i IFK Hässleholms a-lag.

  En vaktmästare kör åkgräsklipparen fram och tillbaka över planen. Linjerna är inte kritade. Ännu spelar IFK hemmamatcherna nere på skolan, men snart ska den gamla arenans gräs vara redo för nya snedsparkar. När jag frågar efter vägen till fotbollsplan uppe i byn får jag osäkra svar. Man är inte riktigt säker. Den allsvenska sejouren är mycket avlägsen.

  Det är ungefär en och en halv mil, Blå vägen, mellan Umeå och Holmsund vid kusten, och jag kör sträckan i regnet några gånger innan jag hittar avtagsvägen som ska ta mig till Täfteå. Gps? Aldrig! Jag memorerar kartan på morgonen och hittar jag är det ju bra. Annars är dörren öppen för andra äventyr.

  Jag åker till Täfteå för att se logen. Träffa Signar och hans Maj-Lis. Kanske Ragnhild, Mats-Ove eller någon av de andra dokusåpakändisarna från TV-programmet om dansbanan i Täfteå. Det regnar ihållande då jag handlar en ursäktsbanan (30 kr/kg!) i affären i Täfteå och samtidigt, helt apropå, slänger ur mig: - ursäkta, var ligger logen?

  Signar är i affären, meddelar Maj-Lis. Han kommer strax. Hjälper honom snart att bära läskburksflak och sedan jag dragit fram mitt äss ur bakfickan, namnet på en gemensam bekant i dansbandssvängen, en skönsjungande blondin med glimten i ögat och ett härligt leende, är vi du och bror. Vi hjälps åt att laga dammsugaren. Det är stopp i röret. Damm och skit sitter som betong. Maj-Lis bjuder på renklämma och kaffe och norrländsk gästfrihet plockar nya poäng. Logen i Täfteå har blivit en attraktion och folk ringer från hela landet. Det blir trångt på parkeringen i sommar. Ragnhild kommer att få dansa och autografblocket blir fullt hos Mats-Ove.

  Jag erbjuder mig att ta med en affisch för nästa danskväll och hänga upp den i Burträsk, men Signar tvekar. Det är lite för långt. Inte lönt. Cavalkad ska spela. Det kommer publik ändå.

  Efter Täfteå pekar framhjulet mot Burträsk. Torgny Lindgrenland. Västerbottens inre. Pölsa och hummelhonung. Den äldre mannen jag möter på cykel på landsvägen, det kan vara predikanten Olof Helmersson, på väg för att omvända de omvända, återkalla frälsningen från 50-talets väckelse och avkristna Västerbotten. Regnet ger upp, jag ler och liksom konsumerar ensamheten, berättelserna och den relativa kylan, tio-elva grader, på den raka och glest trafikerade vägen. Njuter melankoli. Mil läggs till mil. Kör förbi Varmvattnet och Lappvattnet. Kommer ihåg veckotidningarnas skriverier om spökerierna på prästgården i Borgvattnet, men det är inte här. Spökar kanske ändå. Ser en övergiven snödriva i skogens skugga. Börjar känna mig som norrlänning.

  I Wien i Österrike finns det ett sällskap för bromsandet av tiden. I Västerbotten tycks behovet av sällskapets ansträngningar vara försumbart.

  Burträsk är Ostriket. Museet tar entré och får anstå. Butiken kan inte konkurrera med Boxholm. Funderar ändå en stund på en jämtländsk getost. Köper te. Strax därpå, in i Guldriket. Hockeytokiga Skellefteå fick silver i elitserien, guld har de hemma. Ut på E4:an igen. Mot Pite (inte Pite-å!).

  Incheckning på golfbanan. Alldeles nytt och fräscht motell. Jag undrar om det faktiskt är så att lakanen är helt oanvända. Får nämligen packa upp dem ur en liten bag och bädda själv.

  På kvällen åker jag in till Piteås spatiösa sportbar för att se det allsvenska derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Vi är tre-fyra personer med varierande sympatier. Beställer en rejäl hamburgertallrik för att kunna sitta ett tag. Matchen ska ta två gånger 45 minuter. Snabb ledning för HIF och sedan pangar en smällare vid det ena målet och in rusar en galen supporter på plan, puttar omkull HIF-målvakten Pär Hansson. Matchen är över efter tjugo minuter. Hamburgaren känns för stor. Kvällen för kort. Matchen ännu kortare. Men det är sol i Piteå.