Dag 10: Piteå-Gammelstad 248 km (via Älvsbyn-Vidsel-Storforsen-Boden-Luleå).

Ett tips på vad jag ska se i Norrbotten är Storforsen. Så när jag taxar ut från golfbanans motell i Piteå kör jag mot Älvsbyn, in i landet, istället för kortaste vägen mot Luleå. Passerar Vidsel och ser skyltarna om Jokkmokk. Tänker, kanske, kanske…

  Storforsen imponerar. Ett fall på 82 meter på en sträcka av fem kilometer. Det dånar på ett sätt som fartvinden aldrig kan matcha oavsett hur mycket visiret än läcker. 150 000 besökare per år och jag konstaterar än en gång att slutet av maj är en förträfflig tid att resa – om du vill slippa trängsel på vägar och turiststråk. Och ändå inte bryr dig om att alla museer är stängda. Ser svartvit fågel. Kanske strömstare. Jag missade den i Emsån. Det hade annars varit roligt. Turistbyrån i Vetlanda skröt om den.

  Vid Storforsen har schlagershowen med det fantasieggande namnet Diggiloo spelats upp flera gånger. Jag ryser. Magiskt säger Lasse Holm. Jag ryser igen.

  Dig-a-loo (engelska: gräv en latrin).

  Inget Jokkmokk. Jokke hette Bengt Johansson, bytte till Djupåsen, och hade C i musik i skolan. Han var med i några Åsa-Nissefilmer på 1960-talet och turnerade från Minnesota till Tijuana i Mexiko under sin storhetstid. Tjosan, tjosan.

  Från Jokkmokk utvandrade min svågers mormor med far och mor och syskon och syskonbarn. De blev Brasiliensvenskar. For ut under storstrejken. Höll på att gå under i Sydamerika. Floden tog, skrev Gerda Pehrson, när hon berättar om hur Uruguayfloden svämmade över och svepte med sig barn, boskap och bostadshus. Förutseende föräldrar band fast ungarna i träden. För något år sedan färjade jag mig över Uruguayfloden till den svenska kyrkogården i brasilianska Porto Lucena. Svågerns mormor med familj for hem igen. Till det Jokkmokk som jag aldrig når.

  Efter Storforsen tillbaka mot Älvsbyn. Tankar i Vidsel. Bilist blinkar. Jag hejar glatt. Han varnar för polis och jag grunnar på det faktum att jag sett fler poliser än älgar, vildsvin och grävlingar på den här resan. Det trodde jag inte. En ekorre är det enda vilda som genat över vägen.

  I Boden exercerar en grupp beväringar med sina bössor. Som på 91:ans tid. Jag känner mig inte hemma i fästningsstaden bland grönklätt och kaserner. Kör söderut – mot Luleå. I världsarvet Gammelstads kyrkstad har jag fått nattlogi i en 400-årig gammal kyrkstuga. Jag går runt bland de röda träkåkarna och tittar. Pratar spanska med några paranta damer från Madrid. Tror inte att de uppfattar eller noterar min Buenos Airesaccent. Tord som äger stugan berättar att den gått i arv i samma släkt under alla dessa fyrahundra år. Byn är öde, men lever upp vid varje större kyrkhelg. Då är det folk i alla hus, och Tord berättar att det var här det sade klick mellan morfar och mormor. Det var deras sociala mötesplats – deras facebook. I dag får man inte bo permanent i kyrkstugorna. Brandrisken är enorm. Tänker på gryningspyromanen i Skåne som eldade kulturhistoria där han kom åt. Eldorado. Pyromanens advokat var kommunfullmäktiges ordförande i Ystad. Som stod i TV och berättade att han trodde fullt och fast på sin klients oskuld. Tvekade väl först då tingsrätten gav honom åtta år. Funderar på om advokaten överlever nästa val. Tord brygger kaffe. Det går så där. Påstår sig ovan. Han serverar köpekakor och visar en ljusstake från 1600-tal. Jag imponeras. Margaretas Värdshus är granne till stugan. Tord presenterar. Margareta har nyss kommit hem till Lule (inte Lule-å!) från en resa söderut. Hon har varit på Österlen och Smygehuk. Vill gärna bjuda på något starkt. Skämtar. Jag tvekar. Vågar inte tända ljuset. Efter en tur bland de fantastiska träkåkarna kryper jag in i sängskåpet, stänger dörrarna och somnar. Det spökar inte. Inte i morfars stuga. Det är i farfars.