Dag 11: Gammelstad-Haparanda 195 km (via Luleå-Råneå-Kalix-Sangis-Båtskärsnäs).

Dag elva – samma dag som jag tänker anlända mitt resmål, sker den första olyckan. Hojen lägger sig på sidan! Lyckligtvis sker det hela när jag sitter i godan ro i kökssoffan hos Tord i Örnabben och äter knäckemacka med Bottenvikslax (som han själv fångat). Ute på gårdsplanen har hojen dumpit i marken. Tord är bonde och stark som en oxe trots sina år och med gemensamma krafter får vi 245 kilo på rätt köl igen. Enda malören är ett handbromshandtaget något ändrat vinkel. Jag når det med fingertopparna och förklarar mig nöjd. Maskinen går som den ska. Vi skyller gemensamt olyckan på den kraftiga vinden, även om jag misstänker att slarvig parkering kan ha bidragit. En läxa. Jag bannar mig själv.

  Tord har moderaternas M på kavajen. Han är aktiv i kommunen, i landstinget och i kyrkan. Troligen i ytterligare en rad föreningar och organisationer. Han kör traktor och fiskar och berättar historier om björnarna som kommit för nära. Om semesterresorna till Thailand och Australien. Allt på en norrbottnisk dialekt som inte är helt enkel att följa. Det går snabbt. Det är intensivt. Han har fyllt sjuttio. Hans hem består av generationers traditioner. Ett levande museum. Ett annat Sverige än mitt. Beundrar jag det ståtliga golvuret tar han in mig i ett annat rum. Där finns ett ännu äldre, ännu vackrare, golvur.

  E4:an. Först norr på. Sedan vidare mot Sveriges östligaste stad. En paradox att jag då hittar en CD i vägkanten med popgruppen Westlife. Sjunger Sinatra.

  Nu är målet så nära efter så lång tid i sadeln, Stålfarfar cyklade sträckan på halva tiden. Sightseeing känns som en plågsam överkurs. Det är egentligen först efteråt som jag tycker att det är synd att jag inte åkte en bit längs älven norrut. Kanske till Karungi. Det var där som berättaren i Jolos De tre från Haparanda tjänstgjorde som tullare tills det gick åt skogen då den vackra ryskan Anna Allujeva dök upp och han tvingades ge sig på rymmen tillsammans med två kumpaner. Jag läste boken inför resan och upptäckte att den handlade mer om Skåne och Köpenhamn än om Haparanda. Men. Det hade varit kul att se tullstationen i Karungi. Kanske kunde jag föreställa mig brädlådan som byns två skökor huserade i. De kom från Kungsholmen och kallades Korännan och Oxdjupet. En doft av ett Tornedalen som inte ligger kvar.

  Strax före Sangis svänger jag ned mot Båtskärsnäs. Tallskogar och sommarstugelandskap. Från barndomen minns jag min egen farfars berättelser om hur segelskutorna lastade plank i Båtskärsnäs. Det var järnbarken Virgo av Kivik. Lasten seglades till England. En gång tog det trettio dygn. De låg i en storm och stampade utanför den norska kusten. Två andra skepp kom aldrig fram. Farfar var tretton och konfirmerad då han blev sjöman. Kapten fnyste då han såg den lille parveln med sjömansbok i handen. Sågverket i Båtskärsnäs är numera möjligen ett kapitel i hembygdsföreningens årsbok, varken mer eller mindre. Men man kan se de gamla kajerna. Ana grunderna till magasin och fabriker, och om man blundar kan man föreställa sig det liv och den rörelse, myller, som en gång härskade i Båtskärsnäs. Så jag blundar en stund. En kapten Baines, eller Haddock, ryter åt matroserna när en skuta från Liverpool, eller Marseille, lägger till. En bit uppströms Kalix älv kommer bogserbåten Edith puffande med rader av timmerflottar. På väg mot flottläggningsplatsen i närheten av sågverket.

  Pinkar i tystnaden på den gamla kajen och tänker förvånat att jag bara mött ett enda mygg. På kyrkogården i Ockelbo.

  Fortsätter mot målet.

  Sverige är stort. I Haparanda står en skylt som berättar att det är ytterligare 30 mil till Kiruna och är det Nordkap som hägrar har man 80 mil kvar.

  I Haparanda är det tydligt att något saknas. Inte bara det att våren inte hunnit lika långt som hemma i Skåne. Stan är naken utan snö och vinter. Ödsligt breda gator och trottoarer. Där ska snövallarna få plats under vintern. Vid älven en stor tom plats och jag misstänker att det är här snösvängen tippar sina lass under vintern. Nu ser det bara tomt och lite skräpigt ut. Kanske är det inte så länge sedan som den sista snön smälte undan och rann ned i älven.

  Jag går långa promenader längs Torne älv. Tittar på Mumindalen där på andra sidan. Kyrkan med det lite ryska utseendet. Det som nästan nyss var storfurstendöme, en del av det kejserliga Ryssland. Jag har några finska frimärken med penniä stavat med kyrilliska bokstäver i en låda. Har läst om attentatet mot Bobrikoff. Detta var Rysslands enda glugg mot västvärlden. Jolo skriver i ”De tre från Haparanda”:

  ”Nätterna igenom kunde folk stå och vänta på passkontroll och tull. Engelska lorder kom och franska baroner, ryska furstar, rika och fattiga, ryssar som t5agit sig ut ur Tyskland och tyskar som sluppit från Ryssland. Krigsfångar utväxlades. Ändlösa frakter av sönderskjutna och lemlösa gick över gränsen.”

  En större strandpipare springer på brinken. Jag ser stenskvättan, både herre och fru. Här gick en linbana med post de sista åren under första världskriget. Tvärs över älven. Det var all time high för kungliga Postverket. Civila och militära uniformer.

  Gnagarna kommer simmande söderifrån på kvällen. En kortväxt gubbe i slitna kläder, kanske en tomte eller en vette, förklarar på knagglig svenska att de simmande bestarna är bisamråttor. Trodde att jag sett utter. Ett huvud dök upp, glodde och försvann. Väntade en kvart på att den, eller det, skulle komma upp igen. Tanken på utter ger positiva vibrationer. Inte bisamråtta. Tvungen att googla råttan. Kallas också småbäver vilket ger den ett mer fördelaktigt skimmer. Har sitt ursprung i Nordamerika och Mexiko. Planterades in här i Tornedalen på 1940-talet. Bisamråttan kan vara under ytan i tjugo minuter.

 
I Tove Janssons Mumindal bor bisamråttan i ett hål.

”Det var bara ett hål jag bodde i men jag trivdes med det. Visserligen är det ju detsamma för en filosof om han trivs eller inte men ett bra hål var det i alla fall.”

  Stan har flera ansikten. Gamla bebyggelsen. Torget med Stadshotellet som var spioncentral under krigen och de gamla trähusen runt omkring. Smugglare och revolutionärer. När tsar Nikolaj II störtats i februari 1917 for Lenin hem från exilen. Smörgåsbord på Savoy i Malmö, ny kostym på PUB i Stockholm och sen vidare till Haparanda. Här lär han ha åkt häst och släde till Torneå. Vilket inte heller kan anses vara någon större bedrift. Avståndet mäts i meter.

  Nya Haparanda – köpstaden. En driftig smålänning som heter Ingvar har slagit upp ett stort möbelvaruhus och jag äter billiga köttbullar i kafeterian. Hundra meter från detta ligger en galleria. Går du in där är du i Finland. Vintertid blir det inte mycket till slädtur.

  Jag går en runda runt Cape East som är vårt lands östligaste punkt. Om man bara räknar fastlandet. Ungefär som Smygehuk, fast på engelska och i ett annat väderstreck. Cape East är en spa- och konferensanläggning. 145 hotellrum och inomhus snöfall i världens största bastu. Marknadsför midnattssol och norrsken. Norrsken är sagolikt vackert men saboterar all form av långväga kommunikation över mellanvåg. Det bekymrar dock numera föga.

  Jag har nått mitt mål. Stannar en natt extra på vandrarhemmet. Söker någon form av vila. Slår broms på tiden. En av gästerna förklarar att han minsann är på väg till Stockholm. Jaha. Får en känsla av att han varit på väg ganska länge. Känslan innefattar tanken att han kanske aldrig ens kommer iväg. Kommunalarbetaren som vattnar blommorna på torget bjuder in till sommarens Motormeet i Haparanda, tackar, och tänker inte så mycket på att jag kört 260 mil för att komma hit. Får en t-shirt för att marknadsföra träffen. Lovar ha den på mig i Ystad. Andra sponsorer är Rogers Biltvätt, Kattilavaaras Åkeri och Petterssons Chark. Det står på ryggen.

  I Muminpappans memoarer av Tove Jansson läser jag:

”En stund låg jag och funderade över om det kanske vore bättre att bli en äventyrare än att bli berömd. Slutligen beslöt jag mig för att bli en berömd äventyrare.”