Dag 12-15: Haparanda-Ystad 1485 km (via Åbo-Stockholm-Linköping-Vimmerby-Växjö-Kristianstad).

Hemåt bär det via Finland. Tidig morgonstart, rullar över gränsen, precis som Lenin. Tvingas negligera ett rödljus som negligerar en ensam motorcyklist. Det vägrar slå om. Jag kör 82 mil till kulturhuvudstaden Åbo innan dagen är över. Raka vägar. Inga kurvor, inga backar, många mackar. Trist väder. Kallt. Skurar. Kebab i Vaasa. Tröttheten signalerar paus vid Björneborg, men solglimtar piggar upp och följer mig de sista tolv milen. Tre nätter, två heldagar i Åbo, en med regn och en utan.

  Pizzan var slående vacker. Ett konstverk. Kebabkött, kyckling och räkor på en balanserad bädd av tomatsås och smält ost. Perfekt bakad och beströdd med oregano.

  Ändå var jag på vippen att ångra mig då jag beställt. Det var pappmuggsenkelt. På gränsen till sunkigt. Granne till en pilsnerbar som skröt med karaokemaskin, blinkande spelautomater, och bara ett kvarter från skira fönstergardiner för thaimassage och liveshow.

  Pizzabagaren pratade kurdiska med sin son och omväxlande svenska och finska med gästerna. Det var ett stycke Åbo som kulturbudget och pengar inte ser. Jag kom från en meningslös utställning på temat fotboll i kulturcentrat Logomo, och hade närapå fått migrän av den extrema designen i kulturhusets kafé.

  Sista söndagen i maj i Åbo. Kall, blåsig och regnig. Jag grunnar på begreppet kultur och blir inte klok på det. Det pratas siffror. 50 miljoner besökare kommer under 2011 till Åbo. Stan satsar 50 miljoner euro. Utbudet är stort. Utställningar, konserter och föreställningar. Mycket förs in under vinjetten 2011.

  Finn-Kino annonserar Kauhea Kankkunen 2. Ger hopp om en rejäl fåordig finsk historia med mycket melankoli och lite tango. Men – visar det sig: popcornlastade publiken köar för amerikanska Baksmällan 2.

  Arkitekturen i delar av centrala Åbo ger gammal öststatskänsla. Grått. Monumentet utanför konstmuseet bekräftar fördomarna. Tjocka figurer i sten kramas sedan 1969 och förankrar vänskapen mellan Åbo och Leningrad. Lågmärke i invandrardebatt i Hufvudstadsbladet, bruna ID-kort till utlänningarna och Sannfinländarna är nu största parti.

  Regnblöt söndag följs av solig måndag. Ett ljusare Åbo stiger fram. Längs Aura å ligger uteserveringarna tätt. Vackra gamla trähus bryter fram. Restauranger med matkonstnärer som skulle le överseende åt pizza. Museer, teatrar och biblioteket kantar ån. Längst ut sjöfartsmuseet Forum Marinum.

  Mest intryck i kulturkatalogen ger projektet med att låta en handfull konstnärer designa varsin bastu som placerats ut i staden för allmänhetens bruk. Tänker på valstugorna i Hässleholm. Projektet inleds när jag åkt hem. Ingenting är gratis. Känslan härskar att de 50 miljoner euro som budgeterats också ska plockas in. Överallt finns vändkors och biljettsäljare. Inte sällan kostar det 10 euro eller mer.

  På kartor och i kataloger annonserar krogarna, hotellen och gallerierna. De som har råd. Utöver kan man ändå hitta en mångspråkig pizzabagare som gör den vackraste pizza jag har sett. Och banne mig, om inte det är det som är kultur.

  Lämnar Åbo med färja till Stockholm, via Åland, och sedan hem på en dag. Fotograferar måsar och trutar från färjan. Ser hur skarvkolonierna ödelagt tre öar i skärgården. Skarvarnas ammoniakkryddade bajs formligen fräter upp växtligheten, dödar träden och förvandlar allt till en kalkvit öken. Hemma kallas de ålakrågor. På 1940-talet förde de en undanskymd tillvaro i en liten koloni i Kalmarsund. Nu regerar de Sydsveriges kuster. Silhuetterna då de torkar vingarna påminner om batmansignalen.

  Köar mig fram genom Stockholm. Varmt. Irriterat. Kö. Bara kö. Kör E4 till Linköping, svänger av mot Kisa och Vimmerby, via Målilla, Växjö och Kristianstad. Kanske är det varmast i landet igen i Målilla. Inte ovanligt. Sommar igen i Sydsverige och jag möter hundratals motorcyklister. Medelålders fritidsknuttar i blänkande läder på kraftfulla maskiner. Åtminstone en av dem kommer aldrig fram. Några timmar efter att jag passerat Marklanda, söder om Växjö, hamnar en bilist för långt över på fel sida, touchar en motorcyklist i konvoj som i sin tur fäller ytterligare två kamrater. Döden drar ännu ett streck i statistiken. Våren och sommaren 2011 blir ett tragiskt kapitel i Trafikverkets tabell för fatala mc-olyckor.

  Det enda säkra med nollvisionen är att den utgör ett befängt mål. Allt som görs för trafiksäkerheten, bättre vägar och säkrare bilar, innebär bara att djävulen bakom ratten flyttar fram sina positioner. Tafatta trafiksäkerhetsåtgärder försöker förgäves balansera allt tuffare attityder. Bilisterna spänner sina muskler. Fabrikanter höjer karosserna, ökar däcksdimensionerna, ritar kraftigare front med elakare utseende, och puttar i fler hästkrafter. Säkerheten ökar i den egna buren.  Bälten och airbags. Det är ingen händelse att bilarnas utseende blir aggressivare. Det är tyvärr bara i baksätet som barnen läser Bamse och tror att ”den som är mycket stark också måste vara mycket snäll”.

  I andra tankar på E4:an minns jag ännu ett gammalt samlarobjekt. Bilnummer! Jag satt i gungan på lekplatsen i Skivarp och noterade registreringsnumren på bilarna som for förbi på landsvägen – ja, just den landsvägen som sträcker sig mellan Ystad och Malmö, odödliggjord av Edvard Persson, och dessutom som det så riktigt påpekas, den väg som delar Sverige i två likvärdiga hälfter.

  Minnet av barndomens anteckningsböcker med sida upp och sida ned av bilnummer vaknar då jag, en femtiofemårig gubbe, med motorcykeln svingar mig förbi två kompiskörande långtradare, röda och fina, med svarta och svårtydda registreringsskyltar. Först då jag ser flaggan på det fladdrande kapellet inser jag att de kommer från lilleputtlandet Liechtenstein. De båda hade varit långvarigt skrytgodis i den samling bilnummer som började på M eller L, de båda Skånelänens bokstäver. Få utländska bilar noterades. En och annan dansk passerade på väg mot Bornholmsfärjan i Ystad. Den här soliga juniförmiddagen 2011 motstod jag impulsen att anteckna registreringsnumren på långtradarna från furstendömet.

  När jag är hemma summerar jag en resa på 408 mil.