Nu när hösten kommer krypande är det dags för lite extraläsning. Jag hade tänkt att det skulle bli en bok av min mc-tur från Ystad till Haparanda. Men jag har nu bestämt mig för att det blir det inte. Istället blir det en blogg-bok, så du kan läsa den här. Publicerar ett kapitel varje dag. Börjar med förordet. Vassego!

 

Far har ett svartvitt kort i ett album. Det är taget från balkongen till lägenheten i Ystad där han bodde som ung.

  Tekniskt sett är det ingen särskilt bra bild. Men den är påpassligt tagen och har en fin komposition. Och det finns en nyhetsnerv i bilden. Han har fångat ett stycke svensk nutidshistoria.

  Det är 1951. Kameralinsen är riktad mot gatan där nedanför. Man ser ystadsborna trängas längs trottoaren. Ute på kullerstensgatan rullar Kvällspostens reportagebil, tapetserad med löpsedlar och med megafoner på taket. På cykel några meter bakom trampar en skäggig gubbe i basker med en rejäl lagerkrans över bröstet och en nummerlapp som har startnummer noll.  

  Ansiktet går knappt att urskilja men jag vet vem det är.

  Det är Gustaf Håkansson. Han är 66 år gammal.

  Han cyklar i mål efter att ha tillryggalagt sträckan Haparanda – Ystad på sex dagar, fjorton timmar och tjugo minuter. På bilden ser han fortfarande stark ut.

  Håkansson ville tävla i Sverigeloppet, men arrangörerna stoppade honom på grund av åldern. Den övre gränsen var 40 år. Han gjorde en egen startlapp, nålade fast den på bröstet, och gav sig iväg samtidigt med startfältet. När de andra cyklisterna sov trampade Håkansson envetet vidare med det långa skägget slängande i fartvinden, som en slarvigt knuten halsduk. Han kom i mål 24 timmar före de deltagande tävlingscyklisterna. Då ska man hålla i minnet att han dessförinnan också cyklat till starten i Haparanda från hemmet i Gantofta, utanför Helsingborg. Alltihop en bedrift som saknade motstycke i svensk friskushistoria tills Göran Kropp cyklade till Mount Everest, klättrade upp och ned, och cyklade hem igen.

  Hela Sverige följde Gustaf Håkanssons färd. Han blev pressens gunstling och Stålfarfar med hela svenska folket. Ystad – Haparanda blev ett klassiskt begrepp även om nu Sverigeloppet faktiskt gick åt andra hållet.

  I Ystad möttes Håkansson av frivilliga brandkårens paradorkester. Han bars i gullstol och fick träffa kung Gustav VI Adolf, dagen efter målgången. Sedan blev han idol, turnerade i folkparkerna och sjöng in andliga sånger på grammofonskiva. Berömmelsen tog ny fart 1959 då han gav sig iväg igen på cykel – nu till Jerusalem.

  När jag efter femtiotvå år flyttade tillbaka till min födelsestad Ystad började tanken på en resa Ystad – Haparanda gro. I maj 2011 packade jag motorcykeln och gav mig ut i Sverige. Jag körde andra hållet, fortare och bekvämare och jag tog längre tid på mig än Gustaf Håkansson. Beröringspunkterna oss emellan, sextio år senare, var få, om ens någon. Ändå var han på något sätt med mig.