Påskläsning: Via Christo i Junín de los Andes
Junín de los Andes i argentinska Patagonien har ett av världens bästa flugfiskevatten i floden Río Chimehuin, som brusar genom den lilla staden.
Strax utanför samhället finns en utsiktsplats där man kan studera de ståtliga kondorerna. Den storslagna fonden utgörs av vulkanen Lanín.
Inget av detta är emellertid Junín de los Andes största attraktion.
Den hittar man i stadens västra utkanter. På en kulle, Cerro de la Cruz, står ett stort vitt kors och vägen dit upp formar sig till Kristi Väg – Vía Christi. Under påsken vallfärdar tusentals människor från Argentina och Chile till kullen, för att följa Jesu liv från födelsen till vandringen mot Golgata, korsfästelsen och uppståndelsen.
Vía Christi är en drygt två kilometer lång väg som slingrar sig mot kullens topp. Vägen kantas av femton grupper av skulpturer som visualiserar händelser ur Bibeln. Det är den argentinske konstnären Alejandro Santana som år 2000 inledde arbetet med skulpturerna. Elva år senare är han ännu inte helt klar utan räknar med att Vía Christi ska bestå av sammanlagt 18 grupper när arbetet är färdigt. Det finns dessutom några stationer med flera kvadratmeter stora stentavlor med olika bibliska motiv.
Hela parken är på elva hektar och vägen ringlar genom gles tallskog. Vinden susar knappt förnimbart i trädkronorna och det är befriande tyst, så när som på en skolklass som hörs som ett svagt mummel en bit bort.
Det är lätt att förirra sig i tid och försjunka i reflektioner, att känna närvaron av naturen och inse människans litenhet i det storslagna andinska landskap som omger Junín de los Andes, som skymtar genom öppningar i tallskogen på Cerro de la Cruz.
Flera dimensioner
Skulpturparken används ofta av skolorna i regionen i kristendomsundervisningen. Men det finns också en annan dimension i de konstnärliga verken, som en ouppmärksam besökare kanske missar vid första anblicken och som är lika viktig för traktens historia.
Alejandro Santana har nämligen blandat in symboler och tecken ur mapucheindianernas mytologi och traditioner. Skulpturgrupperna står på mosaikbelagda platser, små torg som symboliserar solen. Mosaiken visar också samtidigt på den mix som parken består av.
Var och en av de här öppna platserna är tolv meter i diameter. Siffran tolv syftar både på årets månader och på Jesu lärjungar. I mosaiken finns dekorativa figurer som representerar Kristi liv, mapuchefolket eller går tillbaka till den förkolumbianska tiden.
Även två lokala helgon uppmärksammas i parken. Den ena är Laura Vicuña, en ung kvinna som offrade sig till Gud i början av förra seklet för att rädda sin sjuka mor, och senare saligförklarades av påven Johannes Paulus II. Den andre är Ceferino Namuncurá, en ung hövdingeson som skickades att studera och slutligen hamnade i Rom i sällskap med Monsignore Cagliero, biskop av Patagonien och sedermera kardinal i Vatikanen. Ceferino avled av sjukdom som 18-åring och 102 år senare blev han saligförklarad.
Gandhi och Martin Luther King
I några av grupperna är Alejandro Santanas ambition att göra upplevelsen av skulpturparken både modern och tankeväckande särskilt tydlig. Det är bland annat där Jesus står i kretsen av lärjungarna och man bland dem identifierar såväl Mahatma Gandhi som Martin Luther King.
I skulpturen där Jesus helar den lame, hålls denne tillbaka av en man som med lagboken i högsta hugg undrar vad som är viktigast – denne sjuke man eller lagen? Argentinare känner i honom igen dragen av en tidigare finansminister.
Jesus tvagar inte fötterna på en sköka. Här i parken tvättar han en gammal mapuchekvinnas fötter.
I en annan scen är Jesus själv förvandlad till mapucheindian. Det är i samband med korsfästelsen och skulpturen återberättar Joh.19:23 och 24. Den som naglar fast Jesus på korset är den spanske konkvistadoren och erövraren Pizarro, och den som sliter och drar i hans kläder är den argentinske diktatorn Julio A. Roca, som under 1800-talet ledde utrotningskrigen mot urbefolkningen.
Ökad förståelse
Alejandro Santana hoppas med sina skulpturer öka förståelsen för de olika kulturer och folkgrupper som lever tillsammans i dagens Argentina.
Då man når toppen av Cerro de la Cruz, och korset som vakat över staden sedan 1952, är det efter en sista brant stigning. Man har en vidunderlig utsikt över dalgången där Junín de los Andes är belägen. En häst galopperar frustande på en äng, ett dammoln i söder antyder en jeep på väg och om man lyfter blicken kanske en kondor seglar förbi i ensamt majestät. Solen lyser. Luften är klar och rik på syre. Det är lätt att andas.