Journal 64
Jussi Adler-Olsen
(övers. Leif Jacobsen)
Bra Böcker 2012

 Det är ofrånkomligt att tankarna dras till Denis LeHanes Patient 67 när man får danske Adler-Olsens fjärde kriminalroman om Carl Mörck och Köpenhamnspolisens avdelning Q i handen. Glöm det - detta är en helt annan bok. Kanske skadar förlagets baktanke (?) med omslag och titel mer än det väcker intresse.
  Jag har läst tre av de fyra Carl Mörckböcker som översatts till svenska och konstaterar att Adler-Olsen aldrig gör det lätt för sig. Han bygger upp komplicerade intriger, färdas fram och tillbaka i tiden, och ger gärna läsaren ett försprång före polisens utredare. Ändå lyckas han hålla berättelsen, och spänningen, vid liv.
  I Journal 64 handlar det om ett politiskt extremparti, med rasbiologi på agendan, på väg mot Folketinget. Partiets inre kärna består av ”doktor Mengelefigurer” som under årtionden aborterat och steriliserat unga kvinnor som anses mindre värda.
  Aldrig har väl en mer vedervärdig 88-åring målats upp i en deckare.
  Avdelning Q börjar luska i ett försvinnande från september 1987. En kvinna som rest från landsorten till Köpenhamn gick upp i rök. Flera samtida fall dyker upp och de knyts till varandra. Så upptäcks trådarna till kvinnohemmet på Sprogö, den Kellerska anstalten, och ger en koppling till extrempartiet Rena Liniers kärna av läkare och sköterskor, som deltar i ”den hemliga kampen”.
  1900-talets tvångssteriliseringar i Sverige ger en tragisk historisk fond åt Adler-Olsens berättelse. Så här har samhället en gång behandlat vissa medborgare.
  Avdelning Q är från början en omplaceringsanhalt för Carl Mörck. Han håller till i polishusets källare tillsammans med de tämligen udda assistenterna, syriern Assad och unga, lätt schizofrena, Rose. Ingen väntar sig att de ska lyckas med någonting och om Mörck hade fått bestämma hade han heller inte gjort ett handtag. Assad och Rose drivs däremot av en stark nyfikenhet, intuition och handlingskraft och Mörck dras motvilligt med ända till slutets motbjudande tea-party.
  Jag skrev om Kvinnan i rummet, den första deckaren om avdelning Q:
  ”… en fantastisk historia om mångårigt hat och hämnd avslöjas”.
  Just så är det också här.
  Under tiden som Rose och Assad närmast dygnet runt jobbar med fallet har Carl Mörck ett antal egna oroshärdar att ta itu med. Det handlar om en ny utredning kring den där gången då hans båda kollegor blev skjutna, om kusinen Ronny som hävdar att han och Mörck tagit livet av Ronnys far, och så rent privata problem, som att frun Vigga tänker gifta sig med en indier och att Carls nya kärlek Mona försöker introducera honom i sin familj.
  Det är mycket nu för Carl Mörck.
  Assad och Rose får inte lika mycket svängrum som tidigare, vilket jag tycker är synd. Carl Mörcks värld, på jobbet och privat, befolkas av udda existenser, men själv är han en rätt trist figur.

Publicerad Kristianstadsbladet 20120412