Jag har nyss sett dokumentärfilmen "The Cove" om den japanska delfinslakten och blir upprörd. Det minsta jag kan göra är att ge dig lite julläsning i form av mitt reportage om valsafarin på Valdeshalvön i Patagonien. Ett underbart äventyr och ett möte i harmoni med de här enorma varelserna. Reportaget publicerades i tidskriften Äventyr (som eventuellt heter något annat nu...)

 

Men först en liten film från valsafarin:

 

 

Redan på busstationen i Puerto Madryn i argentinska Patagonien tas vi omhand av unga entusiastiska guider som erbjuder valsafari vid världsarvet Valdéshalvön.

  Då har vi precis, lite vimmelkantiga, stigit av bussen efter 21 timmars resa. Vi är 140 mil söder om Buenos Aires.

  Vi bokar in oss. Det kostar 200 pesos per man och morgonen därpå hämtas vi klockan åtta på vårt hostel för en heldag.

  Hjalmar, min nittonårige son, ser framförallt fram emot att få möta pingviner i deras naturliga omgivning. Och egentligen vet vi inte riktigt, varken han eller jag, hur säkert det är att vi verkligen ska få se valar på nära håll. Eller hur nära.

  Rätvalarna är målet för vår resa. En imponerande best på över 50 ton och uppåt 18 meter lång. Under tiden juli till början av december håller rätvalen till i stora mängder utanför Valdéshalvön i Patagonien.

  De föder sina ungar och håller en tids dagis tills ungarna är stora nog att klara sig, och ger sig sedan iväg söderut när väder och vatten blir för varmt för dem.

  Rätvalen finns både på norra halvklotet och södra. Här nere kallas den också för sydkapare.

  Valarna är bara en del av vår utfärd. Minibussen, med chauffören Alberto och guiden Diana, brakar iväg på grusvägarna på den patagoniska stäppen. Jag räknar till sju stenskott i framrutan. Alberto gör sitt bästa för att vi ska hålla oss på vägen medan Diana på förvånansvärt god engelska berättar om alla de djur som lever på Valdéshalvön och som hon lovar att vi ska få se.

 

Det är nästan tio mil till halvön från Puerto Madryn och vi får se dem alla; det är choiquen, den patagoniska strutsen, guanacon, lamadjuret och så maran, en sorts mellanting mellan hare och marsvin, som bara finns i Patagonien.

  Fyra företag har tillstånd att gå ut med båt till valarna från Puerto Pirámedes och varje tur är på minst en och en halv timme. Över Valdéshalvön cirklar därför ständigt ett antal minibussar fullastade med förväntansfulla naturmullar i väntan på den inbokade tiden till båten.

  Vi får inte stiga ur och plåta när guanacon glor på oss från en kulle bara någon meter vid sidan av vägen. Det är förbjudet. Men chauffören stannar och öppnar dörren till bussen. Kamerorna rasslar i dörrhålet.

  Alla fyller lungorna med friskluft.

  Hjalmar pekar på en choique som vallar sexton ungar. Det är pappan som tar hand om småttingarna i de patagoniska strutsfamiljerna, upplyser Diana.

  Alberto drar iväg till Punta Delgada och Punta Cantor för att vi först ska spana in sjöelefanterna som dåsar i strandkanten i hundratal. Sedan till Hjalmars förtjusning – Magellanpingvinerna!

  De finns inte i sådan kolossal mängd som de tiotusentals fåglar som trängs vid Punta Tomba, knappt tjugo mil söder om Puerto Madryn. Vi besöker en koloni på några hundra pingviner som inte bryr sig särskilt mycket om oss turister och våra kameror.

 

Mil efter mil läggs bakom oss på de rykande torra vägarna. Lösgrus och småsten sprutar om däcken. Samtidigt som Alberto rattar minibussen med högerhanden balanserar han den obligatoriska argentinska matékoppen i den vänstra. Diana fyller på med varmvatten ur termosen så snart han slurpat ur. För oss som inte tog med matsäck blir det buffé med argentinsk asado vid Punta Cantor.

  Diana försöker hålla humöret uppe i bussen:

-          Har vi tur får vi se späckhuggare som dyker upp och tar sjöelefanternas bebisar, säger hon, och glittrar med ögonen.

  Vi har inte sådan tur och vi är faktiskt precis lika glada över det. Gladare ändå är sjöelefanterna själva.

  Det är tidig eftermiddag när vi slutligen rullar in i den lilla byn Puerto Pirámedes. Vi har nått målet. Vi ska försöka få närkontakt med valarna.

  Puerto Pirámedes ligger längst in i bukten Golfo Nuevo, har några hundra invånare, en handfull restauranger och souvenirbutiker. Längst in i bukten ligger båtarna. Det är sandstrand och de öppna farkosterna ligger på vagnar som dras upp ur sjön med traktorer. Samma traktorer puttar båtarna till havs när alla stigit ombord.

  Så många som möjligt tas ombord och vi sitter packade och gnider flytvästarna mot varandra. Säkerhetsmeddelanden som få hör och ännu färre förstår ropas ut medan vi stävar till havs. 

 

 

Det är tidig november, argentinsk vår, och 27-28 grader varmt i luften. Jag får för mig att det blir svalt till havs och har både tjock tröja och jacka under flytvästen. Det blir aldrig kallt och jag svettas ymnigt under hela båtturen. 

  Det tar inte lång tid innan den första valen siktas. Fingrar pekar, det ropas på många språk, kameror smattrar och alla skrattar. En liten stund senare är vi helt överväldigade. Valar, ensamma eller mammor med ungar, kommer nyfiket närmare båten. Några stryker sig keligt längs båten eller dyker under den med bara några decimeter tillgodo. De kommer upp på andra sidan, och sprutar vatten.

  Det är ett fascinerande skådespel.

  Det är svårt att hinna med att fotografera.

  Valarna hoppar högt för att få luft.  De kastar sig i kaskader av vatten, slår med sina karakteristiska delade stjärtar och njuter alldeles tydligt av uppmärksamheten. Trots att valarna i praktiken är lika stora som de överlastade båtarna, och säkert en viktklass större, så känns det aldrig hotfullt. Tvärtom finns det en oförklarligt kärleksfull atmosfär mellan val och människa därute på sjön. Solen, värmen och glada människor som sett sina allra största förhoppningar slå in gör sitt till.

  Vi får vårt lystmäte mättat. Det är en kort sagt en fantastisk utfärd och när vi åker tillbaka till Puerto Madryn sjunker upplevelsen in och tystnaden lägrar sig i mikrobussen. Någon somnar. Alberto dricker maté.

  Klockan är åtta på kvällen innan vi är tillbaka i Puerto Madryn.

  Det blir en sen middag på fiskrestaurang där vi kan summera dagen.

 

Rätvalen har fått sitt engelska namn ”right whale” av det enkla faktum att valfångarna tyckte att det var rätt val att jaga. Den var långsam, stor, innehöll mycket valolja och sjönk inte till botten då den dog.

  Jakten på sydkapare och dess motsvarighet på norra halvklotet, nordkapare, pågick officiellt fram till 1935 då den förbjöds. I södra Atlanten fortsatte mindre nogräknade nationer jakten till 1960. Sedan dess har rätvalen levt skyddad. Man beräknar att det idag finns ungefär 7 000 sydkapare. Förutom i Argentina, finns också särskilda havsparker där rätvalen kan leva fredat i Sydafrika, Australien och på Nya Zeeland.