ZARATE, BUENOS AIRES. Det regnar. Rättare: det vräker ned. Blixtarna ljungar över marsklandet och åskan mullrar. Vi sitter i bussen på autopistan på väg mot Zarate, knappt tio mil norr om Buenos Aires, och vi ser en annan buss som stannat på vägrenen med punktering. Där har chauffören tvingat ut alla passagerarna i det miserabla vädret.

Vi känner lite lagom, och övergående medlidande, och håller tummarna för att de regummerade däcken på vår buss ska palla resan över den spruckna betongen, och att Fredy Jobke och Karin Hossinger verkligen möter oss vid bussterminalen i Zarate.

Samtidigt inser vi att det inte blir någon flygtur den här oktoberlördagen.

Zarate är en liten stad som vuxit upp kring ett vägskäl. Fortsätter man norrut från Buenos Aires kommer man till Rosario. Svänger man något åt väster når man förr eller senare Córdoba. Skulle man ta av österut, via bron över Paranáfloden, kommer man in i Entre Rios, landet mellan floderna, det som också kallas Mesopotamien, och troligen är man då på väg mot Misiones. Är man turist hägrar sannolikt de mäktiga Iguazufallen.

Vi ska träffa familjen flygare i Zarate.

Karin Hossingers pappa hette Rolf Hossinger och var Argentinas flygarhjälte nummer ett. Han fick utmärkelsen ”Olimpia de Oro” som årets idrottsman 1960. Något som närmast kan jämföras med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Han utsågs till Argentinas hjälte av president Carlos Menem, efter Falklandskriget – och jag hade ingen aning om att jag faktiskt köpt en bil av hans svåger i Kristianstad, för bara en handfull år sen.

Enligt egen utsago hade Rolf Hossinger heller ingen aning om varför han utsågs till Argentinas hjälte, då han inte hade deltagit i kriget.

Däremot glunkas det om att han, i det tysta, utfört små tjänster åt alla de som hade sina söner i kriget, och president Menem förklarade utmärkelsen med att Hossinger ansågs vara ett föredöme för den argentinska ungdomen.

Rolf Hossinger föddes 1930 i Misionesprovinsen, i Apóstoles, av en österrikisk pappa, Karl Hossinger, och en svensk mamma, Margit Eriksson. När Rolf var åtta år gammal flyttade familjen till Sverige, och efter några år i Stockholm hamnade de i Kristianstad.

I Kristianstad gav sig Rolf in i idrotten. Han var en i laget när den allra första ishockeymatchen spelades i Kristianstad. Det var på naturis på kanalen mellan ett hopplockat hemmalag och Tyringe. Det blev 3-3. Han var också en av spelarna i det IFK Kristianstad som tog det första i en rad av SM-guld i handboll på 1950-talet.

Men framförallt – han lärde sig segelflyga på det klassiska Rinkabyfältet.

Flyget blev också Rolf Hossingers liv.

För att skaffa sig certifikat för motorflyg återvände Rolf till Argentina, bodde hos sin farbror, och blev efter utbildningen pilot på ett besprutningsplan. I en intervju har han själv sagt att detta är den bästa flygskola som går att få. Det handlar nästan om tillåten busflygning, med lågsniffande över fält, halsbrytande stigningar och snäva vändningar.

Puderflyget blev bara inledningen. Lite över trettio år gammal gjorde han entré inom trafikflyget och anställdes av Aeorolineas Argentina. Genom åren flög han allt från DC3:or till jumbojeten Boeing 747.

När det svenska fotbollslandslaget kom till det kritiserade VM 1978 i diktaturens Argentina och flög inrikes, lättades stämningen på planet upp, och Åby Ericssons mannar tappade hakan, då kapten Hossinger hälsade dem välkomna ombord på ren svenska.

I trettio år var Rolf Hossinger trafikflygare.

Samtidigt var hela tiden segelflyget hans stora hobby. Han fick förtroendet att representera Argentina när det var dags för VM i segelflyg i Polen 1958. Han kom näst sist.

Kanske fick han den morot han behövde då han gav sig iväg till VM i Västtyskland, två år senare. Karin Hossinger berättar att hennes pappa hade friat till den unga vackra Letty, men fått svaret:

- Ja, om du kommer hem som världsmästare!

VM flögs i juli 1962. I september var Rolf Hossinger tillbaka i Argentina, och kunde få sin brud. Letty kunde inte längre säga nej. Rolf var världsmästare i segelflyg. Argentinas förste. Den här segern gav ett enormt eko över hela landet. Det trycktes upp ett frimärke med Rolfs världsmästarplan och han fick nästan samma uppmärksamhet som den legendariske formel ett-stjärnan, Juan Manuel Fangio.

När VM i segelflyg året därpå hölls i Junín i Argentina, satsade landet stort på detta och bland annat erbjöds gratis flygresor från Buenos Aires till den plats där världsmästerskapet utspelade sig.

2012 är det dags för Argentina att än en gång stå värd för detta världsmästerskap, trots att det kommer att flygas i januari 2013. Tävlingarnas officiella namn är: FAI World Gliding Championship Rolf Hossinger. En fantastisk honnör till en av det argentinska flygets riktigt stora personligheter, som provade sina vingar för första gången i Rinkaby, i nordöstra Skåne.

Vid köksbordet i Zarate sitter Manuelito Fentanes, som är ordförande i det argentinska segelflygarförbundet, och Fredy Jobke, som också är ansvarig för tävlingarna, och planerar för VM. Huset byggde Rolf Hossinger 1986, och det var här han levde sina sista tjugo år, ett stenkast från Aereodromo Zarate, det enkla lilla flygfältet, egentligen bara en lång gräsplan där flygklubben Cóndor hör hemma. Det står en svensk flagga i en fönsterkarm och det hänger en tallrik med motiv från Bäckaskogs slott på väggen. På garageuppfarten utanför köksfönstret skymtar Hossingers ögonsten, en välskött gammal Chevrolet.

Flygarlegendaren är i allra högsta grad fortfarande närvarande.

Manuelito Fentanes är Rolf Hossingers svåger. Fredy Jobke är hans svärson och Karin Hossinger hans dotter. Alla segelflyger.

När Hossinger pensionerades från trafikflyget blev det andra former av flyg som intresserade honom. Han flög zeppelinare och han blev den förste som korsade La Plataviken, från Argentina till Uruguay, i en varmluftsballong.

Natten mellan den 10 och 11 april 1986, var Rolf Hossinger kapten på en udda flygning. En rik dam hade chartrat en Boeing 727:a ur Aereolineas flotta för att komma så nära Halley’s komet som möjligt, åtminstone tiotusen meter närmare än alla andra. Planet fylldes med en lika blandning av ufologer och stjärnkikare, som av blaserade överklassmänniskor med för mycket pengar.

En spektakulär flygning, som endast utmynnade i just – ett spektakel.

I boken Cuadernos del camino: de Tierra del Fuego al cometa Halley, berättas om flygningen mot Halleys komet, och författaren Mario Markic frågar kapten Hossinger, strax innan avgång, vad denne gör när han inte flyger. Han får det korthuggna svaret:

- Jag flyger alltid.

Skulle alla timmar som Rolf Hossinger tillbringat i luften räknas samman, handlar det om mer än tio års oavbrutet flygande. Han var en mycket skicklig, noggrann och förutseende flygare, och råkade egentligen aldrig ut för några allvarliga incidenter. I en intervju nämner han själv hur de en gång fick stopp i en motor på en Caravelle, men att det bara var fyrtio mil kvar till Buenos Aires, så allt gick bra.

Däremot minns Karin Hossinger att hennes pappa en gång kraschade med en luftballong, in i ett hus, blev hängande och fick plockas ned. Då bröt han tre-fyra revben. Men det är den enda riktiga flygolyckan han var inblandad i under ett helt livs flygande. Och strax efter att bandaget fästs var han uppe bland molnen igen.

Hossingers vän i Oberá, Sverre Kleiven, som också är flygare, minns hur Rolfs farbror kraschlandade på Paranáfloden, i tät dimma. Båda ombord lyckades ta sig ur planet, men drunknade då de försökte simma mot land i den breda floden. Det hände på 1960-talet.

Rolf Hossinger avled av sjukdom, 75 år gammal, i Argentina 2005, och askan efter honom spreds på hans egen begäran, på ett flygfält.

Hans änka Letty, och döttrarna Karin och Sissi, lever alla i Argentina, medan hans båda systrar Gunny och Ruth bor i Karlskrona, respektive Yngsjö. Och det var alltså Ruths man, Nils, som jag köpte bil av en gång i tiden.

Fotnot: Nu har jag köpt bil igen. Den här gången av Rolf Hossingers systerson på Tofta Bil i Kristianstad. Sigge Citroën var namnet.