Recension: För många hjältar
För många hjältar
Laura Restrepo
(övers. Martin Uggla)
Bakhåll
När jag läser Laura Restrepos För många hjältar reflekterar jag över att det bara är att kasta om två bokstäver för att finna de verkliga antagonisterna i det smutsiga kriget i Argentina. Mördarna och Mödrarna.
Varje torsdag eftermiddag klockan halv fyra traskar fortfarande mödrarna runt obelisken på Plaza de Mayo i Buenos Aires. Det har de gjort sedan diktaturens dagar. De kräver besked om var deras barn tog vägen, rättvisa och att de ansvariga ställs till svars. Néstor Kirchner startade processerna mot diktaturens hantlangare och i fjol höstas dömdes Alfredo Astiz, som hålls ansvarig för svenskan Dagmar Hagelins kidnappning, till livstids fängelse.
Militärdiktaturen i Argentina (1976-83) bildar fond åt berättelsen om en ung man från Colombia som reser till Argentina tillsammans med sin mor, för att hitta sin pappa Ramón Iribarren, som var aktiv i motståndsrörelsen.
Laura Restrepo berättar hur de som fördes bort av de semipolisiära styrkorna ropade sina namn, så att grannar och andra kunde höra vem som försvann. På trottoarerna i San Telmo ligger minnesplattor med namn och datum på unga män och kvinnor som hämtades och aldrig kom tillbaka.
Men det är inte det som För många hjältar handlar om. De korta bitarna om diktaturen blir snabba markörer som antyder tid och miljö. Även miljöbeskrivningarna står tillbaka. Jag hade hoppats få återvända till minnenas Buenos Aires och blir besviken på de torftiga skildringarna av den pulserande huvudstaden.
Istället är boken ett kammarspel om relationer, en ständig dialog mellan mamma Lorenza och sonen Mateo där samtalet kretsar kring pappa Ramón. Hurdan var han? Vad var det som hände när Ramón kidnappade den tvåårige sonen? Varför fortsatte inte mamman och pappa leva tillsammans? Många frågor blir det.
Lorenza och Mateo tecknas väl. Inte minst den dataspelande tonåringen som är mitt i frigörelseprocessen från sin älskade mamma blir en verklig person. Ja, även mamma Lorenza får liv och blod i sina motstridiga känslor inför att både behålla och släppa på banden till Mateo. Den person som samtalet kretsar kring, Ramón, kommer dock aldrig själv till tals, han blir en diffus skuggfigur. Man får inte ens veta vad han egentligen sysslade med i sitt ”underjordiska” arbete mot diktaturen.
En jobbig språklig anomali är att den särskilda laplata-dialekten som talas i Buenos Aires är översatt till danska! Översättaren Martin Uggla förklarar i ett förord varför han har valt att göra så, men för läsaren känns det ändå mycket märkligt.
Under läsningens gång är jag inte särskilt förtjust i berättelsen, men Laura Restrepo gör ett slut värdigt vilken amerikansk dramarulle som helst, och jag upptäcker att en tår blöter kinden.
Ur Kristianstadsbladet 20120222
Hej Per Erik,
Att översätta laplata-dialekten med danska var inget självklart val, det kanske t.o.m. var ett dåligt val. Men vad skulle jag ha valt i stället? Det gick inte att försöka neutralisera dialektskillnaderna i källtexten, eftersom de språkrelaterade missförstånden utgör ett återkommande inslag. Att offra dem hade varit ett sämre val. Finns det någon svensk dialekt som hade passat bättre än danska? Det är mycket möjligt, men jag vet inte vilken. Den skulle behöva vara tillräckligt svår för att kunna orsaka missförstånd, men samtidigt vara begriplig för läsaren. Dessutom skulle den behöva vara tillräckligt distinkt för att gå att känna igen, vilket kräver någonslags konsekvent transkribering. Men är det inte minst lika äventyrligt att försöka transkribera en dialekt som att använda ett närbesläktat språk med vedertagna regler? Du kanske efterlyser en sociolekt i stället, slang av något slag, men skulle det verkligen bli begripligare än den ganska enkla danska som förekommer i boken? Och skulle det vara mer korrekt egentligen? Det är människor i olika åldrar och ställning som talar laplata-dialekt i boken, vilket gör det till ett standardspråk snarare än en sociolekt.
Martin Uggla
Hej Martin,
tack för din kommentar där du utvecklar dina tankar. Jag förstår ditt dilemma, men kan inte svara på hur du skulle ha gjort istället. Kan bara konstatera att jag som läsare tycker att det känns märkligt att låta argentinarna snakke dansk.
Ett dilemma som sagt. Jag har sett svenska författare skriva böcker med transkriberingar av skånska som varit fullkomligt misslyckade. Så, ja, hur gör man?
Vänliga Hälsningar
Per Erik
Tack för svaret!
Vänliga hälsningar,
Martin
