I fjol reste jag till Bergen i Norge och träffade Gunnar Staalesen som bl.a. skrivit romanerna om deckaren Varg Veum. Reportaget har publicerats på Dast.nu - men du får det som lite bonusläsning så här på det nya året. 

I norska Bergen är privatdeckaren Varg Veum kult. Sedan några år tillbaka står han till och med staty.
  Det gör inte ens Kurt Wallander i Ystad.
  Varg Veum är en institution sedan 1970-talet. Förutom att författaren Gunnar Staalesen hunnit ge ut femton böcker om Veum så har figuren filmats, spelats på teaterscenen och getts ut i seriealbum.
  Det senaste året har TV4 sänt flera av filmerna med Varg Veum.
  I Danmark och Frankrike säljer norrmannen bra. I Sverige är han nästan okänd. Faktum är att intresset för norrmannen är så lågt att Gunnar Staalesen idag inte ens har ett svenskt förlag.
  Bra Böcker som har gett ut sex romaner om Veum har avslutat samarbetet.
  Varför ser det ut så här?
  När jag träffar Gunnar Staalesen i Bergen försöker jag få honom att säga att den fyndiga svarta humorn i böckerna, som är Staalesens signum och paradnummer, helt enkelt inte förstås av svenska läsare.
  Det avvisar Staalesen. Istället påpekar han att Sverige inom sina egna gränser har många duktiga deckarförfattare. Främst av dem håller han Håkan Nesser.
  Jo Nesbö har slagit igenom i Sverige och han är norrman, flikar jag in. Och Unni Lindell, Anne Holt och Karin Fossum, kunde jag ha lagt till.
  Jo, säger han kort och det dröjer en stund innan det kommer en mer mångordig analys.
  - Jag tror att jag försöker jobba mer litterärt med metaforer och dialog, säger han.
  Att Varg Veum skulle vara mindre populär i Sverige än Nesbös Harry Hole för att han är mer litterär tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Kanske betraktas den genre som Staalesen skriver i helt enkelt som omodern.
  Romanerna om Veum är hårdkokta och humoristiska men framförallt skrivna med ett starkt socialt patos. Det finns inga mördare, eller kriminella i böckerna, som är genuint onda. Det handlar om människor som av olika anledningar hamnar i en situation så svår att de inte längre handlar rationellt utan väljer en utväg som de inte klarar av.
  Staalesen säger att allt kan förklaras och allt kan förstås. Varför en person blir förbrytare men inte en annan. Han kallar sig, med glimten i ögat, skapare av ”socionomskolan” i norsk kriminallitteratur.
  - Mina förövare är lika mycket offer som de som drabbas, säger han.
  Gunnar Staalesen berättar att han självklart påverkats av Sjöwall-Wahlöö, men att hans syfte från början var att göra en norsk Philip Marlowe. Raymond Chandler var den stora litterära förebilden.
  - Det var till och med så att när jag kom på vad jag skulle skriva blev jag ängslig och fruktade att någon skulle hinna före, skrattar han.
  När organisationen Bergen läser arrangerade en föreläsningskväll på biblioteket fick Staalesen, delvis på skämt, men kanske också med en gnutta allvar, frågan om han bygger sina böcker utifrån marxistisk teori. Samtalsledaren citerade ett stycke ur boken Ansikte mot ansikte där Veum kommer till den norska handelshögskolan i Bergen, och beskriver skolan med väl valda sarkasmer. (Författarkollegan Jo Nesbö har gått handelshögskolan i Bergen.)
  Ibland anar jag en viss rivalitet mellan Staalesen och Nesbö och funderar en stund på hur det skulle vara om Harry Hole mötte Varg Veum i ett äventyr.
  Framgångarna utomlands motsäger att Gunnar Staalesen är för provinsiell, men Bergen är väldigt viktig i böckerna om Veum. Det är Norges andra stad med idag ungefär en kvarts miljon invånare. Det var en gång en betydande Hansastad och på 15- och 1600-talen var det Nordens största stad.
  Kanske är rivaliteten Nesbö och Staalesen bara ännu en del av konkurrensen mellan huvudstaden Oslo, och Bergen som representerar landsorten. På ett par träningsbyxor för det bergensiska fotbollslaget Brann, som jag ser i en butik, står det tryckt i baken.
  - Kyss mig i röven Oslo stad!
  Gunnar Staalesen är född och uppvuxen i Bergen.
  - Det är en flott stad rent visuellt med ett koncentrerat centrum och väldigt olika stadsdelar, säger han, och tillägger att stan är viktig som kuliss till berättelserna. Han drar paralleller med Sherlock Holmes, Philip Marlowe och Wallander.
  - Landskapet, staden, och de riktiga namnen ger trovärdighet till det uppdiktade. Det är en utmaning att använda sig av den. Läsarna vet ändå att detta inte har hänt, det är en uppdiktad historia.
  Staalesen älskar sin stad. Utöver deckarna har han skrivit två böcker som följer Bergen under flera generationer. Han leder själv stadsvandringar, såväl i Varg Veums fotspår, som i de historiska och världsarvsskyddade delarna kring Bryggen.
  Mig guidar han i de vackra gamla trähuskvarteren kring Bryggen som ännu inte brunnit ned och vi går upp mot den gamla brandstationen på Skansen, förbi det lilla torget Telthussmauet. Där i krokarna bor Varg Veum i böckerna. Han syns inte till, men han är så levande för läsarna att när Veums flickvän, Karin Björge, dör i den senaste boken Vi ska ärva vinden, blir det extra uppståndelse.
  - Jag har en kusin i Haugesund som ringde mig och svor åt mig då hon läst boken. Hon hade blivit så arg, sade hon, att hon kastat en vas i väggen hemma i lägenheten och sedan druckit ett glas vin, innan hon samlade sig, ringde upp och skällde ut mig, berättar han.
  Denna den senaste boken slutar väldigt dramatiskt i Malmö där den sista brickan faller på plats, avslöjar Gunnar Staalesen, och jag funderar på om infallet att skicka Veum till Sverige kan få ett nytt svenskt förlag att intressera sig för den norske hjälten.
  Innan vi skils är jag tvungen att fråga Staalesen:
  - Och hur var det med Marx?
  Staalesen skrattar:
  - Jag har aldrig förstått någonting av Marx, men vi norrmän är av tradition komna från fiskare och småbönder och det ligger i generna att vi misstror makten.
  Han avslutar:
  - Kriminalromanerna är egentligen dagens Dickens eller Ibsen. Det är de som berättar för oss om samhället och dagens människor.