Lånade bil med radio, lyssnade på P4 Extra då jag körde hem. Hörde kriminalförfattaren Håkan Östlundh tvärsäkert uttala sig att de författare som påstår att deras karaktärer till en del lever sitt eget liv under skrivprocessen "enbart pratar trams".
På mig låter det som om Östlundh har dålig fantasi.

Så jag slår bland mina recensioner och ser att jag recenserade Östlundhs "Terror" för några år sedan, och käckt klämde i med ett slut så här:

"...Det är inte så att han inte skickligt väver sin intrig. Det är inte så att persongalleriet känns obekvämt eller orealistiskt och det är inte heller så att det saknas en viss spänning. Boken är också onekligen lättläst.
Men det känns som om Håkan Östlundh alltför noga har studerat mallen för hur en spänningsroman ska se ut. Och hur han arbetat intensivt för att göra allting precis rätt. Resultatet blir att jag upplever boken som opersonlig och endimensionell och den når inte riktigt fram. Till mig i alla fall."

Håkan Östlundh har av andra recensenter fått fina recensioner för flera av sina böcker. Han skriver om polisen Fredrik Broman hos Visbypolisen. Gotland alltså.

Är det svårt med fantasin på Gotland?