Ålen är på stark tillbakagång, och har så varit sedan en längre tid tillbaka – Havsfiskelaboratoriets
Henrik Svedäng refererar till Gunnar Svärdson som kom med en första larmrapport
1976, det finns tidningsartiklar från 1970 som talar om ”ålens själatåg” och nyhetsartiklar
som berättar om ålfiske som ”slog fel” redan 1958. Forskarnas diagram visar på klart
dykande kurvor sedan omkring 1980.

Orsaken till nedgången finns inom ett brett spektrum. Beroende på ålens annorlunda
biologi vet vi ännu inte tillräckligt mycket för att kunna säga exakt varför dess existens är
hotad. Det finns massor av olika faktorer som sannolikt bidrar.

Det handlar om globala svängningar i klimatet som förändrar havstemperaturen och styr
om strömmar, miljöpåverkan i form av föroreningar som rubbar hormonbalansen hos fisken,
eller sjukdomar och parasiter som försvagar dess fysik så att den inte klarar av sin långa
vandring till lekområdet i Sargasso. Det är predatorer, främst säl och skarv, som ökat kraftigt
i omfattning, och som konsumerar stora mängder fisk. Det är ett faktum att kraftverk och
dammar i vattendrag hindrar och dödar en stor andel av ålen som söker sig upp i åar och
bäckar. Fisket är ytterligare en anledning.

Ålfisket finns dokumenterat i skrift sedan mitten av 1500-talet. I olika delar av Europa är
målet för fisket olika. I sydvästra Europa utgör glasålen det mest attraktiva fisket, i norra
är det blankålen. Ålen lever i medeltal 15 år innan den beslutar sig för att ge sig iväg på
den långa vandringen mot Sargassohavet för att leka. Under hela den tiden, under alla sina
levnadsstadier, är den utsatt för fiske. Ålfisket blir ett katten-på-råttan scenario. Ju mer glasål
som fiskas desto mindre gul- och blankål växer till sig och ju mer blankål som fiskas desto
färre ålar tar sig till Sargassohavet för fortplantning, vilket i sin tur ger färre yngel och
därmed glasålar.

Den europeiska ålen är ett gemensamt bestånd som alla länder i Europa förvaltar. Därför
krävs det också ett internationellt samarbete för att reglera fisket. Miljöorganisationer,
några forskare och miljömyndigheter kräver totalt fiskestopp. Flera nationer har idag ett
sådant fiskestopp, andra uppger istället svårigheter att kontrollera fisket och talar om stora
mörkertal vad gäller tjuvfiske. Trots ett totalt exportförbud på glasål till länder utanför EU
annonserar ett Hongkongbaserat företag ut europeisk glasål från Portugal och Spanien på
internet. I Sverige förs idén om ett blygsamt ”kulturfiske” fram för att bevara traditionen.
Den japanska ålpopulationen har nått bottennivån, det europeiska och det amerikanska
beståndet minskar radikalt och idag söker fiskeindustrin efter möjligheter att exploatera
ålen vid Madagaskar i Indiska oceanen, uppger Henrik Sparholt på Havsforskningsrådet i
Köpenhamn.

Miljöpartiets Gustav Fridolin kräver ett obligatorium för de stora vattenkraftbolagen att
bygga åltrappor och förenkla passagen för ålen förbi kraftverk och dammar. Forskarna
beräknar att 90 procent av fisken omkommer om den möter tre hinder på sin väg. Det
finns en stor vinst att göra i antalet ålar om dessa hinder reduceras. Ålakademin vill ha ett
förändrat regelverk, som skriver in kraftbolagens skyldighet att återställa passager för fisken
förbi kraftverk och dammar. Fiskeriorganisationer och enskilda fiskare är idag engagerade i
att hjälpa ålen förbi hinder i vattenvägarna.

För en framtid med ål i våra vatten är de flesta överens om att det krävs gemensamma
europeiska åtgärder inom såväl fisket som vattenkraften, att den politiska processen omfattar
hela ålens område och att efterlevnaden av de regler och statuter som sätts upp ges reella
möjligheter att följas upp. Om dessutom forskningen fortsätter och de försök med konstgjord fortplantning som pågår i Japan och Nederländerna kröns med framgång så kan det finnas en framtid för ålen.

(Sammanfattning ur skriften Ålens Framtid - att bruka eller förbruka ekosystemtjänsten, Ksd Vattenrike, 2012)

Fridolv Persson, Karin Persson och Per Erik Tell, 1960-tal.