Den sista safarin
Deon Meyer
Övers. Mia Gahne
(Weyler)

 Sydafrikanen Deon Meyer gör det inte lätt för sig, eller för oss läsare. När vi väl har tagit till oss en av hans huvudpersoner serverar han oss en ny figur som vi ska förhålla oss till.
  Martin Fitzroy Lemmer är vit sydafrikan och arbetar som livvakt. Han har suttit inne för dråp och har svårt att tygla känslorna då det bränner till. Lemmer hyrs in av den rika och vackra Emma Le Roux som råkar ut för ett överfall i hemmet samtidigt som det kommer signaler att hennes sedan länge försvunne bror Jacobus kanske är i livet. Tillsammans ger de sig ut för att försöka hitta brodern som under hela sin uppväxt fascinerats av arbetet i viltreservaten.
  Det går rejält åt skogen.
  Vi får veta en del om gamar, möter den lille honungsgrävlingen och en svart mamba på villovägar.  Upplösningen, när den kommer, är så överraskande att jag upplever glappkontakt mellan författare och läsare. Vi blir aldrig delaktiga vilket är synd för här finns det en riktigt bra historia om storpolitik och kapital.
  Meyer ger oss ännu en bild från ett sargat samhälle där skuggan av apartheid ännu, tjugo år efter demokratiseringen, ligger som en klibbig dimma över velden. Nästan alla, oavsett hudfärg, har något problem eller någon skuld att brottas med. Han berättar utan omskrivningar om hur det faktiskt ser ut i dagens Sydafrika.
  Jag var mycket förtjust när Död i gryningen och Jägarens hjärta kom. Med Devils Peak prisades han dessutom av Deckarakademin. Den sista safarin har sina förtjänster men håller inte samma klass.

(Kristianstadsbladet 20120522)



Skånsk safari, våren 2012.