Final!
Grattis IFK, säger en YIF-are.
Den danske bombaren - Lars Möller Madsen har tagit IFK till final.
IFK Kristianstad är handbollsallsvenskans främsta publiklag. Det är dessutom ett perfekt lag att vara supporter till.
Även om jag i skrivande stund inte vet exakt hur framgångsrik årets elitseriesäsong blev spelmässigt för IFK Kristianstad - du som läser vet OM det blev slutspel eller inte – så kan jag ändå med emfas konstatera att säsongen har varit ett rejält lyft för varje sann IFK-supporter. Den sista seriematchen spelades häromdagen.
Att vara supporter handlar om att kastas mellan tro, hopp och förtvivlan. De tre känslorna utgör själva stommen till varat. Känslomässigt har säsongen 2011-12 varit en höjdare, inte minst på grund av de djupa dalarna. Det konstaterar vi redan före det eventuella slutspelet.
I år har det funnits både hopp, tro och förtvivlan, lagom utportionerat i lämpliga doser.
Egentligen behöver vi väl bara nämna hemmamatchen mot Aranäs då publikrekordet sattes i Kristianstads Arena, åskådarna bjöds på entrén och 99,9 procent på läktarna före match ”visste” att IFK skulle besegra motståndarna. Sannolikt också med stora siffror.
Utan att strö salt i såren kan vi väl säga att matchen blev en prövning och inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Att vara supporter innebär att stötta sitt lag i medgång likväl som motgång. Inte minst i motgång. Och det gör Kristianstadspubliken, trots de spelmässiga bakslagen som inträffar då och då.
Vad beror det då på att IFK Kristianstad har en sådan entusiastisk publik? Jo, det finns ett antal kriterier som Kristianstad lever upp till som medverkar till att göra IFK till det publiklag som det är. Det är ett samspel mellan stan och laget.
Det är det här som det handlar om:
1. Guldkantad historia.
IFK Kristianstad var faktiskt Sveriges bästa handbollslag under en rad av år på 1940- och 1950-talen. Det är inte längre tillbaka än att det finns vuxna, ännu icke dementa, ögonvittnen som kan berätta om hur det var. Hur publiken hängde som klasar i ribbstolarna i gamla ”korridoren” och såg IFK springa hem det ena SM-guldet efter andra. Vi (det är alltid vi i perioder av framgång) besegrade det ena storlaget efter det andra. Kunskap om en gyllene forntid är viktigt för att hålla liv i nya drömmar. En bok som den från IFK Kristianstads 100 årsjubileum är ovärderlig. Varje gång som det skrivs och pratas om Stoltenberg, Sjunnesson, ”Tjommen” Ahlberg, Ebbinge och ”Lill-Munken” pumpar hjärtat några extra centiliter blod i minuten. Vi blir lite friskare och positivare och då föreställer vi oss också: redan nästa match (alternativt: säsong) läggs grunden till en kommande storhetstid!
2. Stöddighet.
Kristianstad är en förhållandevis liten stad med en förhållandevis stor andel invånare som upplever stan som större än den är. Alltså närs det ständigt hopp om nya framgångar, eftersom man på allvar tror att man är större, bättre och vackrare än man i verkligheten är. Det här är ett psykologiskt fenomen som absolut inte stadsborna själva ska klandras för. Egentligen var det den gamle kongen Christian fyrtal som lade grunden till detta glapp i självinsikten. Han anlade en stad som skulle bli Skånes huvudstad. Han byggde upp förväntningar för fyrahundra år sedan. Region Skånes beslut i modern tid att förlägga parlamentet till Kristianstad blåste nytt liv i gamle kongens vision, så där lagom väl tajmat när luften höll på att gå ur förhoppningarna. För IFK Kristianstads förmåga att fylla läktarna är det här enbart positivt. Det anses fullkomligt naturligt bland folket på gågatorna att en stad av Kristianstads dignitet ska ha ett elitserielag i handboll. Att kommunen kommer först på 24:e plats i invånarligan i Sverige ställer man sig helt oförstående till. En viss stöddighet, fast det numera heter kaxighet och låter mer positivt, skadar inte.
3. Lillebror.
Samtidigt är man ändå någonstans medveten om, och påminns ständigt om, att stan ligger i bakvattnet av Malmö, Lund och Helsingborg. Kanske tror man i sina mörkaste stunder till och med att borgarna där ser ned på Kristianstad. Detta ger en helt naturlig ”vi ska visa dem”-känsla. I herrfotboll är det omöjligt att konkurrera med Helsingborg och Malmö. Till och med pluttestäder som Landskrona och Trelleborg har ett nesligt försprång. För att inte tala om Mjällby…
Förhållandet är precis lika dystert vad gäller ishockeyn.
På handbollsplanen har Kristianstad däremot en rättvis möjlighet att få sista ordet även om motståndarlaget heter Malmö eller Helsingborg eller Lund. Här tar vi revansch för alla andra tillkortakommanden.
4. Bygdens söner.
Laget innehåller en tillräcklig mängd av bygdens söner i a-uppställningen. Det kan vara en granne, en klasskamrat eller ”jag känner hans far” som ger åskådaren en möjlighet att identifiera sig med spelarna.
Här är en spelare som till exempel målvakten Jesper Larsson ovärderlig. Han har mer eller mindre vuxit upp i idrottshallen, har förankring i klubben på faderssidan, och återvände ”hem” efter år som firad proffsspelare i Tyskland. Vad betyder inte ett sådant föredöme? Det här handlar om identifikation, en viktig psykologisk ingrediens som ingår i vår förmåga att finna oss tillrätta. Vi-känslan växer. Vi pratar om IFK som en enda stor familj. Det handlar också om gemenskap.
5. Kändisar.
I en liten stad blir spelarna, inte minst de danska proffsen, kändisar och man ser dem mingla på gågatorna med jämna mellanrum. Alla älskar vi närheten av kändisar, och deras glans spiller över lite på oss andra också. Vi blir del i något större och vi möter Lassie. En hel del har kommit till Kristianstad för handbollens skull och stannat kvar. Rantatalo kom från Kiruna, Stenbäcken från Alingsås och bröderna Andersson från Eskilstuna. Alla stannade kvar, blev en del av Kristianstad och IFK. Samtidigt var, och är, de på sitt sätt kändisar. Ola Lindgren är landets mest kände handbollstränare. Han valde Kristianstad.
6. Det kan bara bli bättre.
Den riktiga framgången har inte uppnåtts under senare år. Alltså säger alla sannolikhetslagar att succén lurar någonstans där framöver istället. Det är egentligen bara att vänta på nya SM-guld som är på väg in. Detta handlar enligt optimisten inte bara om fromma förhoppningar, utan är snarare matematik, sannolikhetslära.
Avslutningsvis tror jag personligen att det har stor betydelse att laget spelar i orange hemmatröjor. I den kinesiska visdomen Feng Shui säger man så här om orange i färganalysen:
”Orange färg symboliserar hälsan, entusiasmen, optimismen och vitaliteten - liksom självförtroendet, kreativiteten och modet. Färgen anses kunna mildra depressionen och stimulera aptiten.”
Go IFK!
Ur Magasin Kristianstad våren 2012
Läs hela Magasinet här. Jag har skrivit en rad artiklar i magasinet..
