Två soldater
Anders Roslund & Börge Hellström
Piratförlaget

 Det är tur för oss att Roslund och Hellström har den grånade kommissarien Ewert Grens som problemlösare.
  I den senaste 682 (!) sidor tjocka romanen dröjer det dock till sidan 258 innan Grens slutligen gör entré. Då har det redan värkt i magen en god stund. För det är en otäck och ångestladdad berättelse vi serveras. Med Två soldater kryper författarna under skinnet på oss, som de inte har gjort sedan den mycket omtalade debuten Odjuret.
  Roslund och Hellström väjer inte för de svåraste problemen i vårt samhälle, det som är jobbigt att diskutera och debattera. Deras böcker har handlat om pedofili, om trafficking och gatubarn, om dödsstraff och om polisens utnyttjande av informatörer.
  Med Två soldater kastas vi huvudstupa och brutalt rakt in i förorternas vidriga gängkriminalitet. En subkultur vi som bor någon annanstans helst inte vill känna till.
  I den fiktiva förorten Råby i södra Stockholm (min gps funkar dåligt på Stockholm, men visst är väl Råby en påhittad förort?) får vi följa gänget Råby Warriors som flyttas upp en liten bit på polisens vägg och byter namn till Ghetto Soldiers. Det är lätt att dra paralleller med ökända miljöer som Malmös Rosengård och Seved, eller Göteborgs Biskopsgården. Huvudpersoner – bröder i brott – är Gabriel Milton och Leon Jensen. Den ene håller verksamheten igång utanför fängelset, den andre sitter av ett straff och förbereder skickligt och noggrant sin rymning. Råby Warriors, tillsammans med andra ungdomar, håller polis och brandkår ständigt sysselsatt. Det brinner upprepade gånger per dygn i Råby och räddningstjänsten bombarderas med sten då de ska släcka, polisen kallas genomgående snutfittor, och vågar inte lämna patrullbilen. Jag har sett det så många gånger på TV-nyheterna och blir illa berörd. Det spelar liksom ingen roll att författarna förstärker effekterna i sina beskrivningar av Råby – det är lätt att se att det är precis så här en del svenskar lever, om inte riktigt än, så kanske ändå snart. Det skrämmer.
  Gabriel och Leon, ledarna för Ghetto Soldiers, är 18-19 år och erfarna kriminella. Till stödtrupper har de en handfull pojkar under 15, icke straffmyndiga, som utför uppdrag – allt från knarkhandel till vapenförvar – med en enda önskan; att bli upptagna som fullvärdiga medlemmar i gänget. För att nå dit kan de praktiskt taget sälja sin egen mamma. Bara bröderna betyder något.
  Socialförvaltning och polis bedriver ett sisyfosarbete utan framgångar.
  Gabriel arrangerar Leons rymning som genomförs planenligt. Sedan ballar det ur.
  När kommissarie Ewert Grens på citypolisen går in i utredningen med en nästan vettlös frenesi, som hans kollegor Stig Sundkvist och Mariana Hermansson varken förstår eller uppskattar, går boken in i en andra andning. Krampen i magen släpper. Perspektivet förskjuts från det enbart svarta, våldsamma och råa.  
  Ingen i Ewert Grens närhet skulle ens komma på tanken att skratta åt honom, men som läsare ser du en liten kolerisk, lätt haltande man som gör precis som han vill, och som sin egen olycka till trots tillför både värme och humor. Hans intresse för Siw Malmkvist är bisarrt, hans fullständiga brist på att uttrycka sina känslor och hans egenhet att praktiskt taget bo på jobbet gör honom till den perfekte polismannen att balansera de mörka miljöer och intriger som Roslund och Hellström bygger upp. Även om Grens egna känslor tycks gjutna i ett betongfundament blir han en katalysator som påverkar allt och alla runt omkring honom.
  Det är inte alls någon tur att just den grånade kommissarien Grens är deras problemlösare – det är förbannat skickligt gjort av författarna!
  För dens skull får vi inte glömma det de vill diskutera.
  Så: hur kan vi fortsätta att acceptera det förfall och den fysiska och psykiska misär som många av de här ”kriminella” förorterna dignar under?
  Hur utrotar man sjukdomen som ger oss så svåra symptom som gängkriminalitet?
  Sedan undrar jag förstås också varför Bladets kulturredaktör, bland alla kriminalreportrar, ringde Grens och lämnade ett meddelande mitt under pågående utredning…

Ur Kristianstadsbladet 20120509.

Gäst i radion - Anders Roslund.